Katjas sida IX

Och Abbah kom och såg och segrade. Katja minns inte mycket när hon vaknar upp, omgiven av ruttnande och förmultnade kroppsdelar. Det tog en stund innan ögonen vande sig vid halvdunklet. Det tog en stund till innan hon kände igen några av kroppsdelarna. Hans naglar. Hans tatuering. Han.
Tungan kändes sträv i munnen. Den söta lukten av blod, både torkat och färskare. Röda väggar. Rött golv. Rött tak. Rött rum. Ett rum att fånga andar och demoner i. Ett rum som fått rösterna att tystna.
Och han ligger blek mitt på golvet. Inga möbler finns kvar i rummet. Hans senast regenererade armar är utsträckta åt sidorna. Hans ögon är öppna och hon vet att han borde se på henne med outsäglig skräck, men blodet viskar bara om kärlek. Hon har bundit honom så hårt till sig som det bara är möjligt. Abbah har slutfört hennes arbete.
Men hon vet inte vad hon skall säga längre. Vet inte vad hon skall ta sig till nu när det är klart. Så torr i munnen, torr i halsen, drar in ett andetag, hostar till.
Tecken är inte längre målade på hans torso, utan inbrända. Märken som aldrig kommer att försvinna. Trollformler. Något att binda demonen med. Tecken som borde förhindra undergången.
Men hon vet inte. Kanske var det redan för sent? Kanske var allt förgäves? Hon mår illa. Hon kravlar sig bort från honom och kräks blod och något hon inte känner igen.
Hon måste ut.
Så hon lämnar honom ensam igen.