När folk får tinnitus pratar de om ett surrande eller tjutande ljud som pågår mer eller mindre konstant. Det är precis så det känns, fast inuti själen. Ett irriterande ljud som inte hör hemma där, men som aldrig någonsin håller tyst. Jag har så många fantastiska saker i mitt liv. Jag borde vara glad, men det är jag inte. Jag borde trivas, men det gör jag inte. Jag känner mig som en främling. Som en hermelin bland katter. Jag har aldrig kunnat förstå andra människor generellt sett, men tidigare kunde jag föreställa mig. Jag kunde spela rollen som människa ganska bra. Eller som katt. Jag vet inte. Nu är det svårare. Det där tjutande ljudet i själen omöjliggör ens en relativt trovärdig fasad. Jag vet inte var jag är på väg.
Och jag saknar. Jag saknar tiden när jag inte bad om ursäkt hela tiden. Jag saknar tiden när jag omgav mig med folk som alltid anknöt till skurkarna, aldrig hjältarna. De som utan förbehåll accepterade sina sämre sidor som en naturlig del av sin personlighet. De som inte förnekade sig.
Jag vet inte var de tog vägen. Jag vet inte var jag tog vägen. Jag ser omkring mig nu och alla vill vara bättre människor. Alla strävar efter att förstå och acceptera och vara under av empati och sympati. Det är väl gulligt och fint, men så falskt. Vi är människor. Vi är inte gulliga under av empati och sympati. Vi har så många fler sidor än så och varför är några sidor bättre än andra? Varför får vi bara acceptera delar av vår natur?
Alla dessa PK-får som blint bräkande följer vilka åsikter som för tillfället råkar vara de i godhetens namn mest korrekta. Vet ni vad ni är? Ni är kristendomen. Ni är exakt som kristendomen. Ni strävar efter och framställer er att vara bättre än alla andra, goda människor, människor som förtjänar himmelriket. Ni är så medkännande och sympatiska och snuttegulliga så länge någon tycker exakt samma sak som ni, men om någon går mot er inskränkta lilla världsbild så börjar ni genast dra igång häxprocesser och kasta syndarna i floden bundna till händer och fötter.
Ni är hycklare.
Ni är som de sämsta delarna av en medeltida kristendom.
Och jag finner själv att jag vid 33 års ålder är närmare LaVey än någonsin.
Och jag saknar. Jag saknar tiden när jag inte bad om ursäkt hela tiden. Jag saknar tiden när jag omgav mig med folk som alltid anknöt till skurkarna, aldrig hjältarna. De som utan förbehåll accepterade sina sämre sidor som en naturlig del av sin personlighet. De som inte förnekade sig.
Jag vet inte var de tog vägen. Jag vet inte var jag tog vägen. Jag ser omkring mig nu och alla vill vara bättre människor. Alla strävar efter att förstå och acceptera och vara under av empati och sympati. Det är väl gulligt och fint, men så falskt. Vi är människor. Vi är inte gulliga under av empati och sympati. Vi har så många fler sidor än så och varför är några sidor bättre än andra? Varför får vi bara acceptera delar av vår natur?
Alla dessa PK-får som blint bräkande följer vilka åsikter som för tillfället råkar vara de i godhetens namn mest korrekta. Vet ni vad ni är? Ni är kristendomen. Ni är exakt som kristendomen. Ni strävar efter och framställer er att vara bättre än alla andra, goda människor, människor som förtjänar himmelriket. Ni är så medkännande och sympatiska och snuttegulliga så länge någon tycker exakt samma sak som ni, men om någon går mot er inskränkta lilla världsbild så börjar ni genast dra igång häxprocesser och kasta syndarna i floden bundna till händer och fötter.
Ni är hycklare.
Ni är som de sämsta delarna av en medeltida kristendom.
Och jag finner själv att jag vid 33 års ålder är närmare LaVey än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar