Det är en tunn linje som skiljer genialitet och galenskap åt, sägs det. Som småbarnsförälder känner jag av det konstant. Det är december. Det är snart jul. Det är en årstid jag brukar älska utan förbehåll, men nu kryper stressen på mig i helt andra nivåer än under tidigare år. För jag vill göra allt fint och bra och pyssla och mysa och slå in klappar och baka pepparkakor och lyssna på hatiska julsånger av H.P. Lovecraft Historical Society, men i stället sitter jag här. Med barnet. Varenda stund går åt till att passa honom. Visst, det heter inte "passa barn" när det är ens eget barn, men lik förbannat måste man vara jävligt påpasslig och alltid passa sig när han är hemma och vaken. Jag kan inte diska, för då klättrar han upp och börjar ösa ut vatten eller sitter på golvet och gallskriker. Jag kan inte baka, för då yr mjöl över hela världen. Jag kan inte ens lämna soffan för att dammsuga eftersom den lille goblinen är inne i en mammig period och förföljer mig om jag rör mig utanför en tre meters radie.
Jag har mer sorters roliga julpapper och snören än någonsin. Jag har massor med nytt julpynt och en stor fin gran som skall sättas upp. Men jag vet inte ens hur jag skall hinna med att göra grundarbetet.
Antar att det är det här som folk pratar om när de snackar om julstress. För även om jag inte på något sätt förväntar mig en perfekt jul så har jag en viss grundstandard jag vill uppnå - exempelvis att det är så städat att inte julpyntet försvinner i röran.
Och goblinen. Sitter som ett plåster. På mig. Hela. Tiden.
(Missförstå mig rätt, jag är superstolt över att maken har ett jobb och när han väl är hemma blir inte så mycket gjort heller eftersom då passar vi båda upp på goblinen...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar