S berättar:
Du vet det där uttrycket att hat och kärlek ligger så jävla nära varandra, liksom sida vid sida? Så långt ut åt varje ytterlighet att de paradoxalt ligger precis intill och det ena lätt slår över till det andra? Ibland tror jag att hat är en precis lika stor attraktion som kärlek, och att man kan ta miste. Det känns så ibland. Därför börjar jag så här: Jag hade aldrig hatat någon innan jag träffade Cole. Jag hade inte heller älskat någon och därför hade jag förmodligen ingen jävla aning om koncepten.
Det var lätt att se honom i publiken. Han var den som skrek flest råa kommentarer, instruktioner om man så ville. Alla avskydde att arbeta när han fanns med på klubben. Det verkade som om han ville regissera hela föreställningen själv. Som om vi inte visste hur vi skulle göra vårt jobb. Till sist tröttnade jag och antog utmaningen. Jag såg bara på honom under hela numret. Det kunde lika gärna bara ha varit han och jag, musiken och de flimrande ljusen. Han skrek sina vanliga plumpa instruktioner och jag följde dem, fast bara nästan. Jag retades. Det var tydligt att jag till sist gjorde honom förbannad. När jag gick av scenen hade han på något sätt tagit sig in i korridoren som ledde till omklädningsrummet. Han spärrade vägen för mig och glodde stint på mig, långt ifrån nykter, men inte full nog.
- Du, din jävla... började han och pekade på mig. Då kysste jag honom. Det var som elektricitet. Jag hade inte blivit förvånad om lamporna hade börja smälla omkring oss och gnistorna yra, men det gjorde de inte. Händer var överallt och ingen av oss verkade kunna eller vilja hejda oss. Jag missade mitt nästa nummer, för vid det laget hade vi försvunnit in i en städskrubb - en jävla städskrubb! - och glömt resten av världen.
Och så fortsatte det. Jag retades, han gav order. När vi båda var tillräckligt förbannade var vi också så tända på varandra att vi knappt stod ut. Han var våldsam och rå, men ibland när vi låg insnodda i sänglakan hemma hos mig eller honom så kunde han få en särskild blick. När han smekte mig över håret så mjukt att han knappt vidrörde det alls och mumlade "Du är så vacker... så sjukt, jävla vacker..." De här stunderna av ömhet varade aldrig länge, och efteråt så blev han nästan ännu taskigare som för att väga upp och balansera ut.
Det var intensivt, vårt förhållande. Vi kunde inte vara ifrån varandra och stod inte ut med varandras sällskap. Vi träffades hela tiden. Det var som en feber som inte gick över. Jag hade svårt att äta, svårt att tänka, svårt att existera. Han uppfyllde hela min värld. Han bestämde vad jag skulle ha på mig, vad vi skulle göra, allt. Han regisserade mina dansnummer och förolämpade mina vänner. Han kallade mig hora och gav mig en örfil för att sedan köpa mig smycken och säga att jag var för het för mitt eget bästa. Men han bad aldrig om ursäkt.
De andra flickorna tyckte nog att jag var dum i huvudet och de tvekade inte att säga det. "Visst, han är ju snygg, men han är ju för fan psycho!" Jag log som om jag visste en hemlighet, men det gjorde jag ju inte.
Efter ett halvår var jag totalt utmattad. Han sög musten ur mig. Ibland försvann han iväg och var borta i nästan en vecka. Då grät jag mig blind och kunde inte jobba. Jag kan inte minnas hur många gånger jag suttit inne på Buckshots kontor, storgråtande med huvudet i Bills knä medan han strukit mig tafatt över håret, både förbannad och ställd på samma gång. De svordomar som han muttrade medan han försökte trösta mig är såpass illa att inte ens jag klarar av att upprepa dem.
Vi försökte göra slut så jävla många gånger, Cole och jag. Vi skrek och kastade saker. Han svor och ruskade om mig med ett hårt grepp om mina handleder, så hårt att jag ibland hade blåmärken. Vi bad ilsket varandra att fara åt Understaden och aldrig mer komma tillbaka. Vi återvände till varandra och allt fortsatte som vanligt ett tag, även om det var ohållbart i längden. Det tog för mycket energi.
Till sist fick jag veta att han hade andra också. Andra än jag. Flickorna berättade och jag lämnade Wasteland direkt för att fråga ut honom. Det var hemma hos honom som konfrontationen skedde.
- Du är för fan inte klok! sade han och spottade på golvet framför mig. Du är en jävla strippa för fan! Ingen jävla bitch skall ha någon ensamrätt på mig, det fattar du väl?
Sedan slog han mig och jag drog därifrån. Jag sade upp mig från Wasteland samma kväll. I stället fick jag jobb som sällskapsdam. Inte den sortens sällskapsdam som man läser om i historiska böcker, utan mer som en sorts eskort. Det handlade inte om sex och samtidigt handlade det bara om sex. Vi var kanske tjugo flickor som arbetade på den i övrigt rätt lyxiga restuarangen. Vårt jobb var att mingla, att sälja drinkar, att hålla svettiga affärsmän i en illusion om att de var omtyckta och åtråvärda. Ingen mer dans och mer sensuell än direkt porrig klädsel. Den officiella titeln var "värdinna". Jag trivdes inte särskilt bra. Jag saknade flickorna på Wasteland och jag saknade Bill, men jag bet ihop. Det var bättre betalt och jag var ingen strippa längre. Jag hade klättrat på samhällsstegen. Det dröjde en månad innan jag träffade Cole igen. Han var där med några av sina merc-vänner. När han fick syn på mig så drog han långsamt ned solglasögonen och stirrade stint på mig. Jag bytte bord med en av de andra värdinnorna och svassade över dit. Demonstrativt gled jag ned i knäet på en av hans vänner. Allteftersom kvällen gick så blev Cole tystare och tystare och vek inte från mig med blicken en sekund. Till sist var det stängningsdags och jag reste mig från knäet där jag hållit mig, kysste mercen lätt på kinden och vinkade med ett litet leende till Cole innan jag vände mig om för att gå därifrån. Jag kom inte långt. Han hann upp mig nästan direkt och fångade in mig i ett hårt grepp. Min första reaktion var att knäa honom i skrevet och slita mig loss, men då upprepades vårt första möte. Han kysste mig. Det var en krävande kyss, en dominant kyss. Ett sätt att besegla vem jag tillhörde egentligen. Jag skäms över det nu, men jag vek mig direkt. Mjuknade. Hämtade inte ens ut min lön för kvällen, utan följde honom genast ut därifrån.
I en gränd bara något kvarter därifrån så lät vi våra frustrationer få fritt spelrum. Efteråt kände jag mig märkligt yr och lite knäsvag, men ändå lycklig. Jag hade fått tillbaka honom igen! Det var då han tittade på mig med en konstig blick, en beräknande blick.
- Det här var sista gången, konstaterade han. Nu får det vara nog.
Jag försökte protestera, förstod ingenting.
- Du är en jävla hora och en förbannad parasit. Ingenting annat.
Sedan lämnade han mig där och gick.
Det var slutet på vår affär, vår historia om man så vill. Visst har det hänt att vi av en slump har träffats efter det, på någon klubb eller ute på gatan. Ibland ignorerar vi ömsesidigt varandra. Ibland hälsar vi och kallpratar några ord. Det har aldrig hänt något mer, men varje gång vi ses så bränner hatet i min maggrop, hatet och upphetsningen. Sida vid sida.
Du vet det där uttrycket att hat och kärlek ligger så jävla nära varandra, liksom sida vid sida? Så långt ut åt varje ytterlighet att de paradoxalt ligger precis intill och det ena lätt slår över till det andra? Ibland tror jag att hat är en precis lika stor attraktion som kärlek, och att man kan ta miste. Det känns så ibland. Därför börjar jag så här: Jag hade aldrig hatat någon innan jag träffade Cole. Jag hade inte heller älskat någon och därför hade jag förmodligen ingen jävla aning om koncepten.
Det var lätt att se honom i publiken. Han var den som skrek flest råa kommentarer, instruktioner om man så ville. Alla avskydde att arbeta när han fanns med på klubben. Det verkade som om han ville regissera hela föreställningen själv. Som om vi inte visste hur vi skulle göra vårt jobb. Till sist tröttnade jag och antog utmaningen. Jag såg bara på honom under hela numret. Det kunde lika gärna bara ha varit han och jag, musiken och de flimrande ljusen. Han skrek sina vanliga plumpa instruktioner och jag följde dem, fast bara nästan. Jag retades. Det var tydligt att jag till sist gjorde honom förbannad. När jag gick av scenen hade han på något sätt tagit sig in i korridoren som ledde till omklädningsrummet. Han spärrade vägen för mig och glodde stint på mig, långt ifrån nykter, men inte full nog.
- Du, din jävla... började han och pekade på mig. Då kysste jag honom. Det var som elektricitet. Jag hade inte blivit förvånad om lamporna hade börja smälla omkring oss och gnistorna yra, men det gjorde de inte. Händer var överallt och ingen av oss verkade kunna eller vilja hejda oss. Jag missade mitt nästa nummer, för vid det laget hade vi försvunnit in i en städskrubb - en jävla städskrubb! - och glömt resten av världen.
Och så fortsatte det. Jag retades, han gav order. När vi båda var tillräckligt förbannade var vi också så tända på varandra att vi knappt stod ut. Han var våldsam och rå, men ibland när vi låg insnodda i sänglakan hemma hos mig eller honom så kunde han få en särskild blick. När han smekte mig över håret så mjukt att han knappt vidrörde det alls och mumlade "Du är så vacker... så sjukt, jävla vacker..." De här stunderna av ömhet varade aldrig länge, och efteråt så blev han nästan ännu taskigare som för att väga upp och balansera ut.
Det var intensivt, vårt förhållande. Vi kunde inte vara ifrån varandra och stod inte ut med varandras sällskap. Vi träffades hela tiden. Det var som en feber som inte gick över. Jag hade svårt att äta, svårt att tänka, svårt att existera. Han uppfyllde hela min värld. Han bestämde vad jag skulle ha på mig, vad vi skulle göra, allt. Han regisserade mina dansnummer och förolämpade mina vänner. Han kallade mig hora och gav mig en örfil för att sedan köpa mig smycken och säga att jag var för het för mitt eget bästa. Men han bad aldrig om ursäkt.
De andra flickorna tyckte nog att jag var dum i huvudet och de tvekade inte att säga det. "Visst, han är ju snygg, men han är ju för fan psycho!" Jag log som om jag visste en hemlighet, men det gjorde jag ju inte.
Efter ett halvår var jag totalt utmattad. Han sög musten ur mig. Ibland försvann han iväg och var borta i nästan en vecka. Då grät jag mig blind och kunde inte jobba. Jag kan inte minnas hur många gånger jag suttit inne på Buckshots kontor, storgråtande med huvudet i Bills knä medan han strukit mig tafatt över håret, både förbannad och ställd på samma gång. De svordomar som han muttrade medan han försökte trösta mig är såpass illa att inte ens jag klarar av att upprepa dem.
Vi försökte göra slut så jävla många gånger, Cole och jag. Vi skrek och kastade saker. Han svor och ruskade om mig med ett hårt grepp om mina handleder, så hårt att jag ibland hade blåmärken. Vi bad ilsket varandra att fara åt Understaden och aldrig mer komma tillbaka. Vi återvände till varandra och allt fortsatte som vanligt ett tag, även om det var ohållbart i längden. Det tog för mycket energi.
Till sist fick jag veta att han hade andra också. Andra än jag. Flickorna berättade och jag lämnade Wasteland direkt för att fråga ut honom. Det var hemma hos honom som konfrontationen skedde.
- Du är för fan inte klok! sade han och spottade på golvet framför mig. Du är en jävla strippa för fan! Ingen jävla bitch skall ha någon ensamrätt på mig, det fattar du väl?
Sedan slog han mig och jag drog därifrån. Jag sade upp mig från Wasteland samma kväll. I stället fick jag jobb som sällskapsdam. Inte den sortens sällskapsdam som man läser om i historiska böcker, utan mer som en sorts eskort. Det handlade inte om sex och samtidigt handlade det bara om sex. Vi var kanske tjugo flickor som arbetade på den i övrigt rätt lyxiga restuarangen. Vårt jobb var att mingla, att sälja drinkar, att hålla svettiga affärsmän i en illusion om att de var omtyckta och åtråvärda. Ingen mer dans och mer sensuell än direkt porrig klädsel. Den officiella titeln var "värdinna". Jag trivdes inte särskilt bra. Jag saknade flickorna på Wasteland och jag saknade Bill, men jag bet ihop. Det var bättre betalt och jag var ingen strippa längre. Jag hade klättrat på samhällsstegen. Det dröjde en månad innan jag träffade Cole igen. Han var där med några av sina merc-vänner. När han fick syn på mig så drog han långsamt ned solglasögonen och stirrade stint på mig. Jag bytte bord med en av de andra värdinnorna och svassade över dit. Demonstrativt gled jag ned i knäet på en av hans vänner. Allteftersom kvällen gick så blev Cole tystare och tystare och vek inte från mig med blicken en sekund. Till sist var det stängningsdags och jag reste mig från knäet där jag hållit mig, kysste mercen lätt på kinden och vinkade med ett litet leende till Cole innan jag vände mig om för att gå därifrån. Jag kom inte långt. Han hann upp mig nästan direkt och fångade in mig i ett hårt grepp. Min första reaktion var att knäa honom i skrevet och slita mig loss, men då upprepades vårt första möte. Han kysste mig. Det var en krävande kyss, en dominant kyss. Ett sätt att besegla vem jag tillhörde egentligen. Jag skäms över det nu, men jag vek mig direkt. Mjuknade. Hämtade inte ens ut min lön för kvällen, utan följde honom genast ut därifrån.
I en gränd bara något kvarter därifrån så lät vi våra frustrationer få fritt spelrum. Efteråt kände jag mig märkligt yr och lite knäsvag, men ändå lycklig. Jag hade fått tillbaka honom igen! Det var då han tittade på mig med en konstig blick, en beräknande blick.
- Det här var sista gången, konstaterade han. Nu får det vara nog.
Jag försökte protestera, förstod ingenting.
- Du är en jävla hora och en förbannad parasit. Ingenting annat.
Sedan lämnade han mig där och gick.
Det var slutet på vår affär, vår historia om man så vill. Visst har det hänt att vi av en slump har träffats efter det, på någon klubb eller ute på gatan. Ibland ignorerar vi ömsesidigt varandra. Ibland hälsar vi och kallpratar några ord. Det har aldrig hänt något mer, men varje gång vi ses så bränner hatet i min maggrop, hatet och upphetsningen. Sida vid sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar