Regissören Titus ständiga tjat om bajshumorn och beivrande att filmen inte "är något för PK-folket" gjorde mig mer avtänd än peppad - för det lät som att det skulle vara ett rasistiskt härk skrivet och marknadsfört främst för SD-anhängare.
Så kom premiären - och jag var uppbokad annorstädes. Det gjorde mig litet lättad. Jag har aldrig varit ett fan av bajshumor (inte ens som liten), då det för mig är precis som sex - inget tabubelagt och därmed inget att fnissa åt. Det bara är. Bajs är bajs. Sex är sex. Helt normala saker och inte speciellt humoristiska.
Därmed var jag rädd att avsky filmen. Jag fruktade en kavalkad av bajshumor och dålig könshumor taskigt inramat inom den tredje sorten jag inte förstår - pinsamhetskomik. Jag ville inte vara omgiven av peppade nära och kära på premiären och sedan regna på deras parad. Jag kunde se den senare.
Så kom tisdagen, dagen då jag bestämt mig för att se filmen. Min mamma hade lugnat mig litet med att "man kunde bortse från bajshumorn" och "den har ju ett fint budskap egentligen" samt "musiken är jättebra!"
Min fina mamma. Så jag gick, och hon tog sig dit och såg den en andra gång.
Filmen handlar om fyra män i övre medelåldern som skapade ett hårdrocksband när de var små. De har sedan fortsatt att spela medan deras liv tagit väldigt olika vägar, men de har aldrig egentligen kommit någonvart. I början av filmen bestämmer de sig för att ge sig ut på en första - och sista - turné, få stå på en scen, ge det en sista chans. Tyvärr är de rätt inkompetenta på att boka in spelningar, och då hjälper det inte att musiken är bra.
So far so good.
Rulle (Andreas Rylander) är en typisk drömmare som har svårt att anpassa sig till att ens vara vuxen. Han kämpar och försöker och har en fin utveckling i filmen. Att Andreas sjunger som en jävla gud (den ende som faktiskt är aktiv musiker privat) gör ingenting sämre, särskilt inte med proffsskrivna låtar som verkligen låter honom skina.
City (Urban Bergsten) är den karaktär som anpassat sig bäst till vuxenlivet, med barn, fru och jobb på kontor. Någonting skaver dock och han har litet tappat bort en del av sig själv, en del som han under filmen finner igen. Det jag tycker bäst om är att han hittar ett sätt att balansera livet på, att kunna fortsätta lira hårdrock och samtidigt vara familjefar och arbeta på kontoret.
Leffe (Mattias Silvell) bor kvar hos sin pappa, har inte tagit sig någonstans, är en sökare som försöker finna fotfäste i världen, men som aldrig riktigt vågat ta språnget. Under filmen vågar han ta språnget, om än på ett sätt han inte riktigt hade tänkt sig.
Den vackraste (och väldigt extremt PK plotten) är en homosexuell kärlekshistoria som för ovanlighetens skull inte tar all plats och fokus, utan som bara är naturlig och fin. Ingen karaktär pekar ut de som kommer ut ur garderoben på ett negativt sätt, ingen är taskig eller plump kring den saken. Det är bara kärlek, inget konstigt med det, precis som det skall vara.
Det är också fint att de vettigaste och mest medmänskliga karaktärerna omkring bandet finner de på ett furry-konvent.
Sedan har vi då den som för mig drar ned filmen med två poäng och som jag i framtiden kan använda som måttstock när jag träffar nya människor.
Drägg (Titus Paar) är en äcklig, sexfixerad, bajsorienterad idiot. Han kan inte läsa, inte fatta, inte göra något vettigt. En oproportionerligt stor del av filmen handlar om hur han raggar upp brudar, dricker öl som han inte tål och därmed bajsar ned tjejens hem och åker i finkan. Vid ett tillfälle ramlar han från en loftsäng och dödar tjejens älskade katt i fallet. Ha. Ha. Nej.
Han har ingen karaktärsutveckling och känns som att han hör hemma i en helt annan film. Väldigt mycket av de fina sakerna i filmen överskuggas av hur jävla vidrig Drägg är, både genom att vara pinsam, korkad och rent äcklig.
För mig är han för evigt att minnas som Jar Jar Bajs, och man borde göra som med Star Wars och klippa ihop en version av filmen där han inte existerar över huvud taget.
Då och endast då får filmen 7/10. Nu får den 5/10.
Med det sagt så är den ändå värd att se, i alla fall en gång. Annars kan man ju alltid köpa skivan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar