Ännu en fika

Vi möts oftast på neutral mark, ett café mitt i smeten där det varken brukar vara tomt eller fullt. Som alltid står vi lite tafatt mitt emot varandra när vi hälsat och vet inte riktigt var vi skall göra av oss själva. En kram som ingenting betyder. Artighetsfraser utbyts. Stämningen är minst sagt frostig, och kallare skall den bli innan tiden är genomliden. Vi slår oss ned vid ett bord. Jag beställer in varm choklad med mashmallows och kanel, han dricker sin frätande expresso i minimal kopp.
Jag ser på de välbekanta händerna som famlat över min själ så många gånger, det trista håret, den oklanderliga kostymen. Han ser mitt slarviga hår, mina avbitna naglar på färgfläckade händer och för mycket katthår på den svarta koftan.
- Så... hur är det med allt? säger jag och menar "Fy fan för din blotta existens, ditt rövhål."
- Tack, fint. Hur är det själv? svarar han lika artigt och menar "Tack detsamma, jävla slampa."
Hur lätt skulle inte den smala halsen ovanför skjortkragen kunna knäckas? Jag vet inte, men jag vet att jag tänkt tanken många gånger. Ett järnrör i bakhuvudet skulle också fungera. Jag ler ett vänligt leende mot honom. Fikan fortskrider därefter långsamt. Vi dansar som katter kring het gröt. Vi hatar och längtar om vartannat efter varandra och en tid som kunde ha varit. En tid som vi båda föreställer oss. En tid då vi skulle ha kunnat fungera tillsammans. Alla broar är dock brända. Den här artighetsfikan är trots allt bara... en artighetsfika. Vi är ju vuxna och civiliserade, inte sant? Håller kontakten fast vi hellre skulle sparka in skallarna på varandra och tända eld på kvarlevorna.
Till sist har lagom tid gått och såväl kaffe som choklad är slut. Vi kramar stelt varandra hejdå och om blickar kunde mörda, men det kan de inte. Sedan går vi skilda vägar och ännu en fika är genomliden med mitt ex Verkligheten.