Tidigt på morgonen, medan Zeus fortfarande sov djupt bredvid honom i sängen vaknade David. Utan att röra sig betraktade han först den andre några minuter. Hans anlete var fullkomligt uttryckslöst. Sedan reste han sig försiktigt ur sängen och tassade bort till garderoben. Mjuka, vida byxor i vitt och en svart, åtsmitande t-tröja. Sedan försvann han ut ur rummet, ned på våningen under. Trappan knakade hemtamt. De nakna fötterna fann sin väg över vardagsrumsgolvet och ut genom glasdörrarna de inte brytt sig om att stänga natten innan.
Det daggvåta gräset var mjukt mot fötterna och påminde honom suddigt om en nu avlägsen barndom. Några grenar veks åt sidan och sedan var han i trädgårdens mest avlägsna hörn, omgiven av täta buskar. Här härskade rosor i alla färger och storlekar. Som centrum för denna hemliga rosenträdgård stod en urna i svart marmor på ett stort granitblock. Ingen inskription fanns på stenen. Liams mor hade simpelt följt sin sons testamente då en fjärdedel av hans aska inte begrovs på kyrkogården, utan överlämnades till David. Han var tacksam för det, även om det först hade känts som ett grymt skämt. Joyce hade aldrig tålt att han brukade sitta här i timmar, men det var bara vid urnan han kände sann frid. Nu slog han sig ned som så många gånger förr med benen i kors framför graniten och dess steninkapslade hemlighet. De första åren hade han stundtals talat med urnan, men då inget svar någonsin kom, inte ens det minsta lilla tecken, slutade han upp med det.
Han plockade fram en cigarett och en tändare från byxfickan, inte ens förvånad över att de fanns där och tände ciggen. Två djupa bloss och röken dansade kring urnan. Han slöt ögonen och undrade hur det fortfarande kunde göra ont så här många år efteråt. Till och med nu, när allt verkade ordna sig bättre än på länge, och när den vackre vilade huvudet mot hans kudde inne i huset, till och med nu gjorde det ont och den gamla tomheten infann sig som alltid i hans kropp.
Han tog ett par bloss till medan han egentligen längtade efter whiskyns ilande hetta som ibland till och med lyckats bränna bort tomheten för en stund. Med en suck ät han sig falla baklänges på rygg i den sensommargrönskande morgonen. Nästan viskande för sig själv började han sjunga på Soul Love, men tystnade någonstans i mitten och rökte klart cigaretten i stället. Han sov fortfarande uselt de flesta nätter som han ens försökte. Det var som om mardrömmarna var det enda Liam egentligen lämnat honom. Ingenting annat.
Det daggvåta gräset var mjukt mot fötterna och påminde honom suddigt om en nu avlägsen barndom. Några grenar veks åt sidan och sedan var han i trädgårdens mest avlägsna hörn, omgiven av täta buskar. Här härskade rosor i alla färger och storlekar. Som centrum för denna hemliga rosenträdgård stod en urna i svart marmor på ett stort granitblock. Ingen inskription fanns på stenen. Liams mor hade simpelt följt sin sons testamente då en fjärdedel av hans aska inte begrovs på kyrkogården, utan överlämnades till David. Han var tacksam för det, även om det först hade känts som ett grymt skämt. Joyce hade aldrig tålt att han brukade sitta här i timmar, men det var bara vid urnan han kände sann frid. Nu slog han sig ned som så många gånger förr med benen i kors framför graniten och dess steninkapslade hemlighet. De första åren hade han stundtals talat med urnan, men då inget svar någonsin kom, inte ens det minsta lilla tecken, slutade han upp med det.
Han plockade fram en cigarett och en tändare från byxfickan, inte ens förvånad över att de fanns där och tände ciggen. Två djupa bloss och röken dansade kring urnan. Han slöt ögonen och undrade hur det fortfarande kunde göra ont så här många år efteråt. Till och med nu, när allt verkade ordna sig bättre än på länge, och när den vackre vilade huvudet mot hans kudde inne i huset, till och med nu gjorde det ont och den gamla tomheten infann sig som alltid i hans kropp.
Han tog ett par bloss till medan han egentligen längtade efter whiskyns ilande hetta som ibland till och med lyckats bränna bort tomheten för en stund. Med en suck ät han sig falla baklänges på rygg i den sensommargrönskande morgonen. Nästan viskande för sig själv började han sjunga på Soul Love, men tystnade någonstans i mitten och rökte klart cigaretten i stället. Han sov fortfarande uselt de flesta nätter som han ens försökte. Det var som om mardrömmarna var det enda Liam egentligen lämnat honom. Ingenting annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar