Ättesaga: Epilog

 Skrev en berättelse för ett par år sedan som tog vid efter lajvet Ättesaga. Den är värd att dela:

Vinden var en isande kall vårvind på Öxnas huvudgård i mars månad, men glädjen var ändå stor. Vintern hade varit god efter höstens tumult och våren lyfte som alltid mörkret från allas hjärtan. 

Eirik vankade av och an utanför huset och kastade idel oroliga blickar mot dörren. Några av de andra i ätten fanns också där och väntade under ett lågmält mumlande samtal. Ett nytt barn i ätten var alltid en god nyhet och det var inte varje dag en völva födde ett heller. 

Det var oroväckande tyst inifrån huset. Inga skrik, varken från Jorun eller något barn. Då och då skymtade man någon som ilade förbi ett fönster eller en dörröppning för att hämta något, men i övrigt; tystnad. Till sist, fortare än någon hade kunnat ana även om det för Eirik varit som månader i tid, stod Solfrid i dörren, med en täckt träskål i sin famn. Ingen glädje stod skriven i hennes ansikte. Ingen stolthet. Hon såg sluten ut, nästan bister, när hon trött förkunnade samma ord som så många völvor använt för att avsluta blot och ritualer.

"Det är fullbordat." tätt följt av "Eirik, du har fått en dotter."

En dotter? Blickar utbyttes mellan de församlade där utanför. Det var ingen hemlighet att Jorun hade väntat sig en son, så hade runorna sagt henne i alla fall. Vad betydde detta?

Solfrid såg inte på de andra utan gick med bestämda steg förbi dem alla och vidare ut mot skogen. Väl där skulle hon gräva ned moderkakan så att ingen någonsin kunde se den, se att den inte var röd eller rosa, utan svart som tjära. Ingen skulle känna stanken av föruttnelse som den utsöndrade. Det skulle bli hennes hemlighet.

Synen som mötte Eirik när han kom in i sitt och hustruns sovrum var inte vad han väntat sig. Han visste inte vad han egentligen hade väntat sig, men inte det här. Stämningen i rummet var dyster, mer som vid en begravning än en födsel. Gunborg och Solvind stod och viskade sinsemellan vid väggen. Disa och Idun stod vid vaggan, den vagga som Eirik själv hade byggt till barnet, men de såg inte på vad som låg i den. Alla var bleka och sammanbitna. Jorun låg med slutna ögon och en liten skräck högg till i Eirik innan Idun höll ett finger för läpSparna i en hyschande gest mot honom. 

"Hon sover." förkunnade hon lågt.

Eiriks blick gick då till vaggan, till barnet, hans barn, och han såg. Han såg hår lika svart som Joruns, men han såg inga runda kinder eller rosig hy. Det var allvarliga svarta ögon, så svarta att man inte kunde särskilja pupillen, som såg tillbaka mot honom. Svarta, insjunkna ögon i ett smalt ansikte med hud som hade samma ton som aska. Munnen var ett smalt streck och händerna som borde varit knubbiga och söta hade istället naglar vassa som klor.

Hjorvald talade länge och väl med Jorun i enrum efter födseln. Ingen annan vet vad som sades då, men efteråt stegade han ut från rummet med vrede och förtvivlan skrivna i anletet. Det dröjde innan han satte sin fot på huvudgården igen.

De döpte henne till Frida. Frida som skulle betyde älskad och vacker, men som var ingendera. Det lilla flickebarnet med den kalla huden som aldrig jollrade eller skrek. Hon bara låg där. Hon åt med stor aptit, men blev aldrig rundare, bara större. Faktum var att hon växte oroväckande fort. Innan hon var tre månader gammal reste hon sig upp och gick, inte osäkert eller tultande som småbarn brukar, utan nästan med någon slags värdighet. Eirik begravde sin rädsla för barnet i mjöd och öl. Han stod knappt ut med att titta på henne ens. Jorun verkade leva i förnekelse och behandlade Frida som vilket barn som helst, lekte med henne och jollrade med henne trots att hon aldrig fick någon respons. De långa jaktturer hon alltid gett sig av på blev inställda och de andra völvorna fick leda ättens blot.

Tiden gick, sommaren fortskred, men vinden fortsatte att vara onaturligt kall.