Guds trogne tjänare

(Hittade en gammal text i en låda, en bakgrundshistoria för en malkav som jag tänkte dela med mig av.)

Det jag nu skall berätta för dig är något jag aldrig förtäljt någon annan, därför ber jag dig att du då du läst dessa ord gömmer dem djupt i ditt sinne och aldrig yppar min historia för någon levande själ.

Som alla andra föddes jag. Min far var strängt religiös. Med en militärisk disciplin sörjde han för familjens själsliga och ekonomiska väl. Jag kan, med viss skam, erkänna att jag än i dag inte vet om min beundran eller skräck för honom var den dominerande känslan i vårt förhållande.
Min mor var en älsklig liten varelse som med stor grace rakryggad skötte sitt hushåll och tjänarstaben. Alla älskade min mor, så även jag.
När jag var blott fem år gammal föddes min syster och det var efter det som mor blev sjuk och sakta började tyna bort. Min syster färgades tveklöst av min moders sjukdom och blev även hon en spröd viol. Hon talte sällan, även då hon uppnått åldern tio och hennes förstånd var klent likväl. Den ålder var dock flera år efter att min mor slutgiltigt darrat till som i kyla innan hon uppgav ett skrämmande tjut vilket blev hennes sista. Adele, min syster, blev sig aldrig riktigt lik efter det. Kanske hade hon kunnat bli en lika kompetent kvinna som min mor om det inte vore för denna sista droppe.
Jag skolades upp till tolv års ålder hemma av en professor, vilken var en bekant till min far, och sändes därefter till en av landets främsta internatskolor.
Min törst efter kunskap var omättlig och jag kunde vid intressanta föreläsningar ingå i ett nästan euforiskt stadium, där enbart denna kunskapens röst existerade för mig. Mitt liv bestod av studier och religiösa plikter, ingenting annat, och jag visste i mitt innersta att Gud hade utsett mig till att i framtiden utföra stordåd. Förutom gudstjänsterna så bad jag och tackade den store skaparen oräkneliga gånger per dygn, och var gång kände jag att Han verkligen lyssnade till mig.

Mitt yrkesval stod mellan läkare, präst och lärare, och min kärlek till lärandet gjorde valet lätt.
När jag var nitton år gammal gifte sig min syster. Jag minns så tydligt hennes nästan snövita ansikte under slöjan och de små händerna som krampaktigt höll brudbuketten där hon stod vid sin tjugotre år äldre make.
På själva bröllopsnatten dog hon. Hennes överförfriskade nyblivne make bokstavligt slog ihjäl henne då hon vettskrämd undlåtit att ge honom hans äktenskapliga rätt. Det var på hennes begravning, där jag och min far lät regnet som strilade över oss stå för de enda sorgetårarna, som jag gav Gud och mig själv ett löfte: Aldrig skulle jag bli som min systers änkling. Jag skulle aldrig befläcka oskulden vita kronblad, aldrig hänge mig åt det syndiga köttets väg. Kvinnor var älskliga och veka varelser som enbart fanns till för att försvaras och pryda sin omgivning, intet annat.

Kort därefter var jag redo att påbörja mitt arbete som magister. Jag fick till min stora lycka en tjänst vid en pojkskola och tillträdde omedelbart. Om jag vetat vad som skulle följa, att skolan var i begrepp att genomgå en obskyr förändring så skulle jag aldrig ha satt min fot där.
Endaste ett halvår efter mitt tillträde blev denna skola nämligen den första i landet att införa blandade klasser. Unga män och kvinnor, boende på samma skola! Tanken var hädisk, men då jag i övrigt trivdes något enormt bestämde jag mig för att härda ut.
Det blev fruktansvärt redan från början. Flickorna flamsade, fnittrade och tycktes inte kunna eller vilja lära sig någonting. Hur disciplinerar man flickor? Att ge dem ett rapp med linjalen över fingrarna kom inte ens på fråga för mig. Man slog inte kvinnor och så var det bara. Jag åtnjöt ingen som helst respekt i klassen längre och höll mig alltmer undan från de övriga lärarna.

Så, sent en kväll hände det som inte fick ske, men som då jag nu ser tillbaka vet var oundvikligt.
Jag gick sista nattrundan i skolan. Månen sken silverne in genom korridorens höga fönster och mina steg ekade mot stengolvet, men de ekade inte ensamma! Mot mig skred den ljuvligaste varelse man kan tänka sig. Hennes ljusblonda lockar dansade kring ansiktet och endaste ett skirt nattlinne i siden och spets dolde den brådmogna kroppen. Hon rusade mot mig och flög in i min famn med ett hjälplöst gnyende. Med stora blå ögon såg hon upp på mig och viskade:
- Vilken tur att jag fann magistern! Jag har gått vilse och var så rädd och trodde alla gått till sängs nu!
Jag tröstade och lugnade henne så gott jag kunde samtidigt som jag undrade hur den lilla gåsen kunde ha glömt bort att jag alltid tog en promenad kring skolan vid den här tiden på dygnet. Det var allmänt känt. I nästa stund pressade hon sin kropp mot mig, i rent trygghetssökande antog jag, och jag fick något helt annat att tänka på. Min kropp vaknade till liv på ett sätt den aldrig tidigare gjort och som i en dimma slöt jag mina armar om henne och kysste henne i ett nästan himmelskt rus och med helvetets hetta stigande i mitt blod. Hon besvarade kyssen, men jag slet mig lös och flydde hals över huvud från den väna.
Förbannelse över mig själv och min syndiga lust! Jag hade brutit mitt löfte till Gud och hart nog förstört en oskyldig flickas liv! I sorg och vredesmod raserade jag hela mitt studierum den natten och när gryningen steg hade mitt sinne ännu inte funnit frid. Då, med solens första strålar, kom den lösning jag så träget längtat efter och plötsligt stod allt klart. Jag visste hur jag kunde göra det onda mot flickan näst intill ogjort!
Efter den dagens lektion fick hon stanna kvar en kort stund och därvid smugglade jag till henne en lapp där jag stämde möte med henne nästföljande natt.

Vi möttes på samma plats som förra gången och innan vi trädde ut i månskenet så lade jag min rock om hennes axlar så att hon inte skulle frysa. Promenaden ledde oss ut bland trädens silverne stammar och till en äng där blommorna glimmade vagt där de stod slutna, men vackert daggbestänkta.
Väl där så stannade vi upp och kysstes liksom förra gången, vi sjönk ned i det daggvåta gräset och det var så ljuvligt farligt att vara henne nära, men jag visste vad jag måste göra innan det var för sent.
Så när hon låg där under mig, med ögonen i det vackra anletet slutna, placerade jag en sista, nästan rituell kyss på hennes panna, lyfte min kniv och högg till. Rött blod ser svart ut i månsken, visste du det?
Den mörka fläcken spred sig över hennes bröstkorg och ögonen hade glidit upp. De såg brustna ut i natten när livet till sist rann ifrån henne. Jag betraktade henne en kort stund innan jag långsamt och med en nästan vansinnig berusning började lossa hennes kläder tills hon låg där helt naken och vit framför mig. Nu kunde mina händer få finna sin väg över hennes kropp och jag levde ut alla mina undertryckta lustar.
När jag var klar kurade jag ihop mig bredvid kroppen. Naken, svettig och utmattad knäppte jag mina händer och bad till Gud:
"Herre, denna unga kvinna är befriad från allt ont, hennes själ steg oskyldig och hennes kropp stannade här hos mig. Således är det jag och inte hon som är syndaren. jag ber dig dock, Herre, att ge mig nåd, ty du skapade mig till den jag är och trots att jag är en vek människa så förblir jag ändock alltid Din trogne tjänare. Amen."