Det dödskalleliknande anletet med sina brinnande ögon tycktes nästan sväva i mörkret framför honom.
- Boken, förkunnade en röst som krävde att bli åtlydd bortom allt förnuft.
Sidonius höll krampaktigt i de slitna läderpärmarna, för även om någon liten inre röst fick honom att vilja lämna över volymen så skrek resten av honom att låta bli. Skulle världen verkligen stå ut om den andre fick boken? Skulle världen stå ut om han behöll den? Tankarna ilade omkring i hans huvud utan att nå fram till något svar.
- Boken! upprepade rösten och en hand med långsmala fingrar sträcktes fordrande mot honom.
I det ögonblicket förändrades även elden i Kal-Anags ögon och visade nu visioner, bilder. Framtiden, nutiden, den tid som flytt. Glimtar av nekromantikerns egen början visades och ett förtydligande av vad han offrat för makten. För allt hade sitt pris och poängen med offer var att de skulle kännas i grundvalarna av ens existens för att åstadkomma någon förändring. En helt skrupelfri människa kunde aldrig göra ett offer, för en sådan hade inget hjärta kvar att rista smärta i. Sidonius var ingen skrupelfri människa. Inte än. Han blev torr i munnen när han så plötsligt stod öga mot öga med sitt eget anlete. Ett anlete som inte var hans eget, men som av så många misstagits för hans och vice versa. Seved. Brodern. Nekromantikerns kloliknande fingrar kramade om dennes axlar och Sidonius visste att det här var hans prov. Hans pris. Hans offer.
Boken hade förvandlats till en stav i hans grepp, men inte som någon stav han tidigare sett. Den vibrerade av kraft. Den var beredd att förtära, förgöra. Allt Sidonius behövde göra var att höja den och uttala orden. Ord som ristats blödande i hans sinne. Ord som flammade och vrålade och utplånade allt annat i hans huvud. Makten fanns här. Ingenting annat spelade någon roll. Nekromantikerns röst förändrades när den talade igen.
- Offret, konstaterade den lika mycket som befallde.
Makten fanns här.
Framtiden fanns här.
Utan att kunna hejda sig höjde Sidonius staven...
...och vaknade.
- Boken, förkunnade en röst som krävde att bli åtlydd bortom allt förnuft.
Sidonius höll krampaktigt i de slitna läderpärmarna, för även om någon liten inre röst fick honom att vilja lämna över volymen så skrek resten av honom att låta bli. Skulle världen verkligen stå ut om den andre fick boken? Skulle världen stå ut om han behöll den? Tankarna ilade omkring i hans huvud utan att nå fram till något svar.
- Boken! upprepade rösten och en hand med långsmala fingrar sträcktes fordrande mot honom.
I det ögonblicket förändrades även elden i Kal-Anags ögon och visade nu visioner, bilder. Framtiden, nutiden, den tid som flytt. Glimtar av nekromantikerns egen början visades och ett förtydligande av vad han offrat för makten. För allt hade sitt pris och poängen med offer var att de skulle kännas i grundvalarna av ens existens för att åstadkomma någon förändring. En helt skrupelfri människa kunde aldrig göra ett offer, för en sådan hade inget hjärta kvar att rista smärta i. Sidonius var ingen skrupelfri människa. Inte än. Han blev torr i munnen när han så plötsligt stod öga mot öga med sitt eget anlete. Ett anlete som inte var hans eget, men som av så många misstagits för hans och vice versa. Seved. Brodern. Nekromantikerns kloliknande fingrar kramade om dennes axlar och Sidonius visste att det här var hans prov. Hans pris. Hans offer.
Boken hade förvandlats till en stav i hans grepp, men inte som någon stav han tidigare sett. Den vibrerade av kraft. Den var beredd att förtära, förgöra. Allt Sidonius behövde göra var att höja den och uttala orden. Ord som ristats blödande i hans sinne. Ord som flammade och vrålade och utplånade allt annat i hans huvud. Makten fanns här. Ingenting annat spelade någon roll. Nekromantikerns röst förändrades när den talade igen.
- Offret, konstaterade den lika mycket som befallde.
Makten fanns här.
Framtiden fanns här.
Utan att kunna hejda sig höjde Sidonius staven...
...och vaknade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar