Det första som hördes var viskningarna. Många i den lilla staden uppfattade ett ljud som lät som röster från en plats långt borta, men eftersom människor för det mesta är rationella varelser som gärna inte lägger tid på någonting knappt förnimbart så talades det inte om det.
Nästa dag stod cirkusen där.
Herr Bengtvall som var ansvarig för parken med den stora gräsplanen där tälten slagits upp blev mycket förbluffad när han kom puttrande på sin gräsklippare och insåg att det helt enkelt inte gick att klippa gräset den dagen. Han åkte genast tillbaka till sitt kontor och ringde markförvaltningen. De hade minsann inte hört någonting om en cirkus, så de ringde polisen och polisen i sin tur skickade ned en bil för att undersöka det hela.
Det var en kvinnlig och en manlig polis som parkerade på grusparkeringen bredvid gräsplanen. Redan nu kunde de höra positivmusik och känna doftstråk av popcorn med en underton av brända mandlar bortifrån tälten. Medan de stegade över gräset försökte de hitta lastbilarna som alltihop måste ha färdats i, men fann ingenting sådant. Allt som fanns var hästvagnar med skaklarna uppstöttade på staplade stenar vilka hämtats från den angränsande stenmuren och i en provisorisk hage betade några hästar.
En eldsflamma sköt upp bland de många tälten som omgärdade det stora, uppenbara föreställningstältet och poliserna skyndade på stegen. Då de rundade det som förmodligen snart skulle förvandlas till ett biljettbås höll båda på att få en hjärtattack när de nästan sprang in i en elefant. Det gigantiska, grå djuret stod bara där och först lade de inte ens märke till den pierrot-sminkade mannen som satt på dess rygg. Han harklade sig dock och fick deras uppmärksamhet.
- Vi söker den som är huvudansvarig för cirkusen. Ägaren, sade den kvinnliga polisen när hon hämtat sig nog för att få mål i munnen.
Clownen på elefanten satte fingrarna till munnen och vände sig bortåt för att göra en skarp, kort busvissling.
- De söker direktör'n! ropade han sedan med en röst som lät märkligt gäll.
Poliserna fick vänta ytterligare några minuter innan en man kom fram till dem. Han var oklanderligt klädd i svart frack, hög hatt, välputsade skor med vita damasker och hade en mustasch som var vaxad och tvinnad till två snirkliga spetsar. Med en nästan feminin rörelse bugade han sig elegant för dem.
- Direktör Aurelio Enzo Ermete, till er tjänst! förkunnade han.
- Hrm. Den här cirkusen. Har ni tillstånd? började den manliga polisen, men stoppades med en gest från direktören. Denne svepte till med handen och smög upp väldigt, väldigt nära den kvinnliga polisen, som verkade bli så överrumplad att hon inte hann reagera.
- Min sköna.
Han kupade sin hand om hennes haka och drog henne sedan till sig för att trycka en lätt kyss mot hennes läppar. Till hennes kollegas förvåning så gjorde hon ingenting för att protestera mot det tilltaget, faktum var att han aldrig sett henne rodna förrän just då.
- Tillstånden, började han igen lite tvekande, men hade också en distinkt känsla av att hela situationen när som helst kunde glida honom ur händerna. Hans partner stod bara där och tindrade med ögonen, mer lik en blomstrande brud än en auktoritär polis i tjänst.
Aurelio Enzo Ermete vände sig genast till honom igen och gav honom ett stort leende, som dock aldrig nådde de svarta ögonen.
- Givetvis! Tillstånd! utropade han och klappade sedan i sina vitbehandskade händer.
Vid den signalen kom en mycket, mycket liten kvinna i vita, glittrande trikåer och en utsökt spetskjol trippandes fram mot dem. Trots att hon inte var större än ett sexårigt barn var det tydligt att hon var en fullvuxen kvinna. Hon bugade sig för dem med precis samma gracilitet som direktören nyss gjort och sträckte till den manlige polisen fram en bleklila viol, vilken spred en himmelsk doft omkring sig.
Automatiskt tog polismannen emot blomman och luktade på dem. För några ögonblick fanns något nästan drömskt över honom och sedan nickade han och verkade skaka av sig känslan.
- Ja, men då var väl allt i sin ordning då! förkunnade han och knuffade till sin kollega, som även hon verkade vakna ur någon slags förtrollning. Tillsammans började de gå mot bilarna igen, men trots att båda kände sig nöjda med ett väl utfört uppdrag så kunde den manlige polisen inte riktigt skaka av sig känslan av att han blivit lurad. Han kunde bara inte komma på exakt hur.
Den mjölkvita stenen glittrade i pojkens hand. När solljuset träffade dess yta spred sig ett skimmer till kärnan och fick honom att tänka på pärlemor och polerat elfenben. Han slöt fingrarna om stenen och tittade drömmande ut genom bussfönstret.
I kväll skulle han få se henne igen. Henne, hans drömmars flicka. Hon som var allt han någonsin vågat drömma om och mer därtill. Han hade tänkt oavbrutet på henne sedan kvällen innan. Det eldsprakande röda håret, den bleka hyn utan tillstymmelse till fräknar. Varje gracil rörelse som varit som finslipad till perfektion under eoner av tid. Så delikat.
Han hade anlänt till cirkusen på sen eftermiddag för tre dygn sedan. Att vandra bland de många tälten hade varit som att bli förflyttad till en annan tid, men sedan han mötte Anemona hade han inte kunnat se några av de underverk som hände omkring honom. Hon var det enda mirakel han behövde. De hade sett varandra genom folkmassan och dragits samman som två magneter. Varje ord från hennes läppar hade han dyrkat utan förbehåll.
Hon var ballerina. De glimrande trikåerna om hennes delikata kropp hade båda framhävt och dolt allt han önskade se. Tiden de tillbringat tillsammans kändes snarare som årtionden än dagar. Som om tiden saktade in och höll andan av andakt när de var tillsammans.
Han kom på sig själv med att sitta och le och nynna på musiken som ackompanjerat hennes cirkusnummer. Hon var ren magi och snart var hon i hans famn igen.
Parkskötarna fann honom irrande vid den stora gräsplanen bortom ekarna. En gammal förvirrad man som med skröplig stämma och darrande händer beskrev en cirkus ingen av dem hade hört talas om. De var vana vid åldringar som förirrade sig bort från vårdhemmet bara ett stenkast bort, och behandlade honom vänligt men bestämt. Först verkade han nöjd med att följa med dem, även om han fortsatte sitt irrationella och osammanhängande babblande. Vid den spegelblanka dammen stannade gubben tvärt och stirrade ned på sin avbild som om han inte kunde tro sina ögon. Han verkade bli så upprörd och de försökte lugna ned honom.
- Kom nu, herrn, sa de vänligt och försökte dra honom därifrån. Det blir nog bättre när du är tillbaka på Solhyttan.
Han såg oförstående på dem och stretade emot med krafter som inte borde finnas i en så torr och skröplig kropp.
- Men ni förstår inte! Jag är bara femton år gammal! utropade han med en sällsam skräck i rösten som gjorde dem båda illa till mods. När de försökt lugna honom en stund till stelnade han plötsligt till och slutade andas.
Trots återupplivningsförsök var det lönlöst. Den gamle var död. De sista orden som framtvingades mellan hans läppar betydde ingenting för någon av de två som hörde dem.
- Anemona... var... mitt liv.
Polismannen vände blad i rapporten och rynkade pannan. En femtonårig pojke som tog bussen och försvann. Det var ingenting ovanligt egentligen, men det var pojkens beskrivning av en cirkus som fick honom att reagera. En cirkus som skulle ha varit ute i parken, precis som för ett år sedan. Skillnaden var att han inte kunnat hitta några som helst bevis på att cirkusen återvänt. Faktum var att han hittat väldigt få saker som pekade på att den ens varit där förut. Det fanns inga ögonvittnen, inga registrerade tillstånd och inga rapporter utöver hans egen.
Han hade läst igenom sin gamla rapport om besöket och mötet med cirkusdirektören Aurelio Enzo Ermete, men det var som att läsa en främlings ord. Han kunde inte komma ihåg detaljerna själv, hur han än försökte. Det stod att han och hans kollega hade åkt ut till cirkusen, fått se att pappersarbetet var i sin ordning och åkt därifrån igen. Det var en kort och koncis rapport och det kändes nästan som om han kunde läsa någonting annat mellan orden, men bara nästan. Någonting han inte kunde fånga. Ett minne som satt och pockade på hans uppmärksamhet i bakhuvudet, utom räckhåll. Han borde ha frågat sin kollega, men det kändes lite fånigt att ta upp något så vagt. Han kände sig lite dum för att han inte kunde minnas.
Det var ett myller av folk som vandrade kring cirkustälten och vagnarna den kvällen. Föreställningen hade varit dagen innan och nu var det mer som en marknad eller en karneval. Spådomar utdelades av kvinnor i rökelsehöljda tält, välmusklade män blåste eld eller bände järnstänger och överallt låg ett skimmer av förundran. Folket i staden hade aldrig sett något liknande, de hade hört talas om det eller kanske drömt om det när de var små, men aldrig aldrig hade någonting som detta kommit till deras lilla stad.
Längst bort i utkanten stod ett litet oansenligt tält. Ordet "Svar" stod skrivet med spretig handstil på en träbräda som någon helt sonika lagt i gräset framför ingången. Det var inte många som hittade dit. Tältet hade en förmåga att dra till sig de som verkligen ville veta, de som inte nöjde sig med rökelser och kristallkulor. Inuti tältet var det kalt. Två stolar och ett bord mitt i mellan dem. På den bortre stolen satt en gammal kvinna med en stor orm kring axlarna. Hennes ögon var slutna och hon väntade.
Julia hittade tältet. Hon hade sin son vid handen och lämnade honom utanför med förmaningen att stanna där. Hennes fråga ville hon inte att han skulle höra.
Spåkvinnan i tältet såg inte upp när hon kom in och satte sig.
- Är du beredd att betala priset?
- Vad kostar det? svarade Julia och sneglade sig över axeln för att se till att Robert stod kvar där ute.
- Bara din kärlek, svarade spåkvinnan med mjuk stämma.
- Min kärlek? Julia skrattade till lite nervöst och tänkte att gumman måste vara tokig. Ja, visst kan du få min kärlek.
- Gott.
Spåkvinnan rätade upp sig och såg plötsligt på Julia med en blick svartare än mörkret. Ormen gled behagfullt ned från hennes axlar och försvann bort under tältduken.
- Ställ din fråga.
- Jag... jag undrar om John har en affär. Om han älskar någon annan? frågade Julia enträget och mötte blicken, fast det var obehagligt. Hon förväntade sig att något mirakulöst skulle hända. Någonting stort. Någonting speciellt, men spåkvinnan bara satt där och såg på henne en kort stund innan hon svarade.
- Nej. Sedan sänkte hon huvudet igen och audiensen tycktes vara slut.
Lite förvirrad, men märkligt nog också lätt om hjärtat reste sig Julia upp, mumlade fram ett "Tack" och försvann ut från tältet. Väl utanför drog hon några djupa andetag av den friska nattluften och kände sig starkare. Bättre. Det var en känsla som blev kortvarig när hon insåg att Robert var försvunnen.
Inuti tältet kom ormen tillbaka, betydligt tjockare än förut. Den höjde sitt huvud mot spåkvinnan och log.
Cirkusen såg annorlunda ut på natten. Om hans kollega inte varit sjuk så hade han inte åkt ut dit själv. Tälten låg öde och ljusslingorna i de omgivande träden var allt som lyste upp området förutom månen. En måne som hängde vit och spöklik bakom tunna skyar. En ring runt månen. Vad var det hans farfar sagt om ringar runt månen? Storm? Omslag i vädret? Ja, det var något sådant.
Han låste bilen och rörde sig över gruset mot gräset. Hans steg verkade alldeles för högljudda. I handen höll han anteckningarna av Julias anmälan om ett försvunnet barn. Deras barn. Hans barn. Robert.
Paniken var inte särskilt långt borta. Han hade egentligen inte rätt att vara här i uniform och med tjänstebilen parkerad bakom sig. Andra utan personligt engagemang skulle hantera ärendet, men de hade redan genomsökt parken utan att hitta Robert. Utan att ens hitta cirkusen. Nu stod den här, för honom, i mörkret.
Han ökade på stegen tills han nådde fram till det första tältet. Tystnaden var alltför påtaglig. Han borde ha hört ljud från gatorna, bilarna, människorna, tågen, någonting, men han hörde nästan ingenting. En mygga surrade vid hans ena öra och kändes märkligt betryggande. Normalt. Med ena handen strök han över den rödgulrandiga tältduken som månen färgat i blått och silver. Den var påtaglig. Den var verklig. Det stod ett tält där och duken var lätt fuktig av daggen som fallit.
- Robert? sa han dämpat, både för att sonens namn hela tiden befann sig på hans tungspets och för att se om han kunde höra sin egen röst i tystnaden. Det kunde han. Ingen svarade. Ingenting rörde sig. Tälten stod ensamma och spöklika utan liv. Plötsligt slocknade ljusslingorna i träden med ett litet sprakande, som av en kortslutning. Några små gnistor regnade ned på gräsmattan och mellan trädstammarna kom en gestalt gående. Det var någonting som var fel med gestalten. Den höga hatten som tycktes ha smält samman med huvudet, fracken som nästan var mer som en levande kroppsdel än ett klädesplagg. Leendet under den vaxade mustachen var alldeles för brett för att finnas på riktigt.
- Ah, poliskonstapeln! utropade mannen Aurelio Enzo Ermete som inte var någon man.
John ville springa, en plötslig flyktinstinkt som inte fick hans ben att röra på sig. Cirkusdirektörens röst fick dock andra saker att vakna till liv. Lyktorna i träden tändes igen, en strålkastare slogs på och positivmusik började spela inifrån det stora tältet.
- Precis i tid också, föreställningen skall just till att börja.
Nästa dag stod cirkusen där.
Herr Bengtvall som var ansvarig för parken med den stora gräsplanen där tälten slagits upp blev mycket förbluffad när han kom puttrande på sin gräsklippare och insåg att det helt enkelt inte gick att klippa gräset den dagen. Han åkte genast tillbaka till sitt kontor och ringde markförvaltningen. De hade minsann inte hört någonting om en cirkus, så de ringde polisen och polisen i sin tur skickade ned en bil för att undersöka det hela.
Det var en kvinnlig och en manlig polis som parkerade på grusparkeringen bredvid gräsplanen. Redan nu kunde de höra positivmusik och känna doftstråk av popcorn med en underton av brända mandlar bortifrån tälten. Medan de stegade över gräset försökte de hitta lastbilarna som alltihop måste ha färdats i, men fann ingenting sådant. Allt som fanns var hästvagnar med skaklarna uppstöttade på staplade stenar vilka hämtats från den angränsande stenmuren och i en provisorisk hage betade några hästar.
En eldsflamma sköt upp bland de många tälten som omgärdade det stora, uppenbara föreställningstältet och poliserna skyndade på stegen. Då de rundade det som förmodligen snart skulle förvandlas till ett biljettbås höll båda på att få en hjärtattack när de nästan sprang in i en elefant. Det gigantiska, grå djuret stod bara där och först lade de inte ens märke till den pierrot-sminkade mannen som satt på dess rygg. Han harklade sig dock och fick deras uppmärksamhet.
- Vi söker den som är huvudansvarig för cirkusen. Ägaren, sade den kvinnliga polisen när hon hämtat sig nog för att få mål i munnen.
Clownen på elefanten satte fingrarna till munnen och vände sig bortåt för att göra en skarp, kort busvissling.
- De söker direktör'n! ropade han sedan med en röst som lät märkligt gäll.
Poliserna fick vänta ytterligare några minuter innan en man kom fram till dem. Han var oklanderligt klädd i svart frack, hög hatt, välputsade skor med vita damasker och hade en mustasch som var vaxad och tvinnad till två snirkliga spetsar. Med en nästan feminin rörelse bugade han sig elegant för dem.
- Direktör Aurelio Enzo Ermete, till er tjänst! förkunnade han.
- Hrm. Den här cirkusen. Har ni tillstånd? började den manliga polisen, men stoppades med en gest från direktören. Denne svepte till med handen och smög upp väldigt, väldigt nära den kvinnliga polisen, som verkade bli så överrumplad att hon inte hann reagera.
- Min sköna.
Han kupade sin hand om hennes haka och drog henne sedan till sig för att trycka en lätt kyss mot hennes läppar. Till hennes kollegas förvåning så gjorde hon ingenting för att protestera mot det tilltaget, faktum var att han aldrig sett henne rodna förrän just då.
- Tillstånden, började han igen lite tvekande, men hade också en distinkt känsla av att hela situationen när som helst kunde glida honom ur händerna. Hans partner stod bara där och tindrade med ögonen, mer lik en blomstrande brud än en auktoritär polis i tjänst.
Aurelio Enzo Ermete vände sig genast till honom igen och gav honom ett stort leende, som dock aldrig nådde de svarta ögonen.
- Givetvis! Tillstånd! utropade han och klappade sedan i sina vitbehandskade händer.
Vid den signalen kom en mycket, mycket liten kvinna i vita, glittrande trikåer och en utsökt spetskjol trippandes fram mot dem. Trots att hon inte var större än ett sexårigt barn var det tydligt att hon var en fullvuxen kvinna. Hon bugade sig för dem med precis samma gracilitet som direktören nyss gjort och sträckte till den manlige polisen fram en bleklila viol, vilken spred en himmelsk doft omkring sig.
Automatiskt tog polismannen emot blomman och luktade på dem. För några ögonblick fanns något nästan drömskt över honom och sedan nickade han och verkade skaka av sig känslan.
- Ja, men då var väl allt i sin ordning då! förkunnade han och knuffade till sin kollega, som även hon verkade vakna ur någon slags förtrollning. Tillsammans började de gå mot bilarna igen, men trots att båda kände sig nöjda med ett väl utfört uppdrag så kunde den manlige polisen inte riktigt skaka av sig känslan av att han blivit lurad. Han kunde bara inte komma på exakt hur.
Den mjölkvita stenen glittrade i pojkens hand. När solljuset träffade dess yta spred sig ett skimmer till kärnan och fick honom att tänka på pärlemor och polerat elfenben. Han slöt fingrarna om stenen och tittade drömmande ut genom bussfönstret.
I kväll skulle han få se henne igen. Henne, hans drömmars flicka. Hon som var allt han någonsin vågat drömma om och mer därtill. Han hade tänkt oavbrutet på henne sedan kvällen innan. Det eldsprakande röda håret, den bleka hyn utan tillstymmelse till fräknar. Varje gracil rörelse som varit som finslipad till perfektion under eoner av tid. Så delikat.
Han hade anlänt till cirkusen på sen eftermiddag för tre dygn sedan. Att vandra bland de många tälten hade varit som att bli förflyttad till en annan tid, men sedan han mötte Anemona hade han inte kunnat se några av de underverk som hände omkring honom. Hon var det enda mirakel han behövde. De hade sett varandra genom folkmassan och dragits samman som två magneter. Varje ord från hennes läppar hade han dyrkat utan förbehåll.
Hon var ballerina. De glimrande trikåerna om hennes delikata kropp hade båda framhävt och dolt allt han önskade se. Tiden de tillbringat tillsammans kändes snarare som årtionden än dagar. Som om tiden saktade in och höll andan av andakt när de var tillsammans.
Han kom på sig själv med att sitta och le och nynna på musiken som ackompanjerat hennes cirkusnummer. Hon var ren magi och snart var hon i hans famn igen.
Parkskötarna fann honom irrande vid den stora gräsplanen bortom ekarna. En gammal förvirrad man som med skröplig stämma och darrande händer beskrev en cirkus ingen av dem hade hört talas om. De var vana vid åldringar som förirrade sig bort från vårdhemmet bara ett stenkast bort, och behandlade honom vänligt men bestämt. Först verkade han nöjd med att följa med dem, även om han fortsatte sitt irrationella och osammanhängande babblande. Vid den spegelblanka dammen stannade gubben tvärt och stirrade ned på sin avbild som om han inte kunde tro sina ögon. Han verkade bli så upprörd och de försökte lugna ned honom.
- Kom nu, herrn, sa de vänligt och försökte dra honom därifrån. Det blir nog bättre när du är tillbaka på Solhyttan.
Han såg oförstående på dem och stretade emot med krafter som inte borde finnas i en så torr och skröplig kropp.
- Men ni förstår inte! Jag är bara femton år gammal! utropade han med en sällsam skräck i rösten som gjorde dem båda illa till mods. När de försökt lugna honom en stund till stelnade han plötsligt till och slutade andas.
Trots återupplivningsförsök var det lönlöst. Den gamle var död. De sista orden som framtvingades mellan hans läppar betydde ingenting för någon av de två som hörde dem.
- Anemona... var... mitt liv.
Polismannen vände blad i rapporten och rynkade pannan. En femtonårig pojke som tog bussen och försvann. Det var ingenting ovanligt egentligen, men det var pojkens beskrivning av en cirkus som fick honom att reagera. En cirkus som skulle ha varit ute i parken, precis som för ett år sedan. Skillnaden var att han inte kunnat hitta några som helst bevis på att cirkusen återvänt. Faktum var att han hittat väldigt få saker som pekade på att den ens varit där förut. Det fanns inga ögonvittnen, inga registrerade tillstånd och inga rapporter utöver hans egen.
Han hade läst igenom sin gamla rapport om besöket och mötet med cirkusdirektören Aurelio Enzo Ermete, men det var som att läsa en främlings ord. Han kunde inte komma ihåg detaljerna själv, hur han än försökte. Det stod att han och hans kollega hade åkt ut till cirkusen, fått se att pappersarbetet var i sin ordning och åkt därifrån igen. Det var en kort och koncis rapport och det kändes nästan som om han kunde läsa någonting annat mellan orden, men bara nästan. Någonting han inte kunde fånga. Ett minne som satt och pockade på hans uppmärksamhet i bakhuvudet, utom räckhåll. Han borde ha frågat sin kollega, men det kändes lite fånigt att ta upp något så vagt. Han kände sig lite dum för att han inte kunde minnas.
Det var ett myller av folk som vandrade kring cirkustälten och vagnarna den kvällen. Föreställningen hade varit dagen innan och nu var det mer som en marknad eller en karneval. Spådomar utdelades av kvinnor i rökelsehöljda tält, välmusklade män blåste eld eller bände järnstänger och överallt låg ett skimmer av förundran. Folket i staden hade aldrig sett något liknande, de hade hört talas om det eller kanske drömt om det när de var små, men aldrig aldrig hade någonting som detta kommit till deras lilla stad.
Längst bort i utkanten stod ett litet oansenligt tält. Ordet "Svar" stod skrivet med spretig handstil på en träbräda som någon helt sonika lagt i gräset framför ingången. Det var inte många som hittade dit. Tältet hade en förmåga att dra till sig de som verkligen ville veta, de som inte nöjde sig med rökelser och kristallkulor. Inuti tältet var det kalt. Två stolar och ett bord mitt i mellan dem. På den bortre stolen satt en gammal kvinna med en stor orm kring axlarna. Hennes ögon var slutna och hon väntade.
Julia hittade tältet. Hon hade sin son vid handen och lämnade honom utanför med förmaningen att stanna där. Hennes fråga ville hon inte att han skulle höra.
Spåkvinnan i tältet såg inte upp när hon kom in och satte sig.
- Är du beredd att betala priset?
- Vad kostar det? svarade Julia och sneglade sig över axeln för att se till att Robert stod kvar där ute.
- Bara din kärlek, svarade spåkvinnan med mjuk stämma.
- Min kärlek? Julia skrattade till lite nervöst och tänkte att gumman måste vara tokig. Ja, visst kan du få min kärlek.
- Gott.
Spåkvinnan rätade upp sig och såg plötsligt på Julia med en blick svartare än mörkret. Ormen gled behagfullt ned från hennes axlar och försvann bort under tältduken.
- Ställ din fråga.
- Jag... jag undrar om John har en affär. Om han älskar någon annan? frågade Julia enträget och mötte blicken, fast det var obehagligt. Hon förväntade sig att något mirakulöst skulle hända. Någonting stort. Någonting speciellt, men spåkvinnan bara satt där och såg på henne en kort stund innan hon svarade.
- Nej. Sedan sänkte hon huvudet igen och audiensen tycktes vara slut.
Lite förvirrad, men märkligt nog också lätt om hjärtat reste sig Julia upp, mumlade fram ett "Tack" och försvann ut från tältet. Väl utanför drog hon några djupa andetag av den friska nattluften och kände sig starkare. Bättre. Det var en känsla som blev kortvarig när hon insåg att Robert var försvunnen.
Inuti tältet kom ormen tillbaka, betydligt tjockare än förut. Den höjde sitt huvud mot spåkvinnan och log.
Cirkusen såg annorlunda ut på natten. Om hans kollega inte varit sjuk så hade han inte åkt ut dit själv. Tälten låg öde och ljusslingorna i de omgivande träden var allt som lyste upp området förutom månen. En måne som hängde vit och spöklik bakom tunna skyar. En ring runt månen. Vad var det hans farfar sagt om ringar runt månen? Storm? Omslag i vädret? Ja, det var något sådant.
Han låste bilen och rörde sig över gruset mot gräset. Hans steg verkade alldeles för högljudda. I handen höll han anteckningarna av Julias anmälan om ett försvunnet barn. Deras barn. Hans barn. Robert.
Paniken var inte särskilt långt borta. Han hade egentligen inte rätt att vara här i uniform och med tjänstebilen parkerad bakom sig. Andra utan personligt engagemang skulle hantera ärendet, men de hade redan genomsökt parken utan att hitta Robert. Utan att ens hitta cirkusen. Nu stod den här, för honom, i mörkret.
Han ökade på stegen tills han nådde fram till det första tältet. Tystnaden var alltför påtaglig. Han borde ha hört ljud från gatorna, bilarna, människorna, tågen, någonting, men han hörde nästan ingenting. En mygga surrade vid hans ena öra och kändes märkligt betryggande. Normalt. Med ena handen strök han över den rödgulrandiga tältduken som månen färgat i blått och silver. Den var påtaglig. Den var verklig. Det stod ett tält där och duken var lätt fuktig av daggen som fallit.
- Robert? sa han dämpat, både för att sonens namn hela tiden befann sig på hans tungspets och för att se om han kunde höra sin egen röst i tystnaden. Det kunde han. Ingen svarade. Ingenting rörde sig. Tälten stod ensamma och spöklika utan liv. Plötsligt slocknade ljusslingorna i träden med ett litet sprakande, som av en kortslutning. Några små gnistor regnade ned på gräsmattan och mellan trädstammarna kom en gestalt gående. Det var någonting som var fel med gestalten. Den höga hatten som tycktes ha smält samman med huvudet, fracken som nästan var mer som en levande kroppsdel än ett klädesplagg. Leendet under den vaxade mustachen var alldeles för brett för att finnas på riktigt.
- Ah, poliskonstapeln! utropade mannen Aurelio Enzo Ermete som inte var någon man.
John ville springa, en plötslig flyktinstinkt som inte fick hans ben att röra på sig. Cirkusdirektörens röst fick dock andra saker att vakna till liv. Lyktorna i träden tändes igen, en strålkastare slogs på och positivmusik började spela inifrån det stora tältet.
- Precis i tid också, föreställningen skall just till att börja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar