Dubráns minnen

 Innan Dubrán, när han fortfarande bara var Brán, var han en lycklig pojke. Livet i byn var lätt och ljust, och är det fortfarande i Dubráns alla minnen. Han och hans föräldrar bodde i ett av de många trädhusen, dekorerat med lyktor och glittrande prismor som kastade solkatter över trädens grenar. Det var ett harmoniskt hem och han var ett harmoniskt barn. När dagens sysslor var klara lekte han med sina vänner, men främst av alla lekte han med Wen. De var så nära som två ungdomar kan vara, delade varandras drömmar och förhoppningar, känslor och planer. När de nådde åldern för kärlek så delade de den också. Det var Bráns första förälskelse, men han var givetvis övertygad om att det också var den stora, enda kärleken, såsom man brukar vara.

 Sedan hände det. På hans sextiofjärde höst skulle han och Wen mötas vid skogsbrynet för att ta sig in till en fantastiskt fin liten tjärn någon timmes färdväg in i den djupa och snåriga skogen. Han var litet sen och sprang mot mötesplatsen. Hon var redan där och han stannade upp en stund och såg på henne innan han gick den sista biten för att sluta upp med henne. Wens långa, ljusbruna hår var flätat i ett antal flätor för att hållas i schack och hon hade på sig den där klänningen som han sagt att han älskade att se henne i. Men när han närmade sig och hon fick syn på honom så dök något spjuveraktigt upp i hennes leende och hon tog till flykten in bland träden. Han suckade och himlade med ögonen.

 “Wen! Måste du verkligen? För all del då...” Sedan sprang han efter henne in i skogen.

Hon var hela tiden en bit före, precis så långt bort att han fortfarande kunde se henne. Se, men inte röra. Ropa hennes namn, men inte prata. Skuggorna lekte också bland träden och mossan blev djupare ju längre in de tog sig. Wen stannade upp ibland, tycktes vänta på honom, skrattade sitt porlande skratt och försvann nästan igen. Några flätor som försvann bakom en trädstam, en glimt av klänningens tyg vid en stenbumling. 

 Brán tappade bort tiden, stigen, fokuserade bara på att hinna med henne och förhoppningsvis även hinna ifatt henne. Hjärtat bultade hårt i bröstet och hans leende stramade till sig allteftersom tiden passerade, och dog till sist ut. Länge var hans mun bara ett smalt, sammanpressat streck under jaktens gång och sedan, till sist, så stod hon stilla och hans leende återvände. De var djupare in i skogen än de någonsin varit förut - djupare in än de egentligen fick gå. Här hade träden börjat bli förvridna med draperier av lavar och klängväxter med ett blekt, sjukligt utseende. Mossan sviktade på ett mer obehagligt sätt under fötterna - som om ett kärr dolde sig precis en fot ned, och det luktade unket snarare än som en frisk skog. Wen stod med händerna knäppta bakom ryggen och ett stort leende. Testar ur hennes flätor hade lossnat under färden och ramade in hennes ansikte och han tog de sista stegen och slöt henne lättad i sin famn. Då förvandlades hon. I sina armar höll han inte sin älskade, sin käresta, sin barndomsvän, förtrogna och närmaste person i hela världen. En vederstygglig varelse hade tagit hennes plats. Grå hud översållad med vårtor och bölder, en lång, krokig näsa, hår som mer liknade grovt tagel och för långa armar som lindade sig runt hans kropp. Det pärlande skrattet övergick till ett horribelt skärande skrockande i stället och munnen var som ett öppet sår med svartruttnande stumpar kvar av tänderna.

 Brán var inte gammal och vis, inte djärv och orädd som han en gång skulle framstå, så han skrek. Skrek och skrek medan haggan drog med honom in i skogens mörka hjärta.

En svår tid inleddes. En tid som Brán alltid senare skulle ha svårt att dra sig till minnes om han frivilligt försökte komma ihåg, men som alltid skulle återvända med oroväckande tydlighet om han försökte glömma.

Haggan, som insisterade på att han skulle kalla henne “Mor Maskträ” tycktes se det som ett privat skämt att ha honom i närheten. Ofta märke han att hon följde honom med sin obehagliga blick när han utförde de sysslor hon ålade honom. Han lärde sig fort att hålla huvudet nere och att sova när tillfälle bjöds och äta vadän för vidrigheter hon serverade honom. Många var i början de gånger då han låg i Gropen och vred sig i plågor över att ha fått i sig något hans kropp knappt kunde hantera. Gropen. Det var där han hamnade om han inte skötte sig, eller ibland bara på en av Mors nycker. Den var exakt vad den lät som, en djup grop med branta väggar, hala av blöt jord och grönslipprig mossa, med en botten som var mer lervälling än golv när det regnade. 

 Han grät ofta den första tiden, men efterhand var det som att tårarna sinade. Han började finna sig i situationen. Utföra sysslorna mekaniskt. Göra som han blev tillsagd. Mor Maskträ verkade dock snarare bli irriterad över detta snarare än någonting annat och de sysslor som ålades honom blev värre och värre tills han inte längre mäktade med att utföra dem. Mala benpulver av människoben och alvben i en osalig blandning, vända ut och in på ormar, flå harar levande... Brán kräktes och vägrade och grät igen och blev satt i Gropen utan något att äta. Nästa dag hände samma sak igen och igen, Mors order förblev desamma tills han inte längre orkade protestera, svag av köld, trötthet och näringsbrist. Han malde benen till ett fint, fint pulver, han lärde sig hur man vänder en orm ut och in och hur man skall hålla en hare och lägga snitten för att kunna ta av skinnet medan den sprattlade i en manisk dödskamp. Han lärde sig att svälja tårarna och hålla nere klumpen i halsen. Han lärde sig att leva ögonblick till ögonblick och inte tänka utanför den exakta detaljen han hanterade exakt i nuet. Han vande sig. 

Det var då som Mor tog med honom ut, bort från skogens hjärta, bort från det stinkande huset med sina benrester och ruttnande köttslamsor, ut på en färd mot den människoby som låg någon dagsresa bort. Först var Brán lättad, himlastormande glad till och med. Att få andas frisk luft, se något annat än förfall, dricka färskt vatten ur skogsbäckar, det var fantastiskt. Dessutom anade han att han skulle kunna få en chans att rymma om han fortsatte att sköta sig. Förr eller senare skulle Mor Maskträ se åt ett annat håll, och då tänkte han vara beredd. Brán fick ny spänst i stegen och var full av nyfikenhet då de närmade sig människobyn. Han hade aldrig sett en människa förut och det förundrade honom hur lika barnen som lekte ute på den leriga vägen var honom själv, om än yngre än han var just nu. I samma ögonblick såg ett av barnen upp och mötte hans blick. Barnet förundrades och sprack upp i ett stort leende innan det styrde kosan mot honom. Brán kastade en blick mot Mor Maskträ bara för att inse att hon inte längre stod bredvid honom och förvirrad såg han sig om för att faktiskt hitta en utväg. Var det här hans möjlighet att fly?

 En liten knubbig hand grep tag i hans byxben och en troskyldig röst frågade:

 “Ä du en aaaaalv?” med så mycket förundran att han var tvungen att le.

 “Ja, jag är en alv.” svarade han varmt den lille parveln och sedan gick allt väldigt fort. Mor Maskträ var plötsligt där igen och med en enda rörelse hade hon svept upp barnet under armen och stegat iväg utom synhåll för de andra barnen - som leken tagit längre bortåt vägen så att de ingenting märkt. Brán skyndade efter henne, full av onda aningar och en gnagande känsla av skuld. En känsla han skulle bli alltför förtrogen med under kommande år.

 Det var som en hemsk barnkammarsaga. En historia man berättar för barn så de inte skall gå ut för långt i skogen. Samma saga som han själv hade hört när han växte upp, om haggan i skogens mörka hjärta, haggan som sög märgen ur ben, dyrkade ondskan och åt små barn... För under tiden som följde fick Brán på ett ytterst plågsamt sätt veta att alla sagorna var sanna. Då och då, ibland med många månader, ibland ett par års mellanrum tog sig Mor till byn. Ibland tog hon med Brán, ibland gick hon själv medan han lämnades i Gropen, men alltid alltid hade hon med sig ett barn tillbaka. Ibland ett större barn, ibland bara ett lindebarn, men alltid ett barn. Otaliga var de gånger då Brán försökte rädda fången, rädda fången och sig själv. Fly från haggan. Ibland verkade det nästan som att han hade lyckats, bara för att sedan springa rakt i famnen på Mor Maskträ igen, där hon stod flinande och väntade på dem. Det stod snart tydligt att han bara kunde rymma när hon tillät, ja till och med ville att han skulle försöka.

Ibland höll hon barnen i burar precis utanför stugan några dagar, men när de till sist fördes ned i jordkällaren - och de fördes alltid till jordkällaren till sist - så såg han dem aldrig mer i livet. De kvällarna lagade Mor Maskträ mer mat än någonsin och firade för sig själv. Hon drack starka rusdrycker som frätte i Bráns mage när han smakade och kacklade glatt medan hon bjöd honom på välkryddade köttstycken. Första gången smakade han, lydde av ren vana. Det var godare än någonting annat han fått äta hos Mor, men Brán var inte dum. Han förstod, och den vetskapen frätte djupare hål inombords än någonting annat. Den kvällen kräktes han tills långt efter att ingenting fanns kvar i magsäcken och sedan grät han över den lille pojken som varit så förundrad över att få se en alv i sin hemby. Han grät över pojken och över sig själv och över alla barn som komma skulle och som tidigare varit. Han grät tills han kände sig helt tom inombords och sedan småsnyftade han sig till sömns. I skuggorna stod haggan och njöt vällustigt av hans vånda.

Åren blev fler. De paraderade förbi i samma skoningslöst långsamma takt. Brán växte upp. Han slutade försöka fly. Han slutade att gråta. Han slutade att försöka rädda barnen eller ens lära sig deras namn. Han rörde sig som i ett mörker han inte kunde vakna upp ur. Födelsedagar passerade och fortsatte att passera obemärkta. När fyrtiosju år förflutit hade Brán inte lärt sig att tycka om sin tillvaro, men han accepterade den som det enda som stod till buds för honom. Det enda som existerade. 

 Då kom tillfället. Det äkta tillfället. Den gång när Mor faktiskt gick till byn och lämnade honom i stugan. Det första dygnet hon var borta fortsatte han som vanligt med att sköta sina rutiner och göra sitt, men sedan stannade han upp ute på gårdsplanen. En snövit uggla satt på en av grenarna utanför. Den stirrade på honom.

 “Gwenaderyn” andades han nästan ljudlöst för sig själv. Den vita ugglan. Symbolen för hans stam och hans hem. Hans riktiga hem. Ugglan lyfte från grenen och flög bort från skogens hjärta. Brán släppte vad han hade för händer och följde efter den.

Och han tog sig hem. Han kom hem till sist. Han försvann som ett barn och kom hem som en vuxen alv. Glädjen över hans ankomst var stor, händelsen firades i flera dagar i sträck. Hans far släppte honom inte med blicken, hans mor kunde inte sluta röra vid honom. Wen... Wen var också vuxen nu. Hon hade tagit sig namnet Aeronwen och gift sig med någon annan, en gemensam bekant, nu hennes make och far till ett kommande barn.

 Brán tog namnet Dubrán, för han kände det som att en svärta avskärmade honom från de andra. En svärta de kunde se i hans ögon eller lägga märke till i hans spruckna skratt. Han kunde inte prata om sina upplevelser. Orden fastnade i halsen, kvävde honom, gjorde det svårt att dra efter luft.

 Den tredje natten efter flykten började rösterna. Det började med att han hörde dem i sömnen, rösterna från de döda barnen förföljde honom genom alla hans drömmar och snart började han höra dem även när han var vaken. Ibland svarade han dem, ibland hörde han dem bara. Han hade just börjat vänja sig vid dem och anpassa sig till någon slags vardag i byn igen när en välbekant stämma plötsligt skar genom hans inre:

 “Men där är du ju, gosse...”

 Hon hade hittat honom igen, och sedan den dagen lämnade hon honom aldrig ensam med sina tankar igen.