V berättar:
Alltså, jag kunde se direkt när hon öppnade dörren. Det lyste praktiskt taget om henne och det första jag också sa var givetvis:
- Berätta! Vem är han?!
Men innan hon ens hann öppna käften fick hon den där skuldmedvetna glimten i ögonen och då visste jag. Jag visste exakt vad hon skulle säga. Cole. Igen. Jag menar, visst, jag hade hört Ruby nämna att de hade lämnat Wastelands tillsammans, men jag hade bara viftat bort det. Sagt att hon måste ha missuppfattat det. Silver är liksom inte så dum. Hon kan ta vara på sig numera. Hon har fattat, liksom. Men jag hade så klart fel. Hon har inte fattat ett skit.
Hon påstod att han har förändrat sig, att han är annorlunda nu. Visst, är inte det vad alla tjejer säger när de vill förklara varför de gång på gång går tillbaka till jävla rövhål? "Han har förändrat sig" är vad som kommer efter att de insett att "Jag kan förändra honom" bara är skitsnack som aldrig stämmer. För jag vet hur skitstövlar fungerar. Jag vet exakt hur Cole fungerar. Förmodligen har han sett Silver med den där hunkiga mercen hon jobbar med numera. Förmodligen har han satt ihop två och två till resultatet fem och blivit svartsjuk som fan. Han var alltid en svartsjuk jävel. När det begav sig så brukade han noga lägga på minnet vilka som glodde som mest när hon uppträdde och efteråt brukade han spöa skiten dem. Han blev utkastad från klubben oräkneliga gånger. Silver märkte aldrig något, för hon hade gått av scenen vid det laget och vi vågade inte säga något heller. Vi vågade inte, för vi visste att hon skulle sluta i samma ögonblick som hon fick veta vilket rabalder det skapade. Bara gå av scenen och förlita sig på den mest opålitlige karl hon kunde hitta för att försörja sig. Cole. Och det hade ju gått käpprätt åt Understaden, om man säger så.
För visst, man kan kanske påstå att hon förtjänar det om hon beter sig så jävla dumt. Förtjänar en näsbränna till och inser att han inte förändrat sig ett skit. För män som Cole ändrar sig aldrig. Att han är en skithög är som en jävla lag. Som att sprit gör en full eller att skor från Neather ger skavsår utav bara helvete. Du fattar inte hur det var dessutom. Du var inte där, men det var jag. Jag såg hur hon nästan var självlysande av lycka, för att nästa dag bli totalt nedbruten igen. Det fungerade när hon jobbade på Wastelands, för vi tog hand om henne. Bill hade ett oändligt tålamod, och då menar jag verkligen oändligt. Alla tog vi hand om henne.
Men här är grejen: när man jobbar som strippa så är ett snedsteg på scenen det värsta som kan hända. Man snubblar och vrickar foten, liksom. Silver snubblade mycket under de dåliga perioderna - och de var fan många fler än de bra. När man jobbar som merc finns det inte utrymme för sådana misstag. Det får liksom inte vara med i ekvationen. Om man inte ligger på topp så är det så jävla mycket mer som ligger i potten. Om man inte ligger på topp så är man död.
Jag vet. Min brorsa var merc. Var. Han tappade koncentrationen bara för ett ögonblick och metropolisen fick fatt i honom. Vad som hände sedan vet jag inte. Det var tio år sedan, men jag hörde aldrig ett ljud om honom igen. Det var som om han inte ens existerat. Han blev utraderad.
Så nu vet du varför det här är en jävla katastrof och varför jag bara kunde lyssna en kvart på Silvers utläggningar. Nu vet du varför jag sedan sa att "Silver, jag älskar dig, men jag kan fan inte lyssna på det här" och gick. Nu vet du.
Alltså, jag kunde se direkt när hon öppnade dörren. Det lyste praktiskt taget om henne och det första jag också sa var givetvis:
- Berätta! Vem är han?!
Men innan hon ens hann öppna käften fick hon den där skuldmedvetna glimten i ögonen och då visste jag. Jag visste exakt vad hon skulle säga. Cole. Igen. Jag menar, visst, jag hade hört Ruby nämna att de hade lämnat Wastelands tillsammans, men jag hade bara viftat bort det. Sagt att hon måste ha missuppfattat det. Silver är liksom inte så dum. Hon kan ta vara på sig numera. Hon har fattat, liksom. Men jag hade så klart fel. Hon har inte fattat ett skit.
Hon påstod att han har förändrat sig, att han är annorlunda nu. Visst, är inte det vad alla tjejer säger när de vill förklara varför de gång på gång går tillbaka till jävla rövhål? "Han har förändrat sig" är vad som kommer efter att de insett att "Jag kan förändra honom" bara är skitsnack som aldrig stämmer. För jag vet hur skitstövlar fungerar. Jag vet exakt hur Cole fungerar. Förmodligen har han sett Silver med den där hunkiga mercen hon jobbar med numera. Förmodligen har han satt ihop två och två till resultatet fem och blivit svartsjuk som fan. Han var alltid en svartsjuk jävel. När det begav sig så brukade han noga lägga på minnet vilka som glodde som mest när hon uppträdde och efteråt brukade han spöa skiten dem. Han blev utkastad från klubben oräkneliga gånger. Silver märkte aldrig något, för hon hade gått av scenen vid det laget och vi vågade inte säga något heller. Vi vågade inte, för vi visste att hon skulle sluta i samma ögonblick som hon fick veta vilket rabalder det skapade. Bara gå av scenen och förlita sig på den mest opålitlige karl hon kunde hitta för att försörja sig. Cole. Och det hade ju gått käpprätt åt Understaden, om man säger så.
För visst, man kan kanske påstå att hon förtjänar det om hon beter sig så jävla dumt. Förtjänar en näsbränna till och inser att han inte förändrat sig ett skit. För män som Cole ändrar sig aldrig. Att han är en skithög är som en jävla lag. Som att sprit gör en full eller att skor från Neather ger skavsår utav bara helvete. Du fattar inte hur det var dessutom. Du var inte där, men det var jag. Jag såg hur hon nästan var självlysande av lycka, för att nästa dag bli totalt nedbruten igen. Det fungerade när hon jobbade på Wastelands, för vi tog hand om henne. Bill hade ett oändligt tålamod, och då menar jag verkligen oändligt. Alla tog vi hand om henne.
Men här är grejen: när man jobbar som strippa så är ett snedsteg på scenen det värsta som kan hända. Man snubblar och vrickar foten, liksom. Silver snubblade mycket under de dåliga perioderna - och de var fan många fler än de bra. När man jobbar som merc finns det inte utrymme för sådana misstag. Det får liksom inte vara med i ekvationen. Om man inte ligger på topp så är det så jävla mycket mer som ligger i potten. Om man inte ligger på topp så är man död.
Jag vet. Min brorsa var merc. Var. Han tappade koncentrationen bara för ett ögonblick och metropolisen fick fatt i honom. Vad som hände sedan vet jag inte. Det var tio år sedan, men jag hörde aldrig ett ljud om honom igen. Det var som om han inte ens existerat. Han blev utraderad.
Så nu vet du varför det här är en jävla katastrof och varför jag bara kunde lyssna en kvart på Silvers utläggningar. Nu vet du varför jag sedan sa att "Silver, jag älskar dig, men jag kan fan inte lyssna på det här" och gick. Nu vet du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar