Texter om Aska

Ville spara några glimtar ur lajvkaraktären Askas tidiga liv. Hon skrevs för lajvet Occultatum, och då kampanjen lades ned fick hennes historia aldrig skrivas klart. Det är synd. Jag saknar den.

Puck

När jag var liten hade jag en låtsaskompis som hette Puck. Jag vet inte hur gammal jag var första gången jag mötte honom, men jag kan inte ha varit många år alls. Min mamma har berättat att jag började prata om honom redan när jag var fyra, men att de tog lätt på det, den gången. Jag var ju ändå så liten och hade gott om låtsaskompisar; fantasidjur, spöken, träd och sagofigurer. Han var bara en i mängden.

De andra försvann så småningom när jag blev litet äldre, men inte han. Han var kvar. Under ett eller ett par år, jag tror det var mellan sex och sju års ålder, var han utöver familjen hela mitt liv. Jag undvek de andra barnen aktivt, för att i stället smita iväg och leka med honom så fort jag hade chansen. Åh, han var så rolig. Minst lika fantasifull som jag själv, och han förstod alltid vad jag menade. Dessutom var det som att lekarna blev mer levande med honom, mer verkliga. Han kunde trolla, frammana helt fantastiska saker ur tomma luften: Fjärilar på vintern, små retfulla älvor, sorgliga spökgestalter och en gång en guldskimrande drake som lade sig kring trädet i gläntan där vi brukade träffas. Jag svor i många år på att jag hade kunnat känna drakens svaveldoftande andedräkt mot mitt ansikte.

Mina föräldrar blev mer och mer oroliga för mig. Det som från början hade varit tecken på livlig fantasi började mer och mer likna en mani. Ibland smet jag ut mitt under stjärnklara nätter för att jaga eldflugor med Puck. Eldflugor som absolut inte existerade i vår del av världen. Sedan var jag omöjlig att väcka på morgonen, där jag låg hopkrupen i min säng med leriga fötter, kramandes en tom glasburk.

Det var tal om att skicka mig till en barnpsykolog. Att vi kanske borde flytta in till samhället så jag fick vara närmare andra barn. Att jag kanske hade någon form av riktigt problem som jag gav uttryck för med "de här dumheterna".

Så en dag var inte Puck där längre, som om han aldrig hade funnits. Jag tyckte ibland att jag såg honom på avstånd, men då jag med andan i halsen sprang ditåt försvann han igen. Spårlöst.

När jag var åtta förstod jag att mina föräldrar hade rätt. Jag hade hittat en bästa kompis i skolan och fått en egen kanin att ta hand om hemma. Jag var alldeles för stor för låtsaskompisar. Det var dags att gå vidare med livet, så det gjorde jag. Mina föräldrar var nöjda. Jag var väl också nöjd, tror jag. Ändå var det ibland något som gnagde, något som blev tydligare ju äldre jag blev. När jag kom in i tonåren så var blotta tanken på Puck så smärtsam. Den otrolige vännen jag haft som liten. Jag saknade min egen fantasi. Jag saknade förtroligheten. Jag saknade magin. En magi jag då förstått inte fanns, men som jag saknade så bittert, fram till den dag jag fann min egen magi. Den dagen jag upplevde Uppvaknandet.

Och jag antar att det för alla är omvälvande, men jag tvivlar på att alla var så lättade över det och välkomnade det så lyckligt som jag gjorde. Magi fanns. Magi fanns verkligen på riktigt och jag kunde själv lära mig använda den. Jag kunde skapa egna illusioner, återse något av barndomens mirakel och njöt i fulla drag av det. 

Jag lät mig själv glömma bort min låtsasvän och åren gick.

Jag blev vuxen. Fann kärlek. Förlorade den igen. Upplevde mycket saker under många år.

Och sedan, en kväll på Occultatum. En gestalt som hela tiden kändes så förtvivlat förtrollande välbekant. Någon jag visste att jag borde minnas, men samtidigt inte riktigt kunde placera efter all den tid som förflutit.

Tills han kom fram, och med ett retsamt litet leende stack hål på illusionen om vad barns låtsaskompisar kan vara för något.

'Hej Aska,' sa demonen och lade spjuveraktigt till 'Så stor du har blivit.' 

Befriande normalt

Solglitter över vattenytan på ån som flöt förbi. Rosendoft i trädgården fast det egentligen var för tidigt för rosor. Grannarna stannade ofta och kommenterade om hur fin trädgården såg ut och språkades några ord över staketet. Den lilla gula villan var inbäddad i grönska. Aska stortrivdes.

Utifrån garaget kunde hon höra disharmoniska metaltoner från spräckta högtalare. Då och då sjöng hennes älskade med, eller gastade snarare, för full hals. Wuria höll på med sin MC, och då blev hon alltid på gott humör. Aska kunde inte för sitt liv förstå det, men om Wuria var glad så var hon glad. 

Det kändes konstigt att bo ihop. Konstigt för att det på något sätt var så befriande normalt. Aska log och fortsatte rensa trädgårdslandet hon stod på knä vid. Längst ned på husfasaden fanns diverse magiska sigill ristade, vilket bidrog till blommornas välbefinnande och snabba tillväxt. Hon antog att hon kunde göra någon formel och på så vis hindra ogräset, men varför då? Det var skönt att jobba med händerna, känna jorden under fingrarna. Smutsa ned sig.

När hon var färdig med sitt värv reste hon sig upp, sträckte på sig. Fötterna var iskalla, men hon vägrade att bära skor på sin egen gräsmatta om hon slapp och hon vickade på tårna för att få igång blodcirkulationen igen. Med ett småleende skakade hon på huvudet åt att hon kände sig sådär löjligt nöjd med allting. Känslan var större än allt, till och med magins lockelser. På tal om det hade hon en överraskning till Wuria. Aska skrattade till och smet in i huset för att förbereda alltihop. När middagsdoften började nå ut till garaget var hela huset fullt med illusionen av eldsflugor som ersatt de vanliga lamporna. De glimmade och gav allting en speciell lyster. Det var trots allt en speciell dag. De skulle fira det första halvåret i sitt eget hus.

Lustiga huset

När jag var riktigt liten tog mina föräldrar med mig till Lustiga Huset. Jag minns ingenting av det, men min pappa berättade om det för mig när jag blev litet äldre. Det fanns en spegellabyrint där, en sådan där man kan se sig själv förvriden eller i oändliga kopior. Jag började tydligen skratta, vilket i sig inte var en konstig reaktion. Fast sedan slutade jag inte. Jag skrattade och skrattade tills det gränsade till hysteri och skratten övergick i gälla skrik samtidigt som jag förtvivlat försökte ta mig loss från barnsulkyn. Jag blev inte lugn igen förrän vi kom ut därifrån. 

Ibland undrar jag om jag på något sätt, med ett litet barns outgrundliga visdom, visste redan då.

"Jag trevar över speglar för att finna vägen ut" var det någon som skrev en gång. Det var vad jag gjorde. I tio långa år. Trevade och trevade. När jag lyckades... Det var kyla så kall att den brändes. En intighet som bytte ut benmärgen mot destillerad panik, så stor att bara lugnet bröt igenom sprickorna.

Jag vet inte hur jag gjorde. Jag vet exakt hur jag gjorde. Jag kommer aldrig göra det igen. Jag vet inte om jag kan låta bli.

Och jag vet inte om den person som var det där lilla barnet min pappa berättade om existerar längre. 

De säger att ögonen är själens spegel, men spegeln kanske också kan stjäla själen och hålla den fången. Kanske reflekterar Glasvärlden bara vårt inre. Kanske stjäl vi Kraften från oss själva, vårt eget undermedvetna, som sedan också förgör oss för vår kortsynthet.

Kanske finns det verkligen monster där. Verkliga monster.

Kanske är jag ett sådant monster, och då var det jag som förtärde Aska och tog hennes plats.

Kanske är det hon som förföljer mig nu?