Det är så konstigt. Om en människa jag tycker om visar sig ha en annan åsikt eller en annan inställning gällande någonting jag anser vara ganska viktigt för mig, alltså inte ens livsviktigt utan bara ganska viktigt, så känns det som om jag faller. Jag blir liksom alldeles tom inombords och mattan dras bort under fötterna på mig. Hjärtat sjunker i bröstkorgen och jag får svårt att ens försöka le. Jag mår uselt rent ut sagt. Jag blir så ledsen. Jag känner mig sviken. Övergiven.
Och det kan gälla småsaker. Sådana småsaker som att personen inte gillar en film jag gillar, eller att personen tycker om en artist jag själv ogillar. Det blir så konstigt med ens, för jag kan inte se saken från den sidan. Jag kan inte förstå. Jag vill kunna förstå precis som den personen ofta kan förstå och ha överseende med min sida av saken, men jag kan inte.
Nu på senare år har jag lärt mig att för det mesta knipa käft och nicka tappert medan jag tar första bästa tillfälle att smita undan, gömma mig med mitt stentunga hjärta och slicka mina blödande sår.
Och det kan gälla småsaker. Sådana småsaker som att personen inte gillar en film jag gillar, eller att personen tycker om en artist jag själv ogillar. Det blir så konstigt med ens, för jag kan inte se saken från den sidan. Jag kan inte förstå. Jag vill kunna förstå precis som den personen ofta kan förstå och ha överseende med min sida av saken, men jag kan inte.
Nu på senare år har jag lärt mig att för det mesta knipa käft och nicka tappert medan jag tar första bästa tillfälle att smita undan, gömma mig med mitt stentunga hjärta och slicka mina blödande sår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar