- "Men Katja, vi har ju pratat om det här hundratals gånger." Tidström suckar. Han förstår inte. Hon vet att han inte förstår och att han inte kan förstå. Han är inte som hon, inte som någon hon träffat förut, oavsett vilken klan de delar. Men hon fortsätter att gå dit, fortsätter att prata, prata, PRATA! För vad annat skall hon göra. Vad finns det att göra när Tobbe inte är kvar. Hon låter tankarna få fritt spelrum.
"Tobbe! Var har du tagit vägen? Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig så mycket att det skär.
Tobbe.
Har jag dödat dig?
Jag är så rädd att jag har dödat dig, men jag kan inte minnas. Jag såg dig nästan i parken igen häromdagen, men det var inte du, för ditt hår var kort och du var fel och jag är så rädd för ditt blod på mina händer.
Varför blir det alltid så här?"
Hon har slutat sin förföljelse av Skall. Hon vill så väl, men hon har annat att göra nu, annat att ta itu med. Den lilla kattungen som blivit lagad så omsorgsfullt vilar nu i en korg med ett kort brev på en trappa. Men det är bara början, för Katja planerar något stort. Vad vet hon inte ens själv ännu. Allt hon vet är att hon för första gången är ensam. Helt ensam. Ingen Sam. Ingen Abbah. Ingen Brujah. Ingen Gangrel. Ingen Rebecka. Ingen ingen ingen alls.
Och hon vet att hon måste göra något av det. Hon måste skapa någonting nytt. Hon måste få dem att se henne, att prata med henne, att älska henne och bara henne och ingen annan.
Men har hon dödat Tobbe?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar