Det är sant som de säger i Fight Club. När man har insomnia är ingenting verkligt. Man kan aldrig lita på någonting som händer och allt har det där floret av overklighetskänsla över sig. Hjärnan arbetar i helt annorlunda banor, tankarna tar underliga hopp och kopplar helt åt helsike från tid till tid. Det finns dock stadium som är helt fantastiska. Stadium där världen känns glasklar, kristallklar, du förstår allt och ser igenom allt. Det känns dock skört på något sätt och varar sällan mer än några timmar som mest. Det finns också stadium då du är mysigt skrattig och fnittrar åt allt möjligt och kommer på de mest vansinniga historier. Historier som du inte för ditt liv kan minnas en stund senare.
Men självklart finns det också grymt läskiga perioder. Efter 50 timmars vaka började jag hallucinera, varje gång. Smärtgränsen tycktes generellt sett gå vid just 50 timmar. Lysrörens surranden blev till röster. Rörelser i ögonvrån blev till gestalter. Paranoian åt på själen och man gick som på nålar.
Överlag blir man sjuk i huvudet av att ha insomnia. Paranoid, ser skiftningar som inte händer, hör saker som ingen har sagt. När det gått någon vecka med minimal sömn börjar man gråta över allting, hata allting och se syner man helst hade låtit vara osedda. Alla taggarna utåt, eller nej, det är en lögn. Taggar såväl inåt som utåt.
Jag undrar hur mycket av mina mentala problem som grundar sig i sömnsvårigheterna. Nuförtiden heter det så i stället; "sömnsvårigheter". Jag har inte haft insomnia på flera år. Jag har fortfarande svårt för att sova, men det är inte omöjligt. Nu är mardrömmarna problemet, men det har jag skrivit om tidigare, så det tänker jag inte gå in på särskilt detaljerat igen. Just nu blir jag varje natt jagad av en äcklig odöd tjej som jag i en tidigare dröm slog ihjäl med en spade. Det läskiga är inte att hon är snabb, för hon är långsam. Det läskiga är att hon alltid vet var jag finns och aldrig någonsin kommer att ge upp. Hon har tid att vänta, allt tid i världen. Det har inte jag.
Så jag vaknar kallsvettig och gråtandes och undrar om det kanske, trots allt, inte var bättre med insomnia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar