Jag har löst spridda minnen som ligger och glimrar precis under ytan ibland. Som att bada en sommarkväll vid en långgrund badstrand så att den svarta kajalen rinner. Där mötte jag en tunn, tunn kvinna med missbrukarens utmärglade utseende som petade mig på nästippen och sade något jag inte kan komma ihåg.
Just nu känner jag mig malplacerad i världen igen. Verkligheten skaver av flera lager och blottar minnen och drömmar och känslor. Saker jag inte känner för att dela med universum direkt.
Allt är för komplicerad och för simplistiskt på samma gång. Människor krånglar till och förenklar, men alltid på fel ställen, alltid i otakt.
Hela världen går i otakt och mina toner verkar inte ens finnas med i symfonin.
Just nu känner jag mig malplacerad i världen igen. Verkligheten skaver av flera lager och blottar minnen och drömmar och känslor. Saker jag inte känner för att dela med universum direkt.
Allt är för komplicerad och för simplistiskt på samma gång. Människor krånglar till och förenklar, men alltid på fel ställen, alltid i otakt.
Hela världen går i otakt och mina toner verkar inte ens finnas med i symfonin.
Samma känsla plågar mig med ojämna mellanrum, samma lösryckta minnesbilder och drömminnen. Jag undrar hur man gör för att hitta tillbaka in i alla fall till en andrastämma...
SvaraRadera