Leendet på hennes läppar är som åt ett privat skämt som hon inte riktigt kan få grepp om. Någonting är det som är så lustigt, men hon vet inte vad. Hon bär en skräddarsydd kostymdräkt i propert grått. Håret är kortklippt, sminkningen städad. Skrivbordet framför henne är minutiöst organiserat. Inkorg, utkorg, laptop, telefon. Listor över marknaden och diagram som visar vilka aktier som stigit eller fallit.
Plötsligt känner hon sig vilsen. Handfallen. Var det här verkligen hennes plats i världen? Ja, vad skulle annars vara det? Ibland var det som om någonting skavde mot hennes medvetande, men hon var osäker på vad det kunde vara.
Lojt lutar hon sig tillbaka i kontorsstolen. I natt kanske hon skulle jaga. Umgås lite med de andra i klanen på Elysium. Planera veckan som skulle komma. Kanske bara ta det lugnt. Det har hon förtjänat.
Nu har Katja varit i Stockholm i nästan tio månader. Hennes prank mot sig själv har fungerat perfekt, kanske lite för perfekt. Hon har inga minnen av sitt tidigare liv. Det hon lever nu är sanningen, den enda sanningen. Fast kanske inte den kompletta sanningen. Det är som det där ordet man vet att man kan, men inte kan få fram ur hjärnan för tillfället.
De accepterar henne här. De har inte ställt så många frågor. Hon har legat ganska lågt, varit artig, undflyende, sköter sitt arbete utan anmärkningar. Visst händer det att några ur klanen, Ventrue, ser på henne med en underlig glimt i ögonen, men då de märker att hon ser dem så vänder de alltid bort blicken. Konstigt.
Kanske borde hon gå igenom posten som kommit under dagen? Ja, det borde hon nog verkligen. Ett tjockt, vadderat kuvert är det som först drar hennes intresse till sig. Hon lirkar upp den överdrivna mängden tejp och häller ut innehållet på skrivbordet. Ett mindre kuvert. Några fotografier. Papper. Hon sprättar upp kuvertet med pekfingret och vecklar ut brevet. "Läs det här högt" står det och utan att tänka på det lyder hon uppmaningen.
"Jag heter Katja Svensson. Jag är av klan Malkav. Jag har utsatt mig själv för det här sprattet. Här följer alla detaljer..."
Och Katja läser. Hon läser om sig själv. Hon läser om blodet och Sam och Abbah. Hon läser om Mjölby och Örebro och Kalmar. Hon läser om Belinda. Hon läser om offret och rösterna och andarna. Hon läser, och allt hon läser högt blir till odiskutabla sanningar.
Brevet är inte undertecknat. Fotografierna föreställer henne själv från tidigare. Lägenheten. Tobbe. De flesta föreställer Tobbe. Var är han nu? Vad gör han nu? Hon gav sig av från Kalmar i samma ögonblick som Ventruen Maria Svensson blev en självklarhet och Katja försvann. Hennes livs bästa prank och ingen som bevittnat det förutom hon själv.
Tobbe. Hon måste få tag i Tobbe. Men hur gjorde man? Tveksamt lyfter hon telefonluren och slår välbekanta siffror. Signalerna går fram och hjärtat börjar slå fast det inte är nödvändigt. Klick.
- Tobbe...? Tobbe, det är jag. Var är du?
Plötsligt känner hon sig vilsen. Handfallen. Var det här verkligen hennes plats i världen? Ja, vad skulle annars vara det? Ibland var det som om någonting skavde mot hennes medvetande, men hon var osäker på vad det kunde vara.
Lojt lutar hon sig tillbaka i kontorsstolen. I natt kanske hon skulle jaga. Umgås lite med de andra i klanen på Elysium. Planera veckan som skulle komma. Kanske bara ta det lugnt. Det har hon förtjänat.
Nu har Katja varit i Stockholm i nästan tio månader. Hennes prank mot sig själv har fungerat perfekt, kanske lite för perfekt. Hon har inga minnen av sitt tidigare liv. Det hon lever nu är sanningen, den enda sanningen. Fast kanske inte den kompletta sanningen. Det är som det där ordet man vet att man kan, men inte kan få fram ur hjärnan för tillfället.
De accepterar henne här. De har inte ställt så många frågor. Hon har legat ganska lågt, varit artig, undflyende, sköter sitt arbete utan anmärkningar. Visst händer det att några ur klanen, Ventrue, ser på henne med en underlig glimt i ögonen, men då de märker att hon ser dem så vänder de alltid bort blicken. Konstigt.
Kanske borde hon gå igenom posten som kommit under dagen? Ja, det borde hon nog verkligen. Ett tjockt, vadderat kuvert är det som först drar hennes intresse till sig. Hon lirkar upp den överdrivna mängden tejp och häller ut innehållet på skrivbordet. Ett mindre kuvert. Några fotografier. Papper. Hon sprättar upp kuvertet med pekfingret och vecklar ut brevet. "Läs det här högt" står det och utan att tänka på det lyder hon uppmaningen.
"Jag heter Katja Svensson. Jag är av klan Malkav. Jag har utsatt mig själv för det här sprattet. Här följer alla detaljer..."
Och Katja läser. Hon läser om sig själv. Hon läser om blodet och Sam och Abbah. Hon läser om Mjölby och Örebro och Kalmar. Hon läser om Belinda. Hon läser om offret och rösterna och andarna. Hon läser, och allt hon läser högt blir till odiskutabla sanningar.
Brevet är inte undertecknat. Fotografierna föreställer henne själv från tidigare. Lägenheten. Tobbe. De flesta föreställer Tobbe. Var är han nu? Vad gör han nu? Hon gav sig av från Kalmar i samma ögonblick som Ventruen Maria Svensson blev en självklarhet och Katja försvann. Hennes livs bästa prank och ingen som bevittnat det förutom hon själv.
Tobbe. Hon måste få tag i Tobbe. Men hur gjorde man? Tveksamt lyfter hon telefonluren och slår välbekanta siffror. Signalerna går fram och hjärtat börjar slå fast det inte är nödvändigt. Klick.
- Tobbe...? Tobbe, det är jag. Var är du?
Åh, Underbart!
SvaraRadera