"Vi borde träffas."
Natten är tung. Mina skinnflådda knän skaver mot betonggolvet. Jag får inte låta dem läka. Händerna är låsta som i bön och tårarna rinner, rinner nedför mitt ansikte. Färskt blod. Järn.
Först kunde jag inte ens höra hans röst genom kaoset. Andarna blev som galna. Skriken kändes som knivar genom mitt huvud.
Nu kan jag höra honom alltför tydligt. Han talar på språk jag inte förstår. Två rynkor mellan hans ögonbryn. Det är en föreläsning och jag vet att jag måste lyssna, att det är viktigt, men jag förstår inte orden.
När kom jag hit? När kommer jag hem? Sam, jag älskar dig. Sam, du är mitt allt. Sam, du är världen och livet och döden och blodet och bödeln och Frälsaren.
Såren på ryggen är färska. Jag har straffats, men jag känner inte till mitt brott. Inshallah!
Det skrämmer mig att jag inte längre kan sluta ögonen, att jag inte är ensam i mitt huvud, att andarna genomsyrar världen. Det skrämmer mig att jag inte vet var jag är på väg eller var jag kommer att hamna. Sam är allt. Sam är allt som finns.
Plötsligt förstår jag. Sam bjuder mig farväl. Det här är vår sista dödsdans och han skall aldrig återvända.
När hans tunga steg lämnar rummet vill jag skrika. Mitt hjärta blöder, min röst är hes av sorg när jag rabblar böner, förbannelser, tigger och ber, men han är borta. Jag drar mina handflator längsmed golvet tills de lämnar röda spår. Jag är ensam, ensam, ENSAM.
Vad gör en människa utan sin frälsare? Vad gör man när ljuset slocknat och världen ligger mörk? När broarna rämnat och lavan tränger fram? Vad gör jag utan Sam?
Smärtan är så verklig, den första verklighet jag smakat på evigheter. Jag biter mig i armen och dricker mitt eget blod. Jag klarar inte av skriken och blandar mitt eget med deras. Ingen kan höra mig, ingen kan hitta mig, ingen kan rädda mig. Rädda mig!
Hjälp mig.
Vem är jag utan Sam?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar