17 dec. 2014

Den tunna röda linjen (julsnöret, antar jag)

Det är en tunn linje som skiljer genialitet och galenskap åt, sägs det. Som småbarnsförälder känner jag av det konstant. Det är december. Det är snart jul. Det är en årstid jag brukar älska utan förbehåll, men nu kryper stressen på mig i helt andra nivåer än under tidigare år. För jag vill göra allt fint och bra och pyssla och mysa och slå in klappar och baka pepparkakor och lyssna på hatiska julsånger av H.P. Lovecraft Historical Society, men i stället sitter jag här. Med barnet. Varenda stund går åt till att passa honom. Visst, det heter inte "passa barn" när det är ens eget barn, men lik förbannat måste man vara jävligt påpasslig och alltid passa sig när han är hemma och vaken. Jag kan inte diska, för då klättrar han upp och börjar ösa ut vatten eller sitter på golvet och gallskriker. Jag kan inte baka, för då yr mjöl över hela världen. Jag kan inte ens lämna soffan för att dammsuga eftersom den lille goblinen är inne i en mammig period och förföljer mig om jag rör mig utanför en tre meters radie.

Jag har mer sorters roliga julpapper och snören än någonsin. Jag har massor med nytt julpynt och en stor fin gran som skall sättas upp. Men jag vet inte ens hur jag skall hinna med att göra grundarbetet.
Antar att det är det här som folk pratar om när de snackar om julstress. För även om jag inte på något sätt förväntar mig en perfekt jul så har jag en viss grundstandard jag vill uppnå - exempelvis att det är så städat att inte julpyntet försvinner i röran.

Och goblinen. Sitter som ett plåster. På mig. Hela. Tiden.

(Missförstå mig rätt, jag är superstolt över att maken har ett jobb och när han väl är hemma blir inte så mycket gjort heller eftersom då passar vi båda upp på goblinen...)

Morgnar

Morgnar har alltid varit min fiende. Jag har en lång startsträcka, är grinig och asocial och vill helst av allt bara sitta på balkongen och kedjeröka med en kopp kaffe tills världen känns nätt och jämt acceptabel igen.
Men vissa morgnar. Vissa morgnar går jag upp tidigare än vad som för mig egentligen är fysiskt möjligt. Vissa morgnar ligger sockernivån perfekt, jag tittar på ett par avsnitt av något mysigt innan barnet vaknar och sedan kramas vi och busar och tittar på tecknat tills det är dags för dagis.
Luften är kall och krispig och i nästan alla fönster glimmar stjärnor och lampor och adventsljusstakar och skänker en guldkant på tillvaron. Vi tar vägen genom skogen där man måste kämpa litet med vagnen över alla trädrötter och få leriga skor där isskorpan brister i förmån för leran. Det är okej, för det är vackert. Jag förstår att de hade en tomtepromenad för barnen i just den skogen, för den känns inte som en liten dunge i mitten av ett lägenhetslandskap, den känns som en riktig skog.
Och på dagis möts jag av idel leenden och glada hälsningar. Jag hjälper sonen av med ytterkläderna och får en kram och en puss innan jag återvänder genom skogen, läsandes den senaste i den långa raden böcker (ja, jag kan läsa när jag går, det är min käraste superförmåga). Sedan återvänder jag hem för att fortsätta med dagen efter en välbehövligt bra morgon.

12 nov. 2014

Katjas sida IX

Och Abbah kom och såg och segrade. Katja minns inte mycket när hon vaknar upp, omgiven av ruttnande och förmultnade kroppsdelar. Det tog en stund innan ögonen vande sig vid halvdunklet. Det tog en stund till innan hon kände igen några av kroppsdelarna. Hans naglar. Hans tatuering. Han.
Tungan kändes sträv i munnen. Den söta lukten av blod, både torkat och färskare. Röda väggar. Rött golv. Rött tak. Rött rum. Ett rum att fånga andar och demoner i. Ett rum som fått rösterna att tystna.
Och han ligger blek mitt på golvet. Inga möbler finns kvar i rummet. Hans senast regenererade armar är utsträckta åt sidorna. Hans ögon är öppna och hon vet att han borde se på henne med outsäglig skräck, men blodet viskar bara om kärlek. Hon har bundit honom så hårt till sig som det bara är möjligt. Abbah har slutfört hennes arbete.
Men hon vet inte vad hon skall säga längre. Vet inte vad hon skall ta sig till nu när det är klart. Så torr i munnen, torr i halsen, drar in ett andetag, hostar till.
Tecken är inte längre målade på hans torso, utan inbrända. Märken som aldrig kommer att försvinna. Trollformler. Något att binda demonen med. Tecken som borde förhindra undergången.
Men hon vet inte. Kanske var det redan för sent? Kanske var allt förgäves? Hon mår illa. Hon kravlar sig bort från honom och kräks blod och något hon inte känner igen.
Hon måste ut.
Så hon lämnar honom ensam igen.

8 okt. 2014

Blood Ceremony

Ärligt talat vet jag inte om det är tillåtet för ett band att vara så här sjukt, sanslöst, otroligt, vanvettigt, ljuvligt bra. Det borde nog inte vara det. Jag älskar dem.

6 okt. 2014

Förutom

Förutom febern som gör att jag inte för mitt liv kan avgöra om det är kallt eller varmt varken inomhus eller utomhus och förutom halsen som känns som ett öppet sår så fort jag sväljer och förutom det där trycket som konstant ligger och moler i bihålorna och förutom rethostan som håller mig vaken när jag vill sova och förutom att ögoninfektionen klistrar igen mina ögon och gör synen suddig och förutom tandvärken som alltid ligger i bakgrunden till universum.... Och förutom det faktum att jag nu levt i det här helvetet i över två månader med bara några dagars feberfri respit, så mår jag bara bra, tackar som frågar.

För som människa så vänjer man sig vid allt. Man vänjer sig vid att normaltillståndet är det ovanstående. Vid att man innan alla planerade aktiviteter måste proppa i sig febernedsättande och halstabletter och nässpray och allt möjligt jox i timme efter timme innan man klarar av att masa sig iväg med en resignerad kraftansträngning.

Och man bara fortsätter. Dag efter dag efter dag efter dag. För det finns ingenting annat att göra.

Tända på intellekt

Det är väldigt inne just nu att skandera att man minsann tänder på intellekt och/eller personlighet i stället för utseende och kön. Det visar hur öppensinnad man är.
Jag är öppensinnad, för all del.
Jag är också ytlig.

För jag tänder på både män och kvinnor och en del som är rätt androgyna kort. Jag tycker om att ha vänner och en partner som är intelligenta och har givande personligheter. Fast jag tänder inte på personligheten. Om jag tar fram massageapparaten så ligger jag inte där och tänker "Mmm.... Hemingways tankar..." för att ta mig dit jag vill. Jag kan inte påstå att Steinbeck är vad jag behöver för att komma i rätt sinnesstämning.

Visst, det är väldigt avtändande om den man tänker ha sex med kläcker ur sig något idiotiskt. Så långt är jag med. Det kan också vara extra tändande om rätt mening serveras vid rätt tidpunkt. Om en person däremot är het och luktar gott så går det lika bra att personen i fråga är dum som ett spån och bara har exakt tillräckligt mycket vett för att hålla käften i kritiska ögonblick. Alternativt att man varit förutseende och satt munkavle på personen i fråga.

Sex är liksom ingenting djupt eller andligt eller världsomvälvande. Jag gillar sex, mycket, men det har aldrig varit religion för mig. Kärlek är en annan sak. Kär blir man i intellekt och personligheter. Sedan om man kan addera ett attraktivt omslag till dessa två saker kanske man också börjar älska personen.

Men att tända på enbart intellekt... Nah. Det låter som onaturligt prettosnack i min bok.

27 sep. 2014

Närmare LaVey till dig

När folk får tinnitus pratar de om ett surrande eller tjutande ljud som pågår mer eller mindre konstant. Det är precis så det känns, fast inuti själen. Ett irriterande ljud som inte hör hemma där, men som aldrig någonsin håller tyst. Jag har så många fantastiska saker i mitt liv. Jag borde vara glad, men det är jag inte. Jag borde trivas, men det gör jag inte. Jag känner mig som en främling. Som en hermelin bland katter. Jag har aldrig kunnat förstå andra människor generellt sett, men tidigare kunde jag föreställa mig. Jag kunde spela rollen som människa ganska bra. Eller som katt. Jag vet inte. Nu är det svårare. Det där tjutande ljudet i själen omöjliggör ens en relativt trovärdig fasad. Jag vet inte var jag är på väg.
Och jag saknar. Jag saknar tiden när jag inte bad om ursäkt hela tiden. Jag saknar tiden när jag omgav mig med folk som alltid anknöt till skurkarna, aldrig hjältarna. De som utan förbehåll accepterade sina sämre sidor som en naturlig del av sin personlighet. De som inte förnekade sig.
Jag vet inte var de tog vägen. Jag vet inte var jag tog vägen. Jag ser omkring mig nu och alla vill vara bättre människor. Alla strävar efter att förstå och acceptera och vara under av empati och sympati. Det är väl gulligt och fint, men så falskt. Vi är människor. Vi är inte gulliga under av empati och sympati. Vi har så många fler sidor än så och varför är några sidor bättre än andra? Varför får vi bara acceptera delar av vår natur?
Alla dessa PK-får som blint bräkande följer vilka åsikter som för tillfället råkar vara de i godhetens namn mest korrekta. Vet ni vad ni är? Ni är kristendomen. Ni är exakt som kristendomen. Ni strävar efter och framställer er att vara bättre än alla andra, goda människor, människor som förtjänar himmelriket. Ni är så medkännande och sympatiska och snuttegulliga så länge någon tycker exakt samma sak som ni, men om någon går mot er inskränkta lilla världsbild så börjar ni genast dra igång häxprocesser och kasta syndarna i floden bundna till händer och fötter.
Ni är hycklare.
Ni är som de sämsta delarna av en medeltida kristendom.
Och jag finner själv att jag vid 33 års ålder är närmare LaVey än någonsin.

18 sep. 2014

Katjas sida, del IIX

- Hysch, inte skrika.
Hon smeker ömt över kinden och ser ned i ögonen, ögon som i skuggorna bara framstår som mörker. Mörker och ögonvitor. Den nakna överkroppen är också vit med skuggor. Som om världen är en svartvit film. Som om livet är en svartvit film. Som om döden är det.
- Gör om, gör rätt, mumlar hon för sig själv och vidrör fjäderlätt hans armveck.
Någonting hade gått fel förra gången. Någonting hade blivit fel och måste rättas till. Någonting måste göras och hon vet inte vad utan får lita helt på impulserna som rusar mot henne genom natten. En kniv. En pensel. Så mycket blod. Och han skriker fast han inte får. Hon ser till att han gör det och bannade honom sedan. Alla skriker när de föds, det är ett hälsotecken. Att visa smärta är ett tecken på svaghet och han är inte svag. Varje skrik är en lögn som skär i hennes öron.
Väggen blir allt rödare. Skriken allt mattare. Till sist är han faktiskt tyst. Äntligen. Hon låter honom dricka. Återfödas. Läka. Återvinna. Kärleken till honom är så stark att hon nästan kvävs när han ligger i sitt eget blod, utan sår. Bara ögonen ser ut som sår. Blodsprängda. Tårar, tror hon. Det är som det måste vara.
För han är utvald. Han är självlysande. Hon målar tecken på hans hud. Om han försöker tala hugger hon.
För han talar om undergången. Han förbereder undergången. Han går i förväg för undergången. Han kommer att frammana den om hon inte stoppar honom.
Och hon upprepar allt. Natt efter natt. Det tröttar ut henne, mattar ut henne, gör henne svagare och sedan starkare tills hon också är självlysande. Tills de båda är självlysande monster i natten. Två självlysande svartvita monster med magiska tecken i blod.
- Jag älskar dig, viskar hon och vet att det är sant. Hans skrik blandas med hennes tårar, för hon vill inte göra det här, men hon måste. Hon måste binda honom så hårt till sig att andarna slutar andas henne i nacken. Hon måste stoppa undergången. För han är utvald, men inte som hon först trott utan tvärt om. Han är utvald till att skapa undergången, inte stoppa den. Att stoppa den är upp till henne. Hon lyfter kniven och penseln igen. Hon är så trött, så trött att hon inte vet om hon kommer att klara av det, men hon måste. Väggen är klar, golvet är klart, hon måste köpa en stege, börja med taket, fönstren, andra väggar.
Natt efter natt efter natt.
Till slut orkar hon inte längre. Hon skriker också nu. Skriker och skriker och skriker.
Skriker ett namn.
- ABBAH!
Och han kommer.

17 sep. 2014

Planer

Höst. Det är ett magiskt ord. Höst. Jag saknar långpromenader och min kamera, men kameran ligger ju här och väntar och promenaderna finns där ute. Det gäller bara att få tid till dem också. Tid och lust när det är ljust ute och allt passar in med barn och yetis och allt sådant. På något sätt uppskattar man tid på ett annat sätt efter att man har blivit förälder. Tid för sig själv. Tid för städning. Tid för pyssel. Tid för konst. Tid för att laga en riktigt komplicerad rätt. Tid.
Men där ute någonstans finns hösten med sina gyllene färger. Där ute finns den och där ute hör jag att den börjar viska till mig, få vandringslusten att vakna till liv igen.

Det jag saknar mest med att bo i Kalmar är skog. Det jag saknar näst mest är att fiska. Jag vet att det finns möjligheter till både skogspromenader och fiske inåt landet, men det är ju inte alltid så lätt att ta sig ditåt när man inte är bilburen.

Men snart skall jag ta mig ditåt. Snart.

15 sep. 2014

Höst är Alv

Hösten är här och därmed saknar jag Alv mer än vanligt. För hösten är vår tid. Höstens minnen är många, såsom är fikastunder med äpple- och kanelte på Café Momo för över femton år sedan. Hösten är minnen och hösten är kärlek. Att ha piratfester och hinka rom. Att frysa rumpan av sig på egofotograferingar i skogen. Att prata om böcker och stjärnor och filosofi och magi och filmer och funderingar och misantropi och kläder och människor vi en gång känt och musik vi en gång lyssnat på. Det är superlånga promenader genom drivor av löv. Det är minusgrader och överraskande varm sol. Det är att sitta och turas om att läsa dikter av Nils Ferlin eller Dan Andersson. Det är att prata om spöken och monster och om varför japanofiler tvunget måste ha mer hårspännen än hår. Det är fniss och katter och fånerier och att bara strosa omkring på stan och titta på saker. Det är minnesblixtar av pyttesmå, osynliga satanister i vår väg och händerna Fjodor och Pjotrs sällsamma beteenden. Det är UFO:n och teprovningar och kedjerökning. Det är Bowie och texttolkningar och glitter. Det är synthmusik och människofientlighet och dåliga skämt som är bra. Det är spontana reggaelåtar. Det är utspel och brädspel. Det är så många saker och det är så saknat som bara en helkväll med alkohol och dåligt kodade html-sidor på fyllan kan vara.

Men snart! Snart! Tills dess kurar jag ihop mig i den alvdoftpreparerade luvjackan och skruvar upp musiken i hörlurarna.

16 aug. 2014

Du är en del av problemet, ibland är du hela problemet

En riktigt otrevlig rövhatt sa en gång till mig att han faktiskt kunde säga precis vad som helst till folk utan misskund eftersom det var deras problem om de tog illa upp och mådde dåligt av vad han sa. Nu var han ett praktexemplar av arten skithög som förolämpade folk hejvilt och verkligen tryckte på alla knappar han kunde, men han hade ändå en poäng i grund och botten.
För vi är fortfarande ansvariga för våra reaktioner, och hur vi förvaltar dem och hur länge vi går och grämer oss och ältar saker.
Om någon sa något hemskt till dig för ett decennium sedan, och du fortfarande i dag mår dåligt över det så ligger problemet hos dig, inte hos den som sade det hemska i fråga. Folk som behandlat mig som skit för femton år sedan är bara folk. Jag håller det inte mot dem längre. Vi var, om inte annat, alla idioter i tonåren. Om man fastnat i ett trauma som inträffade för en och en halv evighet sedan så är det ens eget ansvar att lösa det. Man kan inte gå omkring och gnälla över att någon var taskig då och att det förstört ens liv och sedan hålla personen ansvarig för att ha förstört ens liv. Det är inte den personen som förstört det. Det är du själv.

30 juli 2014

Åska

Jag väcktes av molnens tordönsstämma
och regnet som vräktes som apostlar mot asfalten
För första gången på evigheter
var hettan i min kropp
djupare än hettan mot min hud

För det var Gudarna som talade
direkt till mitt lekamen
som lekte med min själ
och kysste min existens.

12 juli 2014

Ord har makt

Alla har nog någon gång hört eller använt uttrycket att "skriva av sig" eller "prata av sig". Att sätta ord på och formulera känslor kring jobbiga saker så att de blir lättare att hantera. Jag tror dock att något har gått snett i och med Facebook, Twitter och andra ställen där man kan skriva ned saker som känns jobbiga på ett enkelt sätt. För jag har vänner som nästan uteslutande bara skriver om saker som får dem att må dåligt. Saker som de egentligen inte behöver sätta ord på, men som de fått lära sig att de borde "skriva av sig". Så de skriver. hela tiden samma saker. Om och om igen skriver de att de mår dåligt, att de är fula, att de har problem. Jag har gjort samma sak själv.

Men här är grejen: Hjärnan är visserligen en komplicerad pryl, men en sak med den är ganska enkel. Den tror på vad du säger och skriver. Den tror (märkligt nog) inte lika mycket på vad du tänker, men ord har makt. Ord har kraften att styra din egen hjärna åt helvete. Om du upprepar att du är ful varje gång du står vid en spegel kan du inte se något vackert i spegeln. Om du skriver att du har huvudvärk varje gång du har huvudvärk så kommer du fokusera på smärtan. Om du skriver eller säger att du mår dåligt om och om igen så kommer din hjärna att ta det för en sanning. Det är så.

Det där tjatet om positivt tänkande är egentligen bara snicksnack. Det borde tjatas om positivt uttryck i stället. För om du varje gång du ser dig i spegeln i stället försöker hitta någonting fint - om än aldrig så litet, så kommer hjärnan förknippa spegelbilden med något positivt till sist. Det är därför vi måste hitta de små fina sakerna i vardagen, och det är därför det är viktigt att vi berättar om att de är fina. Det är därför vi måste ta komplimanger och inte stöta dem från oss. Det är därför vi inte kan hålla på att skriva tvåradersuppdateringar på sociala medier om saker vi inte gillar med våra liv. De sakerna finns ju där oavsett. Försök skriva om bra saker i stället. Hitta detaljerna. Lär din hjärna att du är bra och att det finns bra saker.

För visst, du kan vara arg och skriva som utlopp. Det går bra. Du kan vara ledsen och skriva som utlopp, det går också bra. Men se också till att skriva om de små bra sakerna. Se till att upprepa dem för dig själv, om inte annat så lågt att bara du kan höra. För din hjärna lyssnar. Det är den du måste omprogrammera. Det handlar liksom om en symbios. Din hjärna styr hur du mår, men du kan också till viss mån styra din hjärna. Inte i alla väder eller alla riktningar, men du har makt att påverka.

För ord har makt. Dina ord har makt.
Makt över dig själv.

Skygglappar för att överleva

Jag har börjat dölja saker, grupper och folk från mitt nyhetsflöde. Inte för att sakerna nödvändigtvis är något jag inte håller med om. Inte för att grupperna nödvändigtvis är dåliga. Inte för att folk nödvändigtvis har idiotiska åsikter. Visst, de anledningarna också, men det är inte bara svart och vitt.
Jag har börjat dölja allt som gör mig illa till mods.

Det var länge sedan jag slutade se på nyheterna eller läsa tidningar. Över tio år sedan. Jag gjorde det för att jag inte klarar av det. Jag har vetat sedan barndomen att världen står i lågor. Jag har vetat sedan barndomen att barn och kvinnor och djur har det dåligt. Jag har vetat så länge att religion och feminism och politik är infekterade ämnen som vänder människor mot varandra oavsett ursprungligt syfte. Jag vet allt det där, så jag behöver inte påminnas.

För jag har tunn hud. När du postar en bild på en misshandlad hund för att du vill ha ett utlopp för din ilska så ser jag bilden och kvävs. När du postar en diskussion om feminism så ser jag den och skriker. När du postar en artikel om hur barn dör i varma bilar så gråter jag hejdlöst och tänker på det i en vecka, oförmögen att kunna tänka på någonting annat.

Jag drömmer fortfarande mardrömmar om senaste gången jag såg nyheterna på TV. Det är två år sedan. Jag mår fortfarande illa om jag blir påmind om senaste gången jag faktiskt läste en tidning med alla dess artiklar. Det är tre år sedan.

Och jag visste redan innan att små brända barn dör gråtande i andra länder utan att någon lyfter ett finger. Jag visste redan att galningar spränger och skjuter oskyldiga. Jag visste det, men nu har jag bilderna fastetsade på näthinnan för att få mig att ängslas och gråta och skrika och kvävas. Om och om igen.

Och när de bilderna hela tiden fylls på med nytt stoff så drunknar jag. För jag är inte en stabil person som kan ta saker med en klackspark. Jag engagerar mig automatiskt i allt jag ser och läser och hör. Jag vill inte, men det är så det fungerar. Jag behöver skygglappar för att kunna hantera mitt liv.

Så jag sätter skygglappar på min Facebookprofil. Jag läser inte tidningar. Jag ser inte på nyheter. Jag läser inte bloggar som behandlar annat än vardagen.
Jag har nämligen Facebook för att ha kontakt med mina vänner. Så enkelt är det. Jag har inte Facebook för att må dåligt och känna illamående välla upp så fort jag tittar på mitt nyhetsflöde.

För jag tittar gärna på bilder av din gulliga bebis och din rara hund och dina matbilder och uppdateringar om att du dricker kaffe på balkongen eller till och med att du mår dåligt så länge det är om just dig personligen,  men när det blir vidare än så tvingas jag backa.
Prata gärna med mig. Berätta gärna saker för mig. Säg hur du mår och  vad som händer och sker, men förvänta dig inte att jag ser dina uppdateringar.

För jag har på mig skygglappar. Stora, jävla skygglappar. Skygglappar för att överleva.

8 juli 2014

Dödsdag


I dag när värmen klibbar sig fast vid kroppen som ett andra skinn och fåglarna tjuter uppretat i luften utanför balkongen är det pappas dödsdag. Precis som fotot så börjar minnet bli suddigt och nött i kanterna, men somliga saker minns man bättre än alla andra. Somliga saker kommer aldrig att försvinna. Doften av hans tobak. Det finurliga leendet och glimten i ögat. Historieberättandet. Kompetensen. Skägget i all världens färger. Trådslitna underställ från Helly Hansen. Tusen små detaljer och minnesbilder.

Och jag har redan skrivit allt. Jag har redan skrivit alla dikter och noveller jag kunnat. Jag lider av att inte kunna skriva mer. Berätta mer. Sträcka min hand genom tiden och fatta hans.

Men en sak vet jag och en sak är säker: Min pappa var starkast i hela världen.
Det enda som är starkare är saknaden han lämnade efter sig.

30 juni 2014

Inuti Holger

En sten med mönster som Runa aldrig fått en förklaring till ligger framför dörren. Dörren själv ändrar utseende ibland, så den är litet svår att beskriva. Oftast är det dock bara en liten träport, rundad upptill och med en gren som handtag. Inte för att det behövs några handtag egentligen, men det är litet sådär med Holger. När saker skall vara på ett visst sätt så skall de vara på ett visst sätt. Det är ingen idé att argumentera.
När man öppnat dörren, eller snarare då den öppnat sig så stiger man direkt in i köket. Det är ett ganska rymligt kök, något rymligare än Holgers omkrets, men det är ingen idé att fråga om det heller. Man får ändå inga tillfredsställande svar.
Precis innanför dörren hänger kappor och halsdukar och sjalar och hattar. På golvet står tre par skor, varken mer eller mindre. Ett av paren har börjat se dammigt ut.
Golvet är av mjukpolerat trä, där årsringarna går som ett mönster från mitten. Alla möbler tycks vara en del av rummet och nästan inga vinklar är helt raka. Ett köksbord som nästan är ovalt, kärleksfullt nött av omsorgsfull rengöring. En bänk vid ena långsidan och sedan tre stolar. Om det behövs fler kan det bli fler, men det har aldrig behövts. Det har inte suttit mer än tre människor samtidigt vid det här bordet under Runas livstid.
Vedspisen är en historia för sig. Holger är mycket skeptiskt lagd till eld, såsom de flesta träd tenderar att vara. Den är väldigt stor och väldigt omgiven av extra lager grå natursten. Allt för att hettan inte skall nå själva träet. Stenarna sitter en bra bit upp på väggen och en bit ut på golvet och tycks inte vara fästade med murbruk eller liknande. De bara sitter där. På väggarna hänger koppargrytor, kastruller, tekannor och allt man kan behöva för att laga sig ett riktigt skrovmål - eller bara göra en snabb kvällsvard. Ingenting är i järn, allt är i blankputsad koppar och hänger på små grenar som Holger varit vänlig nog att skjuta ut från väggarna.
Ett gammalt gökur hänger på en av väggarna. Det har aldrig fungerat. Här och var från taket hänger burkar med snabbt rörliga ljuspunkter. De fungerar som lyktor och avger ofta ett trolskt sken. Det brukar finnas ett eller två fönster som släpper in ljus, litet beroende på årstiden och Holgers humör.
Från köket kommer man vidare via en smal trappa. Den trappan vindlar sig vagt böjt längsmed stammens insida och leder till de övriga tre rummen i trädet. Vid varje rum finns en egen dörr och en liten plattform där man exempelvis kan ställa ifrån sig tunga saker som man håller på att bära upp.
Den första dörren är nästan alltid stängd. Det är Ingrids rum. Ateljén brukar det kallas, för det är vad det är. Att Ingrids säng finns därinne är liksom bara ett sidospår från rummets egentliga syfte. I ateljén finns ett sammelsurium av färger, dukar, penslar och stafflier. Färdiga tavlor och halvfärdiga tavlor. Böcker om konst och anteckningar och skriftrullar som är så gamla att man inte får röra vid dem eftersom de riskerar att lösas upp och bli till damm. Trots att det ser så rörigt därinne så vet Ingrid var allting finns och nåde den som petar på hennes saker.
Nästa rum, en våning upp, har inte gått att öppna på många månader nu. Floras rum. Dörren är dekorerad med vindlande blomrankor som är formade av träet. Handtaget ser ut som en liljekonvalj som stelnat i tiden. Där inne finns ett stort burspråksfönster där det brukade stå massor med frodiga växter i alla årstider, men som ändå hade sittkuddar och plats för att man skulle kunna sitta två där och titta ut på regnet mot fönsterrutan. Flora hade ingenting mot att Runa var inne i hennes rum, så det har hon och Missne gjort många ovädersdagar medan de pratat om dåtid, nutid och Framtid.
I resten av rummet finns bara möbler som Holger dekorerat med mer blommor. Det är som en hel trädgård, fast helt snidad i trä. Fast Holger gillar inte uttrycket "snidad" eftersom det implicerar att man skurit i träet. Trots att han är ett tjurigt gammalt träd så är han mycket stolt över sin förmåga att forma sitt trä till nästan vad som helst och fortfarande låta det leva. Så vitt Runa vet har han bara släppt ifrån sig föremål tre gånger. En av dem var när hon fick sin trollstav.
Men nu är rummet alltså låst och Holger har slutat öppna det. Han sluter sig i tystnad om man ber honom.
Det sista rummet, längst upp, närmast själva trädkronan, är Runas eget. Det är inget stort rum, men det är ett underbart rum och hon har alltid känt sig trygg där. Sängen är som en skog med träd som med sammanlindade grenar bildar ett tak. Fönstret som alltid bara är ett är omgivet av flätade trämönster och där utanför kan man ibland se små varelser som bor längre upp i kronan. Det finns ett bord, en stol och en garderob. Det är ofta stökigt, men Runa föredrar att kalla det "hemtrevligt". Väggarna är dekorerade med olika varelser som Runa tycker om. Många av dem är bäckahästar i olika utformning. Trälinjerna böljar som vatten.
Ibland när hon låg i sin säng om nätterna och hon kunde höra Ingrid skrika och härja rakt igenom allt trä och Flora svara och göra Ingrid ännu argare så brukade hon kunna höra en sång i sitt huvud. Holgers trygga trädröst sjöng henne till ro så att hon somnade lugnt oavsett vad som hände i resten av trädet. Men det var förut, innan Flora försvann.
Holger sjunger inte längre.

Ljudkänslig

Jag kan inte hantera en del ljud. Jag kan bara inte. Lövblåsar är ett sådant ljud. Gräsklippare är ett annat. Snöskottningsmaskiner ett tredje. Tatueringsmaskiner och dammsugare. Alla dessa ljud får det att krypa under huden på mig och får mig att bara vilja skrika och slå omkring mig.

Jag vet inte varför.
Jag vet bara att det blir värre med åren.

Förr var det bara gräsklippare och lövblåsar. De andra kom med tiden. När folk efter min första tatuering frågade mig om det hade gjort ont så var det mest bara ljudet jag mindes och hur mycket jag hatade det.

Och det är inte alla ihärdiga maskinljud heller. Jag älskar ljudet från skurmaskinen på jobbet. Brummandet från en borrmaskin eller en varmluftsblås. Motorn på en traktor. Så jag vet inte varför mitt eget skinn blir för trångt och jag nästan kan känna hur tinningarna pulserar sådär rött som på tecknad film av de tidigare nämnda ljuden.

Det bara är så.

29 juni 2014

Shine on...

"Slår på 'Shine on you crazy diamond' för dig, här, i mörkret." skrev en gång någon som jag aldrig trodde skulle bli mitt förflutna i ett mail jag aldrig trodde att jag skulle förlora.
Och jag gör samma sak och hoppas innerligt att denne någon någonstans hör tonerna i bakgrunden av sitt liv och ägnar mig en tanke.

25 juni 2014

Katjas sida - del VII

Hon kom ihåg nu. Kom ihåg så väl. Kom ihåg nattklubben och stroboskopljusen och musiken som pulserade i takt med hela världen. Ansiktet i mängden, mängden i ansiktet. Trettio. Trettio den trettionde, nummer trettio. Så många järtecken att luften tycktes full av utropstecken kring honom. Små, lysande, spiralformade utropstecken som blev till pilar som pekade, pekade och pekade.
Först få bort hans vänner. Kanske hade det, i eftertankens blekhet, varit lättare att få bort honom från hans vänner, men just då verkade det omvända som en bättre plan. Ett offer krävde sina offer. Deras blod rann som vatten. Deras skrik drunknade i pulserna. Deras kroppar hittades först långt senare. För man måste ha en plan när man är av det mer impulsiva slaget. Det var viktigt. Katja visste, Katja var van.
De var tre. Tre som följde med nummer trettio. Tre som föranledde hans fall. Som förde honom till henne. De tre vise männen, som visade sig inte vara så visa utan snarare döda. Hon ägnade dem aldrig mer en tanke, men hon mindes dem.
Och så var han ensam. Ensam i ett hav av människor. Den Utvalde. Det hade varit lätt. Människor var lätta. Mer dricka i glaset, skål! Mer än bara dricka i glaset, skål igen! Ljusen som blinkade, blinkade, blinkade. Hans ögon som började blinka, blinka, blinka.
"Ursäkta, kan ni hjälpa oss ut, min pojkvän mår inte så bra?"
Hjälpsamma, hjälpsamma människor. Starka armar, vänliga ansikten, hans ögon nästan helt slutna. Det var som om hela kvällen varit skriven på förhand. Regisserad av en demonregissör med en inre agenda. Perfekt koreografi, till och med birollerna gjorde sin del. Fem av fem getingar.
Och de nådde fram, nådde hem, han var bara hennes och ingenting annat spelade någon roll. Ingen av de andra spelade någon roll när färden styrdes mot rätt domän och han var inte sovande längre, men borta. Tecken av blod från de tre över huden. Drack så villigt av henne. Sävlig. Ett leende som flöt bort, försvann och kom tillbaka. Hon spelade musik på hög volym och körde så snabbt att de hann fram innan gryningen.
Ett litet utrymme där han fick vara inlåst och invänta dagen. I mörkret på ett kallt kakelgolv. Grattis på födelsedagen. Och Katja sov drömlöst medan solen sken. Den sol nummer trettio inte ens visste att han redan förlorat. För alltid.

23 juni 2014

Katjas sida - del VI

Lyckan. Lyckan är så total. Hon kan inte sluta röra vid honom, röra vid det kortklippta håret och de orakade kinderna och armarna med sina nålstick. Han är tillbaka, tillbaka, tillbaka! Det sjunger inombords. Allt är som det skall vara. Det är han och hon och hela Kalmar ler, hela världen skrattar. Han hittade henne, hon hittade honom, de hittade varandra igen. Ingenting spelar någon större roll i övrigt. Ingenting utom rösterna. Rösterna som börjat prata igen. Som börjat säga saker. Om Tobbe. De vill att han skall bli något nytt, men hon vill inte, borde inte, kan inte. Hon måste lösa det. Lösa det och lösa det snabbt. Hon tycker så mycket om hans andetag.
De andra? Finns någon kvar av de andra? Hon vet inte. Ibland tycker hon sig se dem i ögonvrån, men det känns som så länge sedan nu. Tobbe är här. De andra är borta. De andra. Hennes. Hon behöver dem nu. Behöver dem för att andarna viskar deras många namn i gräset när hon går längsmed stranden. I parken kraxar kråkorna om dem. Hon behöver dem. Behöver dem. Behöver dem inte. Behöver något nytt. Någon ny. Någon som hon kan lära upp om andarna och sedan mata skriken med. Någon som förstår henne och älskar henne och som inte är Tobbe. Någon mer. Någon viktig. Någon nästan lika viktig som Belinda och Rebecka, men inte fullt så viktig som Sam och Abbah. Någon.
Fingrarna flyger över tangenterna. Söker. Letar. Någon. På gatorna rör hon sig som i en frenesi. Söker. Letar. Någon finns där ute. Någon speciell. Någon som andarna menar. Tre är ett magiskt tal. Tre gånger tio måste vara än mer magiskt. Viktigt. En milstolpe. Något som skall befria henne och få rösterna att HÅLLA KÄFTEN. Till sist.
Någon.
Kanske har hon redan sett Någon? Kanske finns Någon alldeles i närheten? Var natt packar hon ned brödkniven och bandaget och en liten påse med blandade tabletter som hon hittade i Tobbes väska. När Någon är där till sist måste hon vara beredd.
Någon. Den Utvalde. Det är aldrig lätt att vara Utvald, det skall Gudarna veta. Katja vet. Katja vet det bättre än så många andra. Den utvalde kommer att skrika och gråta och våndas och blöda. Det gör ont att födas, varför skulle annars barnen vråla?
Men ingenting som är lätt att få är värt att ha. Det måste vara svårt. Det är Lagen. Lagen som bestämmer allt. Tre gånger tio, tio gånger tre. Nummer tre är död nu. Nummer tio också. Men nummer tio gånger tre kommer att leva för evigt och alltid. På något vis.
Eller inte alls.

16 juni 2014

Utanför världen

Jobbat halvtid. Satsade verkligen allt. Hämtade Lä på dagis. Bar hem honom och stoppade honom i säng. Knäskurade köksgolvet. Rengjorde spisen i detalj. Skrubbade skåpluckor. Diskat. Känner mig fortfarande helt värdelös. Som om jag inte gjort någonting. Som om ingenting i världen kan göra mig glad igen. Tom. Svart.

Det känns som om livet verkligen går i cykler. När jag var svartrockare i tonåren kände jag mig ensam eftersom jag var ensam. Omgiven av folk som inte förstod mina skämt eller referensramar. Som inte gillade samma saker. Sedan hittade jag dem. De som förstod. De som hängde med i jargongen. Jag hörde till.

Nu sitter jag här igen. Känner mig ensam. En fluga bland fjärilar. Omgiven av folk som varken förstår mina skämt eller referensramar. Som inte fattar min jargong. Det är så det känns. Just nu. Folk som inte förstår hur otroligt viktigt det är för mig med att inte ändra planer, inte skjuta upp, inte ställa in. Folk som inte förstår hur ledsen jag blir när jag känner mig oönskad. Folk jag inte valt. Folk jag valt. Folk.

Jag orkar inte. Jag är så trött. Inte fysiskt trött längre, men själsligt.
Läser en fantasyserie. Är inne på bok nummer åtta. Folk dör som flugor och jag vill inte läsa mer. Varför kan de inte bara vara vänner? Jävla folk. Till och med påhittat folk är jävla folk.

Och jag känner mig otacksam för att jag är ledsen. För att jag känner mig ensam. För jag har egentligen så mycket att tacka för. Vänner som jag inte orkat leva utan. Min make. Min son. Saker som verkligen borde ge världen en glitterkant, men som i stället bara gör den nätt och jämt uthärdlig.

Så jag blir bara mer värdelös för mig själv eftersom jag är en sådan otacksam jävel. Eftersom jag borde må bra. Borde vara glad. Borde.

Tröttheten i själen är förlamande. Det spelar ingen roll vad jag gör. Bara förlamande. Och jag borde vara van vid det här laget. Borde ha vant mig vid att mitt liv är så här för det mesta. Att det finns uppåtkurvor, men att pilen för det mesta pekar nedåt.

Kolla. Jag gör inte ens omskrivningar längre. Försöker inte göra något vackert av eländet, för det är inte vackert. Det går inte att använda metaforer. Världen bara _är_ och jag...? Jag är utanför den igen.

12 juni 2014

Stämningstext: Terapin fortsatte

Handen på dörrvredet. Hon samlade sig ett kort ögonblick innan hon öppnade dörren och gick in.
"Jag är här nu."

Det första halvåret skrek hon aldrig, inte en enda gång. Vad än Doktorn bad henne om eller utsatte henne för tog hon det med jämnmod. Hon uthärdade allt. Välkomnade smärtorna som en gammal vän. Efter sex månader kom vändpunkten. Först slog abstinensen efter Jonathan till med full kraft. Hon grät, skrek och svettades blod. Hon klöste på väggarna tills naglarna slets av. Hon bönade och bad om att få slippa fri och återvända till honom.
Ständigt metallisk blodsmak i munnen. Aldrig rätt blodsmak i munnen.
Hon led och plågades och terapin fortsatte oförtrutet.
När det högsta steget av blodsbandet slutligen löstes så var hon för nedbruten för att känna någon lättnad. Det kändes som ett hål i bröstkorgen. Terapin fortsatte.
Hon skrek allt oftare. Smärtan var inte längre en vän eller släkting eller ens en avlägset bekant att välkomna. Den var inte längre ens uthärdlig.
Och sedan kom sorgen. Den stora, förlamande sorgen efter Caleb. Kärleken som etsat sig så djupt i hennes innersta och som inte gick över. Hon hällde ut sin själ i Doktorns framsträckta händer. Hon ville inte finnas. Hon ville avsluta allt. Hon ville följa Caleb in i den slutgiltiga döden. Terapin fortsatte.
Och hon blev långsamt bättre igen. Starkare. Ledsnare. Skriken tystnade. Hon tystnade. Oavsett vad som hände så kunde hon inte förmå sig till att yppa ett enda ord. Terapin fortsatte.
Cykler upprepades.
Två år efter att hon öppnat dörren öppnades den igen. Hon var pånyttfödd, men som vem eller vad?
Terapin fortsätter.

9 juni 2014

Det finns en anledning till att helvetet är varmt

Folk tjatar om att de hatar regn och snö och is och kyla och blåst och allt möjligt väder. Jag hatar bara det väder som är nu. Jag hatar när det är varmt och soligt. Alla kläder klibbar. All ork försvinner. All inspiration dör. Huvudet gör konstant ont. Ögonen bränner i sina hålor. Jag kan inte tänka, inte agera, inte göra någonting förutom att gnälla om saken och duscha bra mycket oftare än vad som är hälsosamt.

För jag hatar solen. Jag hatar den när den skall kombineras med värme och göra allt kvalmigt och torrt och vidrigt. Jag hatar hetta och värme och förstår inte för mitt liv hur någon kan trivas i det här naturligt formade helvetet.

För det handlar liksom inte bara om att det är "litet jobbigt", det handlar om att jag blir fysiskt och mentalt sett ett vrak av värme. Jag tror att jag borde vara släkt i rakt nedstigande led från något Pratchett-troll, eftersom det är den enda vettiga förklaring jag hittat till det här fenomenet.

Snö, is och kyla kan man alltid motverka. Man kan gå in i värmen. Man kan lägga sig i ett varmt bad och sedan behålla värmen med hjälp av kläder och filtar och rörelse. Värme och hetta kan man inte göra något åt. Den är överallt. Tre minuter efter att man stigit ut ur den kalla duschen är man lika överhettad igen. Det finns inga långsiktiga lösningar, och samtidigt förväntar sig alla att man skall vara glad och lycklig och funktionell. Att man skall dyrka det där ondskefulla gula på himmelen. Att man glatt skall ligga och svettas som en gris medan man bränns vid som bacon.

"Hurra, här kommer sommaren!"
Jamen, för i helvete. Sommarnätter. Där har vi något jag tycker är helt okej. Om jag kunde skulle jag vända dygnet totalt, men på grund av jobbförpliktelser och skit så går inte det heller. Det som varit mitt enda sätt att överleva somrarna på tidigare.

Ja, jag är bitter. Ja, jag hatar sommaren. Ja, jag hoppas att Cthulhu vaknar snart och störtar världen i det där härliga, härliga mörkret.

IÄ IÄ... kom snart.

5 juni 2014

Och regnet föll

Men jag älskar regn. Ju mer regn desto bättre. Under helgen och kanske främst i morgon kommer det att hända en hel del saker i mitt liv. Kanske blir det ljusare sedan? Så länge himmelen håller sig härligt mörk i alla fall!

31 maj 2014

Hon som var jag

Det märkligaste med förra helgen var att jag träffade någon jag trodde inte fanns längre. Jag träffade mig själv. Någon som inte grät varenda dag. Någon som inte kände sig misslyckad, ful, värdelös och avskydd. Någon som kände sig älskad och vacker och stark. Någon jag glömt att jag kunde vara. Och jag längtar tillbaka, men jag vet inte hur jag skall nå henne i vardagen. Bland allt dåligt samvete och alla självpåskrivna krav och all ångest och all svärta och allt självhat. Var finns hon nu? Hur hittar jag henne igen? Jag är så hjärtinnerligt trött på att vara den här trötta, sjukliga, gnälliga jäveln, men jag kan inte ta mig ut ur det heller. "Sök hjälp" säger folk. För det mesta folk som aldrig haft kontakt med psykiatrin, för det är inte så lätt direkt. Det är inte bara att boka en tid. Det är att tjata sig till en tid, vänta i månad på månad för att få träffa någon och sedan är det lite som att spela på lotteri om man får prata med någon som inte är dum i hela huvudet. Det är inte lätt. Det är svårt.

Och just nu, på senaste tiden, har precis allt i mitt liv känts alltför svårt.

25 maj 2014

Loot of DOOM +2T6

I helgen var den årliga Fezten för att fira att jag blivit äldre i dagarna tre, eller okej, det är väl mer som två dagar, men ändå. Det blev en fantastisk fest och som alltid så börjar folk när man fyllt år fråga om man "fått något fint". Det har jag. Det har jag utan tvekan. Jag har fått så mycket fint och perfekt passande att jag nästan skäms, och allt detta förtjänar ett eget prylfixerat inlägg, skrivet i ett sorts lyckorus. Nu kör vi, utan någon som helst inbördes ordning.

  • En stor och vacker skål på fot från alchemy gothic med ornament och drakar. Enligt utsago till för att slå tärningar i på ett förstklassigt sätt, så vi invigde den genast med en omgång Cthulhu Dice. Jag blev galen. Ingen var förvånad.
  • Två nagellack och två kartor med nagelklistermärken med tuffa mönster. Utmärkt nu när jag just fått slut på svart nagellack och för att jag ofta är för lat för att måla fint.
  • En påse med vackra snäckor av olika slag.
  • Laura Palmers Dagbok som jag velat läsa väldigt länge. Twin Peaks är fantastiskt och jag skall se till att ha på mig mitt brythjärta när jag läser den.
  • En bok av Nora Roberts om en spännande mordhistoria. Jag älskar Nora Roberts. Hon är helt överlägsen de andra i sin genre romantik/deckare.
  • Fyra eller fem (har packat ned dem) ankh-örhängen i olika färger. Vad varje svartrockare behöver.
  • Två onda ögat-hängen, varav det ena var exakt likadant och i samma storlek som det jag fick av min pappa en gång i tiden och tappade bort för några år sedan.
  • Brädspelen Elder Sign och Arkham Horror. Det senare är en storfavorit och jag ser väldigt mycket fram mot att testa det första.
  • Ett duschdraperi med blodiga handavtryck och en matchande blodpåse med duschkräm. Kommer göra sig perfekt i badrummet.
  • Två t-tröjor, en vit med filmmotiv och citatet "I love the smell of Napalm in the morning" (passande med tanke på Napalm och Cthulhu) och en svart med texten "T-shirts are boring, this is a cat." Den matchar knappen jag redan äger med texten "Knappar är tråkiga, detta är en hatt." De rimmar ju till och med!
  • En biljett till att få se Neil Gaiman under ett författarsamtal på Kulturhuset om två dagar! Neil. Gaiman. Det är fantastiskt!!
  • Två fröpåsar (en med jättepumpor!!) och en lök till en vacker lilja som redan är sådda på odlingslotten när det här skrivs.
  • En flaska Baileys. Mmmm....
  • Sexton kinderägg. KINDERÄGG.
  • Ett svart Nintendo 3DS med tillhörande Zelda - Octarina of Time. Det fick jag dessutom leta efter genom en hinderbana i mörkret med hjälp av nightvision. Så häftigt och lätt värt de fästingar jag fick på köpet.
  • En liten fin dator som bara skriker om att den måste få ett nytt namn. Vi får se vad jag hittar på att kalla den, men det kommer bli något episkt så att den slipper skämmas samman med sina fränder Mulder, Beast och Superman (som jag KAN ha döpt om, men jag minns inte till vad).
  • En Minecraft-mugg i form av ett Creeper-huvud. Det stod att jag borde göra som vikingarna och dricka ur mina fienders skallar, och det gjorde jag minsann!
  • En svart cykelhjälm med dödskallar och blodsplatter redan från början, så man slipper besvära sig med att bloda ned den i efterhand.
  • Lampor till min cykel, samt batterier.
  • En påse med badoljor, badskum och en tvål i form av en ursöt groda. Jag kommer behöva brottas med min son för att få behålla den, tror jag.
  • Kortspelet Cthulhu Fluxx, så nu kan jag spela superfluxx hemma!
  • En anteckningsbok med en drake och ett svärd på framsidan. Goff goff goff goff. Hurra!
  • En anteckningsbok med en realistisk dödskalle på framsidan. Mer goff goff med andra ord. Som det skall vara.
  • Massor med mandel, choklad och spritpraliner. Very nam. Such WOW.
  • En hemsmidd nyckelring i järn.
  • En silvermedaljong med ett litet voodoo-foster i, gjord av givarens eget hår. Perfekt kombination av märkligt och gulligt.
  • Ett voodoo-kit från en helt annan person, komplett med docka och instruktioner. Helt enkelt charmerande!
  • Två förstorade mikroorganismer i form av gosedjur - Digerdöden och Ebola. Digerdöden är en av mina nya bästa vänner. På fezten pussades vi, kramades, gosade, rökte och drack tillsammans. Supersöt, är han. 
  • En påse vattenballonger. Om sommaren fortsätter som nu så kommer jag att ligga på gräsmattan utanför huset och kasta dem upp i luften för att pricka mig själv.
  • Hårinpackning, vilket gudarna skall veta verkligen behövs. 
  • Svenil-rollspelet med ett tillhörande rafflande äventyr. Här skall spelas!! Har bara spelat det en enda gång och det känns verkligen som att det är på tiden att göra det igen. 
  • Ett fint armband med pärlor som ser ut som stiliserade ögon.
Silas har dessutom fått regnkläder och en fin sagobok. Det är ju inte till mig, men det känns lika bra som om det vore det.
Det är allt jag kan komma ihåg just nu, och eftersom det är en väldigt gedigen lista så är det inte konstigt att jag säkert glömt något fullkomligt underbart. Jag har dessutom fått veta att jag har en hel del presenter som jag kommer att få via posten, eller väl tillbaka i Kalmar och väntar med spänning. Nu när ekonomin varit tuff ett tag så man egentligen inte kunnat köpa någonting extra så känner jag mig härligt bortskämd och kvittrande.

Uppdaterar listan när fler presenter anländer!

Och ni, mina kära vänner och släktingar, är underbart knasiga som ger mig så mycket saker och uppmärksamhet och kärlek. All kärlek till er.

11 maj 2014

Det är svårt att bibehålla vänskap över Ansiktsbok

Folk pratar om att Facebook är bra eftersom det blir lättare att hålla kontakten med folk. Ett argument som många har mot detta är att det kanske inte är folk värda att hålla kontakten med om man behöver Facebook för att lyckas med det.

Jag har nu ett annat argument.

Jag stör mig på många saker och företeelser och intressen. Som jag skrivit om tidigare så mår jag direkt dåligt av att folk jag gillar hatar saker jag älskar eller älskar saker jag hatar. Det blir liksom något slags svek i min uppfuckade hjärna.

Facebook försvårar vänskap.

För genom Facebook vet jag hur många som tittar på Eurovision, hur många som särskriver, hur många som är främlingsfientliga, hur många som älskar skitdåliga TV-serier och så vidare. Saker jag förmodligen inte haft en aning om annars.

Exempel; om jag har en vän så brukar vi ju prata om gemensamma beröringspunkter allt som oftast. De där andra sidorna jag inte är intresserad av eller som direkt skulle irritera mig brukar aldrig komma upp och därmed är vänskapen givande.

Exempel ur verkliga livet: En gång hade jag en chatkompis som var nazist. Alltså rå-nazist. På det planet helt dum i huvudet med andra ord. MEN han hade också bra musiksmak, gillade att spela samma spel som jag och var rolig att prata om en mängd andra saker med. För en människa är inte bara en (jävligt störig) åsikt. En människa är så mycket mer än så. I och med att vi aldrig någonsin pratade om politik efter att jag fått reda på hans ställning så störde det mig inte direkt.
Men om vi hade varit vänner på Facebook så hade jag ständigt (förmodligen) behövde se nasse-uppdateringar från både honom och hans vänner vilket hade gjort att jag stämplat honom som idiot direkt. Då hade jag gått miste om så många trevliga samtal om helt andra saker.

För det är ju så. Alla människor har bitar och delar som man inte gillar och bitar och delar som man inte berör i en vänskap. På Facebook får man veta allt. För mycket. På tok för mycket information.

Så nu håller jag på att dölja nästan alla från mitt nyhetsflöde. De jag talar med på regelbunden basis eller vars uppdateringar jag brukar gilla behåller jag. Vi får se hur länge jag bibehåller det så här, men det känns bra nu. Som om en sten lyfts från mina axlar.

För jag finns ju här, och är folk viktiga nog i mitt liv lär jag kontakta dem på andra sätt än på väggar över Facebook.

5 maj 2014

Sushi!

Jag är sugen på sushi. Tyvärr är min käre yeti inte alltför tokig i det, så jag får vänta till lämpligt tillfälle utan honom att äta det. Det bästa av allt vore sushi och rollspel. En näst intill perfekt kväll. Okej, så jag är sugen på sushi OCH rollspel. Nåja.

Och jag borde gå och lägga mig.

3 maj 2014

Överdrifternas tidevarv

Har ni märkt att allt skall vara så förbannat överdrivet nuförtiden? Man tar till kraftigare uttryck för samma symptom. Folk har alltid migrän och aldrig huvudvärk. Folk är aldrig litet känsliga utan alltid allergiska. Folk är aldrig konstnärssjälar utan har diagnoser. Folk har inte svårt för att stava, de har dyslexi. Man har inte rädslor, man har bara fobier.

Folk kallar sin partners föräldrar svärföräldrar, även när de inte är gifta. Folk säger att de är förlovade fast de inte har någon tanke på att faktiskt gifta sig.

Aldrig förolämpad. Alltid kränkt.

Är folk så sjukt rädda för att inte bli tagna på allvar om de inte överdriver allt? Allt måste ha etiketter och vara diagnostiserat för att liksom finnas på riktigt.

Det är så konstigt.
Och så sorgligt.

2 maj 2014

Pärlhyacint

I går var jag och Einheri ute och fifflade på odlingslotten. Där finns ett litet blomsterland där jag grävt ned spännande lökar jag hittat på närliggande villaområdets kompost och spritt ut lite frön. Tre blommor blommade. En av dem var en påsklilja, vilket jag lyckligtvis känner igen. En annan var en liten blålila sak som jag inte kan minnas att jag satt dit. Det visade sig med andra ord att ett par av lökarna som jag petade ned förra året var pärlhyacinter! Vinst! Otroligt söt liten blomma. Min plan är att fortsätta gräva ned saker och strö ut frön och sedan lära mig namnen på de blommor som faktiskt tittar upp.

Jag behöver inte en ny blogg

Jag behöver inte en ny blogg. Jag behöver sammanföra alla mina bloggar. Jag har en blogg om livet som svartrockarmamma, en blogg om odlingslotten, en blogg om lajv, en blogg om skattjakter, en blogg om... jag VET INTE. Jag har bloggar till precis allt och just nu är alla utom en (inte den här) inaktiva. Jag saknar att ha en blogg där jag faktiskt skriver regelbundet. Därför tänker jag nu avsluta en hel hög med bloggar och peka vidare dem hit i stället. För jag orkar inte ha tusen bloggar. Jag vill ha en privat blogg (denna) och en mer officiell blogg (om kryptozoologi). Så. Då var det bestämt, även om folk kanske inte ens läser bloggar längre. Nu kör vi.

17 mars 2014

Blank stare into space

Jag märkte just att mina käkar gör ont. Inte aktivt ont, utan ont som i att jag måste ha spänt dem hela dagen, men jag kan inte minnas att jag har gjort det. Jag sitter nu och försöker slappna av i käkarna, men jag vet inte om jag gör det, för de gör ont och är bortdomnade och känns konstigt stela i alla fall.
På eftermiddagarna och kvällarna hasar jag omkring i lägenheten. Jag rör mig som om jag vore åttio år gammal och fastnar ofta med blicken på ingenting alls och ett märkligt surrande ljud som jag tror är ljudet av mina tankar, men som jag inte kan utläsa. Tiden går. Med en kraftansträngning kan jag leka lite med barnet i korta perioder, eller byta blöjor, eller diska lite, eller få något annat gjort. Jag känner mig bortkopplad från min kropp och mitt huvud under tiden.
Jag kan inte vakna. På så många sätt. Jag är alltid så trött, trött, trött, trött. Mattheten är densamma som den enorma matthet jag upplevde när jag kom hem efter nio dagar på sjukhuset, en 24 timmars förlossning och en livmoderinflammation, men till skillnad från den går den inte över. Ingenting går över. Jag har inte tid att rasa ihop. Jag har inte råd att rasa ihop. Jag har inte... någonting. Jag har tappat det.
Jag brister i fokus.
Det är så mycket ljud i lägenheten hela tiden, och så mycket ljud utomhus. Allting låter så mycket. Har det alltid låtit så här mycket? Jag sätter lock för öronen och ljuden blir uthärdliga, men nätt och jämt. Om de sätter igång lövblåsarna igen så tror jag att jag kommer att dö.
Och jag kan inte prata om det här med någon. Inte så som jag skulle behöva. Läkare? Jag har inte råd. Maken? Jag tror inte han läser det här och jag hoppas inte det. Han gör så mycket, han försöker verkligen ta hand om mig nu och jag vill inte oroa honom. Andra? Jag vet inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte initiera. Jag skäms. Jag skäms för att jag är så värdelös att jag är så trött fast jag inte har ett jobb. Fast andra jobbar och pluggar och tar hand om barn och är goda vänner och gör så mycket. Om jag inte är sysselsatt jämt får jag uselt samvete, och nu kan jag inte sysselsätta mig. För jag orkar inte. Och det finns saker jag brukade hämta kraft i. Ett långt bad (jag blir uttråkad eller somnar nu). Spela spel (jag blir ofokuserad och tröttnar, vare sig det är kortspel, datorspel, rollspel eller något annat). Läsa en bok (max den tid det tar att röka en cigarett, sedan får jag dåligt samvete). En film eller TV-serie (fungerar med avbrott och i portioner, men jag minns nästan ingenting efteråt). Och jag hör illvilja i alla röster. Anklagande. Min egen avsky mot hur patetisk jag är som inte skärper mig. Och jag är rädd. Och jag kan inte vakna. Och jag orkar inte, men det finns inga alternativ.

2 mars 2014

Jag sover bra

"Sömnproblem kan ju göra vem som helst lite knäpp, men jag sover bra nu." säger jag och ler med alla tänderna mot arbetsförnedraren. Ja, jag sover bra nu. Inte så mycket annat förändras därmed, men jag sover bra nu. Jag sover bra nu och gråter bra nu och vill skrika så länge att jag inte längre finns och saknar självskadebeteendet och har ett svart samvete så becksvart att inget ljus i världen kan rå på det. Så ja, tack, jag sover utmärkt nu. Jag har en dygnsrytm. Jag går och lägger mig i vettig tid och sover som minst sex timmar, men vanligare närmare åtta.
Och ingenting blir gjort. Och så fort jag slappnar av det allra minsta så blir jag förkyld och febrig. Och jag måste skärpa mig, hålla mig på helspänn, för det tycks vara enda sättet att hålla febern borta. För det finns saker att göra. Det finns alltid saker att göra och för lite tid att göra dem på.
Jag lyssnar inte på musik längre, annat än om jag diskar. Jag kan inte förmå mig till att läsa något mer ingående än lättförståelig ungdomsfantasy eller böcker jag redan läst femhundra gånger. Jag kan inte lajva, inte spela magic, inte studera. All fantasi är på semester och jag måste skärpa mig, skärpa mig, skärpa mig. Men jag sover bra nu, tackar som frågar.

27 feb. 2014

Gå rakt fram

Ärligt talat så vet jag inte hur länge till jag orkar. Hur länge till jag orkar att ständigt gå spänd som en fiolsträng. Hur länge jag orkar detta konstant dåliga samvete som gör mig sjuk av olycka och kval. Hur länge jag orkar allt jag borde göra och allt jag inte gör och allt som förvandlats från roligt till horribelt på grund av krav, krav, krav.
För jag vet inte hur länge till jag håller ihop i fogarna. Hur lång tid det tar innan jag bara ställer mig och skriker och slår vilt omkring mig tills jag faller död ned eller blir inlåst så djupt att solen aldrig når mig mer.

Och jag försöker. Och det finns bra saker. Men min hjärna vänder bra saker till dåliga saker och så är kvalkarusellen igång igen. Ingenting är bra på riktigt. Ingenting duger. Ingenting är nog. Och alltihop är mitt fel. Alltid mitt fel. Jag vet inte vad som hände eller hur eller var, bara att det har eskalerat så till den milda grad att träsket brett ut sig för hela mitt inre synfält igen och inget fastland tycks ens existera.

Men jag fortsätter. Fortsätter. Fortsätter. Ta hand om barnet (alltid ett öga öppet, alltid ett öra åt det hållet, alltid redo, på helspänn, på språng), städa, tvätta, diska, dammsuga, torka, gråta. Jag har bara fyra uppgifter kvar och sedan är två kurser avslutade och färdiga, men jag kan inte. Jag kan inte. Abiwords vita sida får mig att stirra som ett rådjur i strålkastarna på en framrusande bil. Jag kan inte röra mig, inte röra tangenterna, inte få något gjort. Min hjärna får tunghäfta.

Och samma sak med allt annat som jag lovat att göra. Allt jag tagit på mig. Allt jag måste. Varenda liten sak är jättestor och alla knäpper de på den sträng spänd till bristningsgränsen som är jag. Pling! Pling! Plink! Men när kommer PLOOOIINK? När är det kört? Hur mycket till klarar jag? Orkar jag? Förmodligen mer än jag tror, men det känns inte så.

När var jag senast avslappnad? Jag vet inte.
När gick senast en hel dag utan värktabletter? Jaa, kanske runt den 23:e december ungefär.

Jag börjar få slut på möjligheter och jag klarar inte av att hantera det här längre, men det finns ingenting annat att göra än att bita ihop, försöka låta bli att skrika, låta bli att ifrågasätta, bara gråta när det inte stör och gå rakt fram.

2 feb. 2014

Greppet

För vi tappade varandra
Vi släppte taget
Vi skrek och grät och släppte taget

I malströmmen
hittade vi tillbaka

Men det tycks inte finnas
någon väg tillbaka

Din hand i min är så kall
och vi tassar på tå
och någonting har gått förlorat
och jag saknar dig

mer än jag någonsin saknat mig själv

7 jan. 2014

Och det förra året är förbi

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Fått ordentlig lön för att prata om Harry Potter, blivit intervjuad i internationell TV, varit i Östersund och spanat efter sjöodjur, hälsat på någon i Degerfors, varit på steampunkkonvent... Listan kan göras jättelång!

 2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag tror att jag inte gav något särskilt nyårslöfte, och om jag gjorde det så... Nej.

 3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Det tycks hända lite varje år nuförtiden. ;)

4. Dog någon som stod dig nära?
Det känns som om hon stod mig nära, inte fysiskt, men själsligt. Jag saknar henne.

5. Vilka länder besökte du?
Narnia, Riva, Midgård och sisådär ett trettiotal andra. Som vanligt, alltså.

6. Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014?
Jag har saknat en vettig inkomst (alltså en som räcker till typ hyra, mat och något enstaka klädesplagg då och då) så det vore trevligt.

7. Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
13:e oktober

8. Vad är det bästa som hänt dig år 2013?
Det har hänt så många bra saker att det blir lite svårt att välja. Det bästa är nog att jag kommit närmare så många personer som jag verkligen hoppas är här för att stanna.

9. Största misstaget?
Jag tror faktiskt inte jag gjort mer än många små misstag. Det är nog möjligen detsamma som alltid; att missta mig själv och saker jag skapar för att vara träck.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ingenting över det normala.

11. Bästa köpet?
En stor, platt TV för en femhundring var nog lätt det bästa köpet.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Lägenheten, så klart. Främst då hyra, men även tillkommande el och sådant tjafs.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Min fina, fina julklapp som innebar att jag skall få åka på Harry Potter-lajv!!

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2013?
Uuuh. Jag förknippar inte år med låtar, eller låtar med år.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Om vi jämför med de sämre åren var jag mycket gladare. Om vi jämför med de bättre åren var jag nog lite ledsnare. Fast inte mycket. Alls. Livet är något jag tycker om nuförtiden.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Jag önskar att jag hade orkat plugga mer, men nu gjorde jag inte det. Sådant är livet.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Jag önskar att jag hade druckit mindre på nyårsfesten, men det var väl det. ;P

18. Hur tillbringade du julen?
Med min fina familj och goda vänners lag i en liten röd stuga i Närke.

19. Blev du kär i år?
Jag blir kär varje år. Alla år. Alltid!

20. Favoritprogram på tv?
Netflix har gjort allt möjligt. Förra årets favoritprogram på TV var nog följande: Hemlock Grove, Reaper och X-men (nittiotalsserien med Jubilee).

21. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Jag hittar alltid någon eller något nytt att hata. Det är så jag rullar.

22. Bästa boken du läste i år?
Jag väntar under mossan. Älskade också att läsa om en viss parasollsvingande dam i ett vampyr-och varulvsinfesterat London.

23. Största musikaliska upptäckten?
Uhm... Det torde nog vara en inte helt färdigmixad låt av Atomic Moonshine som jag blev tvärkär i.

24. Något du önskade dig och fick?
Jag har bra vänner och bra familj, så det får jag ALLTID!

25. Något du önskade dig men inte fick?
Errr... en... enhörning?

26. Årets bästa film?
The Cat Returns var så mysig att jag får hjärtstillestånd bara av att tänka på den!

27. Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Drog igång Fezten med stort F.

28. De bästa nya människorna du träffade?
Har inte träffat så många nya människor, utan mer kommit nära folk jag träffat innan.

29. Hur skulle du beskriva din stil år 2013?
Fabulöst fantastisk, som alltid.

30. Vad fick dig att må bra?
Så många saker. Kärlek och kärlek och kärlek. Kramar och pussar och filmer och böcker och god mat och sonen, sonen, sonen och vänner och familj och djur och skönhet och skratt och varm choklad och...

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Jag blir inte sugen på kändisar, jag blir sugen på karaktärer. Eller vänta nu! BEAST!! Beast är en kändis!

32. Vem saknade du?
Jag saknar alltid folk då mina vänner och släktingar är spridda både högt och lågt, men främst saknar man ju den man aldrig mer får se.

33. Favoritmånad?
Oktober är alltid min favoritmånad.

34. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Men, det har jag ju redan skrivit. Phän-Gharr!