Hon som var jag

Det märkligaste med förra helgen var att jag träffade någon jag trodde inte fanns längre. Jag träffade mig själv. Någon som inte grät varenda dag. Någon som inte kände sig misslyckad, ful, värdelös och avskydd. Någon som kände sig älskad och vacker och stark. Någon jag glömt att jag kunde vara. Och jag längtar tillbaka, men jag vet inte hur jag skall nå henne i vardagen. Bland allt dåligt samvete och alla självpåskrivna krav och all ångest och all svärta och allt självhat. Var finns hon nu? Hur hittar jag henne igen? Jag är så hjärtinnerligt trött på att vara den här trötta, sjukliga, gnälliga jäveln, men jag kan inte ta mig ut ur det heller. "Sök hjälp" säger folk. För det mesta folk som aldrig haft kontakt med psykiatrin, för det är inte så lätt direkt. Det är inte bara att boka en tid. Det är att tjata sig till en tid, vänta i månad på månad för att få träffa någon och sedan är det lite som att spela på lotteri om man får prata med någon som inte är dum i hela huvudet. Det är inte lätt. Det är svårt.

Och just nu, på senaste tiden, har precis allt i mitt liv känts alltför svårt.