Hon kom ihåg nu. Kom ihåg så väl. Kom ihåg nattklubben och stroboskopljusen och musiken som pulserade i takt med hela världen. Ansiktet i mängden, mängden i ansiktet. Trettio. Trettio den trettionde, nummer trettio. Så många järtecken att luften tycktes full av utropstecken kring honom. Små, lysande, spiralformade utropstecken som blev till pilar som pekade, pekade och pekade.
Först få bort hans vänner. Kanske hade det, i eftertankens blekhet, varit lättare att få bort honom från hans vänner, men just då verkade det omvända som en bättre plan. Ett offer krävde sina offer. Deras blod rann som vatten. Deras skrik drunknade i pulserna. Deras kroppar hittades först långt senare. För man måste ha en plan när man är av det mer impulsiva slaget. Det var viktigt. Katja visste, Katja var van.
De var tre. Tre som följde med nummer trettio. Tre som föranledde hans fall. Som förde honom till henne. De tre vise männen, som visade sig inte vara så visa utan snarare döda. Hon ägnade dem aldrig mer en tanke, men hon mindes dem.
Och så var han ensam. Ensam i ett hav av människor. Den Utvalde. Det hade varit lätt. Människor var lätta. Mer dricka i glaset, skål! Mer än bara dricka i glaset, skål igen! Ljusen som blinkade, blinkade, blinkade. Hans ögon som började blinka, blinka, blinka.
"Ursäkta, kan ni hjälpa oss ut, min pojkvän mår inte så bra?"
Hjälpsamma, hjälpsamma människor. Starka armar, vänliga ansikten, hans ögon nästan helt slutna. Det var som om hela kvällen varit skriven på förhand. Regisserad av en demonregissör med en inre agenda. Perfekt koreografi, till och med birollerna gjorde sin del. Fem av fem getingar.
Och de nådde fram, nådde hem, han var bara hennes och ingenting annat spelade någon roll. Ingen av de andra spelade någon roll när färden styrdes mot rätt domän och han var inte sovande längre, men borta. Tecken av blod från de tre över huden. Drack så villigt av henne. Sävlig. Ett leende som flöt bort, försvann och kom tillbaka. Hon spelade musik på hög volym och körde så snabbt att de hann fram innan gryningen.
Ett litet utrymme där han fick vara inlåst och invänta dagen. I mörkret på ett kallt kakelgolv. Grattis på födelsedagen. Och Katja sov drömlöst medan solen sken. Den sol nummer trettio inte ens visste att han redan förlorat. För alltid.
Först få bort hans vänner. Kanske hade det, i eftertankens blekhet, varit lättare att få bort honom från hans vänner, men just då verkade det omvända som en bättre plan. Ett offer krävde sina offer. Deras blod rann som vatten. Deras skrik drunknade i pulserna. Deras kroppar hittades först långt senare. För man måste ha en plan när man är av det mer impulsiva slaget. Det var viktigt. Katja visste, Katja var van.
De var tre. Tre som följde med nummer trettio. Tre som föranledde hans fall. Som förde honom till henne. De tre vise männen, som visade sig inte vara så visa utan snarare döda. Hon ägnade dem aldrig mer en tanke, men hon mindes dem.
Och så var han ensam. Ensam i ett hav av människor. Den Utvalde. Det hade varit lätt. Människor var lätta. Mer dricka i glaset, skål! Mer än bara dricka i glaset, skål igen! Ljusen som blinkade, blinkade, blinkade. Hans ögon som började blinka, blinka, blinka.
"Ursäkta, kan ni hjälpa oss ut, min pojkvän mår inte så bra?"
Hjälpsamma, hjälpsamma människor. Starka armar, vänliga ansikten, hans ögon nästan helt slutna. Det var som om hela kvällen varit skriven på förhand. Regisserad av en demonregissör med en inre agenda. Perfekt koreografi, till och med birollerna gjorde sin del. Fem av fem getingar.
Och de nådde fram, nådde hem, han var bara hennes och ingenting annat spelade någon roll. Ingen av de andra spelade någon roll när färden styrdes mot rätt domän och han var inte sovande längre, men borta. Tecken av blod från de tre över huden. Drack så villigt av henne. Sävlig. Ett leende som flöt bort, försvann och kom tillbaka. Hon spelade musik på hög volym och körde så snabbt att de hann fram innan gryningen.
Ett litet utrymme där han fick vara inlåst och invänta dagen. I mörkret på ett kallt kakelgolv. Grattis på födelsedagen. Och Katja sov drömlöst medan solen sken. Den sol nummer trettio inte ens visste att han redan förlorat. För alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar