Tillbaka till Fantasy

Jag har återupptäckt en gammal kärlek; Fantasy. När jag var åtta år gammal läste jag Bilbo för första gången. Året därpå läste jag igenom hela Narnia-serien och när jag var elva läste jag hela Härskarringen-triologin.
När jag var som mest fantasy-galen i högstadiet minns jag att de hade ett litet häfte på biblioteket med alla fantasyböcker som fanns där. Det var inte större än ett hopvikt A4 och innehöll i stort sett endast Pratchetts triologi om Omtarna (Vi far, Vi flyr och Vi flyger), Tolkiens alla verk, triologin Fionavars vävnad (som nästan ingen hört talas om, trots att den är superb), Meredith Ann Pierce böcker om mörkerängeln och Ariel, någon uråldrig fantasyserie om en mutcho matcho hjälte som hette Manuel och så boken som alla fantasynördar från nittiotalet sett när de sökt igenom hyllorna: Röd måne och svarta berg.
Jag slukade allt. Jag läste fantasy, jag skrev fantasy, jag ritade fantasy (teckningen är någonstans från slutet av nittiotalet), jag pratade om fantasy och jag andades fantasy.
Sagan om Belgarion kom ut på svenska och slukades av hela familjen. Vi satt och diskuterade gudarna vid matbordet. Min bror studerade kartorna. Jag förälskade mig huvudlöst i Silke.
Jag läste inte på den tiden. Jag plöjde. Jag slukade. Jag förtärde fantasy. Jag älskade allt och jag kastade mig över böcker så snart de kom ut. Jag läste allt av Terry Brooks. Jag läste allt av Eddings. Jag läste mycket av Stephen Donaldson, men insåg att jag hatade det, och än i dag är hans serie om Thomas Covernant den enda jag påbörjat, men aldrig läst till sitt slut.
När jag gick i åttan skrev jag en egen fantasybok. Den ligger fortfarande någonstans här i gömmorna.
Sedan började jag gymnasiet och började lajva och spela lite rollspel. Jag slukades upp av lajvandet precis som jag slukats av allting och så rullade det på. Fast där kom också början till slutet.

Jag har inte läst fantasy på väldigt länge. Inte egentligen. Allt som har med fantasy att göra påminner mig om föreningen och ger mig dåligt samvete över alla lajv jag borde arrangera, alla papper som borde lämnas hit eller dit och allt annat som måste göras.
Fantasy är ingen hobby längre. Precis som allt annat som påminner mig om föreningen så har det gett mig ångestkänslor och svårigheter att andas.
Dessutom så tjatade alla alltid på mig om att jag borde skriva en bok. Jag visste att det måste bli en fantasybok. Jag trodde länge att det var min enda räddning och det enda sättet jag kunde få en inkomst på. Ju mer jag försökte skriva en bok, desto mer slutade jag skriva. Jag kunde inte längre ta upp papper och penna bara för att skriva för själva skrivandets skull, utan hela tiden hade jag kravet i huvudet "Det måste bli en bok". "Det måste bli bäst". Så jag slutade skriva. Jag fick avsmak för hela fenomenet fantasy på flera nivåer.

Samtidigt har man ju också blivit mer kräsen. Det har spottats ut så sjuka mängder fantasyböcker att det är hopplöst att försöka hinna läsa allt och hopplöst att sålla agnarna från vetet. Jag vet nu vad jag tycker om och vad jag inte tycker om, och i och med att det finns en uppsjö att välja ur så bemödar jag mig inte med att läsa sådant jag inte älskar. Vilket till sist också har bidragit till att jag inte läser fantasy alls. Att jag inte tecknar särskilt mycket fantasy. Att jag inte skriver fantasy.

Först i helgen förstod jag att jag saknat det hela. Jag har saknat min hobby och min gamla kärlek från förr - Fantasyn.
Vi spelade ett litet äventyr jag och Niklas med August som spelledare. Det var underbart. Jag kunde känna doften från eldarna och känna linnetyg och ylle mot huden. Jag kunde se det dramatiska och det fantastiska, storslagna som jag saknat. Jag kunde släppa alla Måste och Borde som jag förknippat med fantasy och i stället bara - som en lycklig delfin nyligen utsläppt i havet - tumla omkring i vågorna och känna hjärtat slå dubbelslag av glädje.

Jag var tillbaka. Jag är tillbaka.

Läser nu om Sagan om Mallorea och älskar den ännu. Den är inget under av välskriven skönlitteratur och den är inte superduperoriginell, men jag älskar den. Karaktärerna är mina vänner och tydligare för mig än många människor jag känt i verkligheten. De lättsamma skämten får mig fortfarande att småle för mig själv och det känns tryggt och mysigt. Det får en spärr att släppa. Det ger mig lust att skriva igen.

Så jag håller på att återvända. Jag vet vad jag vill nu. Jag vill vara lajvare - inte arrangör. Jag vill skriva fantasy för att jag älskar att skriva och jag älskar fantasy, inte för att skriva en bok. Framför allt vill jag dock läsa fantasy och försöka komma ikapp något av det jag missat och läsa någon av alla dessa bokserier som gått mig förbi under det senaste årtiondet.

Har du några boktips? Gimme!

(Tillägg: Okej, jag glömde, eller förträngde. Robert Jordans Tidens Hjul har jag inte heller läst från början till slut. De som följt min blogg vet varför, se bara här och här.)