Jag märker att jag mer och mer sällan skriver något personligt här. Något om hur det är, hur jag mår, hur jag finns, vad som egentligen händer. Kanske för att jag vill distansera mig, kanske för att jag inte orkar spilla ut allt hela tiden. Det förändrar ingenting för mig, det gör mig inte gladare, rikare, smartare. Det gör inte vardagen lättare, häftigare, mjukare. En gång i tiden gav det mig något att alltid skrika ut all min smärta här, men nu händer det alltmer sällan. Jag resignerar.
Man kanske kan se det som att jag hellre gnäller över något specifikt än verkligheten i allmänhet. Verkligheten ändrar sig inte.
Till de som ändå undrar; mardrömmarna är kvar. Jag är spänd nästan konstant. Jag får ingenting gjort egentligen och jag vågar knappt svara i telefon eller kolla min mail längre. Det bringar ändå bara onda tidender.
Jag och föreningslivet skall göra slut. Jag längtar tills allt är uppordnat och klart och det förbaskade årsmötet undanstökat så att jag kan lägga föreningslivet bakom mig för alltid. Tolv år av mitt liv är ungefär tio år för mycket. Jag känner mig gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar