Veckans bloggtema: Kärlek

Jag tror att kärleken dör när man nöjer sig.

När man är tonåring pratar man om Den Stora Kärleken och finner det helt naturligt att den finns där ute någonstans. Sedan, ju äldre man blir så börjar det mer och mer smyga in nya begrepp i det hela. Begrepp som att ha realistiska krav och att inte vara så petig. Att nöja sig. "Man blir ju inte yngre, haha". Folk träffar folk, flyttar ihop, skaffar knoddar, gifter sig, följer mallen. Sedan sitter kvinnorna och ser på filmer med Hugh Grant och läser romaner av Margit Sandemo och suckar över sin partners alla brister, men man måste ju vara realistisk.
Det är ju bra när det är bra och så länge det inte är dåligt måste definitionen alltså vara just "bra".
Så går åren och man skaffar plåsterbarn och slutar prata med varandra och vaknar en morgon för att titta på den där som ligger i sängen och undra "Vem i helvete är den här människan?" och så skiljer man sig, eller håller ihop för barnens skull och låter vanan råda. Man vänjer sig vid en annan människa. Vänjer sig vid skavankerna.

Många kvinnor med lite dåligt självförtroende verkar dessutom tycka att de är skyldiga mannen något bara för att han älskar henne. När man frågar varför de hänger ihop med karln som de nyss gnällt över för att han snarkar och aldrig gör något hemma och tittar på hockey och aldrig är intresserad av hennes behov så tittar hon tillbaka, storögt. Förvånat. Sedan säger hon, som om det skulle förklara allting: "Men han älskar ju mig."

Och alla dessa par som inte förstår varandra för fem öre, som inte har något att prata om, som är mer som ett par vänner som har sex, eller ännu värre - ett par ovänner som har sex och råkar bo på samma adress. När de går omkring som främlingar i samma liv och sneglar fundersamt mot den andra för att förutsäga nästa drag.

Jag började också tro att det var så det skulle vara. Att man hittade någon man kunde tänka sig att leva med resten av sitt liv och vice versa. Någon som dög. Någon man kunde nöja sig med för att sedan kunna följa bobyggarinstinkten och den biologiska klockan och bocka av de punkterna på livets checklista.

Jag är lycklig över att det inte måste vara så. Det kan också vara helt naturligt. Lekande lätt. Omstörtande, fantastiskt, romantiskt, vardagligt, mjukt, stormigt, lugnt, allt på en gång.
Jag har först nu förstått vad kärlek är. När beslut som förut varit svåra blir naturliga. När man förlovar sig för att man vet att man kommer tillbringa resten av livet tillsammans, och inte för att det är en normal utveckling av förhållandet. När man flyttar ihop för att man inte står ut med att vara ifrån varandra snarare än att det är praktiskt eller, ja, en naturlig utveckling av förhållandet. När man inte längre behöver känna sig ensam. Någonsin.

Jag tror att kärleken dör när man nöjer sig.