8-årskalas

Hon fyllde åtta år. Åtta hela år. Som alltid på födelsedagar vaknade hon helt otroligt tidigt. Redan i gryningen svängde hon benen över sängkanten och började leta i rummet efter sina presenter. Nattlinnet var rött med vita prickar och ett hål på ena armbågen. Bara fötter mot kallt, grått golv. Prasslet av presentpapper och den där spänningen i magen som var så stor att den knappt ens fick plats.
Hon skulle ha ett kalas. Veckan innan hade hon bjudit in alla sina vänner och båda sina två bästisar. De skulle äta tårta och leka lekar och kanske ha en fiskdamm. De skulle lyssna på hennes kassettband med sånger som "Min tand är lös" och "Petronella ifrån Plaskeby". De skulle skratta och yra omkring och dricka saft och hon skulle få ännu fler presenter. Kalaset skulle börja klockan två!
När klockan var kvart i två stod hon ute vid vägen och spanade efter bilarna. Hon föreställde sig en hel parad med bilar som skulle svänga upp framför huset. Massor med glada ansikten som skulle säga "hej" till henne.
När klockan var kvart över två gick hon in till sin mamma i köket. Tårtan var redan framdukad. Saften upphälld i tillbringare. Ballonger i glada färger hängde från taklampan.
"De är nog bara försenade." tröstade mamman. "Annars skulle ju deras föräldrar ha ringt, eller hur?"
Flickan nickade och återvände ut till vägen, lika ivrigt spanande.
När skymningen kom och alla åtta ljusen på tårtan blåsts ut av mamman och tårtan blivit inställd i kylskåpet för länge sedan så att inte grädden skulle bli dålig stod flickan kvar ute vid vägen. Hon började få en otrevlig känsla i magen som bara kunde beskrivas som "insikt".
Man har visserligen inte någon vidare tidsuppfattning när man fyller åtta år, men man vet i alla fall när man blivit snuvad på konfekten.

Det dröjde ganska många år innan flickan bjöd någon på kalas igen, och hon lät aldrig mer tårtan stå framme och vänta.