Föreningsliv

Vad jag hörde
"Starta en förening! Det är ett underbart sätt att bedriva sin hobby på! Vänskap! Gemenskap! Ekonomiska resurser! Ordning och reda! Samarbete! Gosegull!"

Vad jag gjorde
Jag startade en förening. Jag satt som ordförande i tolv år och gjorde i tio av de åren hela styrelsens arbete. Jag arrangerade lajv själv och utan någon direkt hjälp. Jag byggde och drev hemsidan. Jag fixade allt, jag gjorde allt, jag tjatade folk till årsmöten, jag lade ut pengar och åtskilliga timmar efter timmar med allt detta plus att bygga på lajvområdet, sitta i möten med andra föreningar, planera, arrangera, sitta i kommunmöten, arrangera studiecirklar und so weiter.

Var det ledde mig
Efter tolv år så skyr jag fantasy, jag lajvar väldigt sällan, jag trivs inte med att arrangera någonting och jag har tappat tron på människan i stort. Jag lade ned min själ i det här och när föreningen blev stor nog så började kraven växa sig meterhöga. "Har du gjort det och det?" "Har du fixat det här?" "Gör genast det här, annars jävlar!"
Jag orkar inte mer. Föreningen var mitt skötebarn. Mitt skötebarn har nu vuxit upp till en odräglig, förvuxen tonåring som bor på min soffa, spyr på mitt golv, sparkar mig i magen och sedan skriker åt mig att jag är dum i huvudet om jag påpekar att den borde skaffa ett jobb och flytta hemifrån.

Jag orkar inte mer. Förra året ville jag inte ställa upp som ordförande, men lät mig övertalas. I år kan ingenting i världen övertala mig och om folk tycker att jag misskött mig och vill bli av med mig - fine. Jag är nämligen inte lämplig längre. Jag har ingen glöd eller passion kvar för föreningen. Jag har ingen kärlek kvar för föreningen. Allt jag har är mina kumpaner hopplöshet, illvilja och ångest - och de är inte lämpade att driva någonting med.