Havslängtan

I dag är det varmare inne än ute. Således vill jag ut, följa stranden, se var man hamnar och vad man hittar.

Men paranoian gnager i mig. Något felas. Något står inte rätt till, men jag vet inte vad. Känslan är så stark, men kanske är det den känslan i sig som gör att jag skär mig med folk nu. Att det liksom bara blir fel om jag försöker umgås. Och känslan blir starkare hela tiden.

Har jag hamnat utanför bilden igen? Har glaskupan återvänt för att avskärma mig från de mina?

Jag vet inte.
Om jag inte hade min familj hade jag grinat illa för länge sedan.

Svammel

Jag har en odiskutabel längtan om långa diskussioner, samtal, fantasier. Om att dricka vin i skuggan av ett träd och kedjeröka. Om att promenera i skogen och leta efter utmärkta trollstavar. Om att gömma oss under en gran när det börjar regna. Om att sitta på bryggan nere vid havet och andas.

Jag vet inte vem jag skall göra allt det här med. Barnet är ett faktum, livet är ett faktum, avstånd är ett faktum, så många faktum. Jag vill inte lägga tid på vem som helst och de flesta har ändå inte tid att lägga. Livet kom i vägen för oss alla. I vägen för livet, ironiskt nog.

Jag är så trött. Jag har återfunnit läsandet och tecknandet, men saknar omgivningarna. Saknar att inte känna mig så förbannat ensam, men så minns jag att jag alltid har känt mig så.

Semester i Skåne

När jag åker till Skåne för att hälsa på min vän Mikael är det alltid jag som återfinner en bit av mig själv som brukar ligga i träda större delen av året. Den där biten som skäms över att jag inte längre äger några praktiska kläder, den biten som andas bäst utomhus, den biten som vill fiska och ta jägarexamen och vandra och grilla över öppen eld. Den där biten som jag annars är så nära att tappa bort. Och det är ju en bit som jag mår bra av, en bit jag borde vårda. En bit jag vill vårda.

Så nu har jag anmält mig till jägarskolan i vinter, och planerar att återupprätta min samling med fiskeutrustning. Jag har beslutat att ge mig ut i skogen och övernatta minst tre gånger det här året och jag har äntligen funnit den kniv jag önskat mig i många år, men inte lyckats hitta till ett resonligt pris förut. Det är en underbar liten sak som jag hittade på butiken Holmgrens vapen.

Det känns överlag lättare att andas nu efter semestern, särskilt som jag insåg att jag verkligen, verkligen saknade mitt jobb som timvikarie på kommunens förskolor.

Saker börjar falla på plats. Mitt liv faller på plats och slår sig till ro.

Stone love

I tjugo år var du min förtrogne, den som höll mitt hjärta i sin hand. Du gav mig, liksom alla andra som skaver mot verkligheten en plats, asyl i din röst. Jag vet inte hur jag skall skriva de här orden, hur jag skall ta farväl. Du försvann in i din Narnia-garderob och stängde dörren, men att säga att du är död är som att påstå att vinden är en lögn. Så nu försöker jag: Vinden är en lögn.

Jag kan inte sluta tänka att den här gången, den här sista gången iscensatte du ditt eget slut så övertygande att till och med du själv trodde på det. Det perfekta skådespelet.

"He could be dead, he could be not
He could be you."

Och nu när jag hör din röst ljuder den plötsligt inte längre från andra sidan tiden eller rymden, utan bara Den Andra Sidan.

"Are you okay? You've been shot in the head."

Så många frågade mig om jag var okej den där olycksaliga dagen när dödsbudet kom, och jag är inte okej. Inte nu, inte någonsin. Jag har aldrig varit okej, och det var det som fick dig att betyda så mycket för mig. För du sjöng sagor om att ingen är okej egentligen, och gjorde det paradoxalt nog därigenom okej att existera på vilka termer som helst.

"Sit 'round doing nothing all together very fast."

Jag svamlar. Jag famlar. Jag snubblar över orden, återigen med gråten i halsen.

Jag älskar dina roller, men högst av allt har jag alltid älskat den satyrleende Ziggy, och minst av allt din sista roll. Rollen som dig själv. Rollen som en gammal man som med cancer i kroppen skrev din egen dödshymn. Inte den första, men den sista avlivade karaktären. Den sista. Död, men aldrig avslöjad. Din sista gåva är mysteriet som fanns i djupet av ditt skapande.

Det här är min första egentliga text efter din död, men kanske inte den sista. Jag vet inte.
Och jag vet inte längre om jag ens tycker om dig, men jag vet att jag nu, som alltid, verkligen älskar dig.

Febernatt

Febernatt nummer oräknelig, känns det som. Jag har svettats så länge att hela min kropp är uttorkad. Jag sov större delen av dagen och kan således inte sova nu.

Det känns som att det börjar bli dags att bli frisk snart.

Men min yeti har i alla fall sett efter mig ett par dagar nu när han varit hemma, och även om det är trist att förvisa mig själv till vardagsrummet för att inte väcka honom med mina hostattacker är det värt det. Och på soffan intill ligger min gamla hund som är på besök och gosar med sonens ryghund. Så jag kunde ha det värre.

När gudar dör

Den 11 januari klockan 08:17 fick jag ett meddelande från en gammal vän jag inte pratat med på åratal. Det var kort, koncist och fick hela morgonen att frysa till is.
"Beklagar sorgen. Bowie har gått bort."
Det har nu gått tjugo dagar sedan dess och jag trodde således att jag skulle lyckas skriva det här utan att gråta. Jag trodde fel.
Så det långa inlägget får vänta ytterligare en tid. Det där inlägget som jag liksom vill använda för att fylla tomrummet med ord.

Tills dess lyssnar jag om och åter på Lazarus och drömmer om en värld där gudar aldrig dör.

Tunn tråd

Jag vandrar på en tunn tråd genom fredagen. I dag har jag på något sätt reducerats till ett känslodjur, tankarna är långsamma, osamarbetsvilliga, men känslorna slår till snabbt och skoningslöst. Det är som att ha fastnat oförberedd i en storm, och mitt i allt detta har jag ett barn att ta hand om. Så jag tar fram allt skådespeleri jag kan uppbåda, klistrar fast ett leende i nyllet och doppar den giftdrypande tungan i honung. Nedräkningen till Läggdags pågår ständigt, för när han äntligen sover kan jag till sist kura ihop mig i fosterställning.

Modeblogg - strumpor

Så. Nytt år, nya strumpor.

Summan av hat är konstant

Jag hörde häromdagen någon säga att den lider av sitt människohat och kunde inte låta bli att le litet överseende. Ni som känner mig eller följt mig på nätet vet att jag själv en gång led av detsamma. Inte längre. Har jag då blivit en mer kärleksfull människa på senare år? Inte direkt. Summan av mitt hat är alltid konstant, en fixerad punkt i min existens, det är bara fördelning och inriktning som skiftar.
När jag mått som sämst har hatet sträckts ut, riktats mot verkligheten och mot mig själv, stundtals även mot såväl vänner som släktingar. Det har varit jobbigt, men nu har jag hittat en god balans. Jag har intensivt hat riktat mot saker som språkmisshandel och allmän idioti, men de flesta saker orkar jag inte ödsla intresse eller energi på. Som idioter (människor). I sådana fall känner jag mest bara en trött acceptans av läget. Det är som det är. Jag kan inte utrota alla idioter, då skulle jag aldrig få tid till viktiga saker som att läsa bra böcker eller hitta på sardoniska observationer av livets missfostrade sidor.
Det underlättar också att inte längre helt och fullt kunna ta något på allvar. Som den store filosofen Jack Handey sa en gång:
"Jag hoppas inte livet är ett skämt, för jag fattar det inte."
Och jag sedemera fyllde i:
"Livet är ett rätt dåligt skämt, men jag skrattar ändå, för det är roligare att skratta än att gråta."

Kalmar är min diagongränd

Jag älskar Kalmar, mer än jag tidigare älskat en stad jag bott i. Jag älskar arkitekturen, havet, butikerna, folket. Visst finns det saker jag saknar i den här staden, men alla fördelarna väger upp det tusenfalt. Nu när kylan nyper i kinderna och tunna istäcken lägger sig på alla vattenpölar så blir min kärlek så stark att jag knappt vet var jag skall ta vägen. Jag vill ta långa promenader längsmed stränderna. Jag vill tända en eld i kylan och grilla korv i goda vänners lag. Jag vill lajva, jag vill rollspela och jag vill leva. Och vet ni vad, ingenting hindrar mig. Jag kan göra alla de där sakerna.

Stoisk

I ett slitet gammalt nattlinne sitter jag med en kopp te på trappen till min mors stuga och lyssnar på natten. Sonen sover tryggt under sin rosa filt på övervåningen, med Kräven och boken om Pettson och Findus i ett ömsint grepp. Jag har inte hört min mamma hosta inifrån sitt sovrum på ett tag och klockan tickar stilla genom köket. I dag har jag släpat grenar från de tuktade syrenbuskarna. Jag har byggt en toapappersrullhållare till moderns badrum. Jag har arbetat på en trollstavsreparation och putsat litet på min kvast inför vinterns lajv med stort Y.
Jag känner mig tillfreds. I dag började jag längta hem på riktigt. Visst har jag saknat hemma, men riktigt sådär så man känner i hjärterötterna har jag inte längtat förrän nu. Det känns tryggt att veta att jag fortfarande är kapabel till att sakna min man efter sex års förhållande och fem års äktenskap. Jag saknar allt med honom.

Lajvet jag var på nu senast var omtumlande på många nivåer. Jag fick spela igenom två känslor som min karaktär inte upplevt förut, och samtidigt tror jag att jag kanske fick några erfarenheter när det gäller mänskliga relationer under några av de få korta stunder där jag var jag och inte min karaktär. Vet fortfarande dock inte hur jag skall göra med dem, det är nackdelen med att vara jag, det är sällan jag vet hur jag skall göra med mänskliga relationer, så ofta låter jag dem bara vara. Underhåller dem om det känns bra, låter dem vara om de inte gör det. Låter saker ta sin tid.

Jag har blivit mycket lugnare de senaste åren. Ibland har jag hälsat på mitt yngre jag, men ärligt talat gör det mig rätt ofta ledsen - när jag inte lyckas sortera ut kärleken och separera allt det dåliga som borde höra tonåren till, men som följde mig många år efter det. Ibland naggar det mig fortfarande i hälarna. Men det kommer sällan ikapp numera.

För jag känner mig själv nu.
Det är en märklig känsla.

Ilska och ingenting

Det är inte så ofta jag skriver saker här längre. Kanske främst på grund av att jag mest bara har arga saker att skriva (eftersom jag är duktig på att bli oproportionerligt arg över saker) och att jag inte orkar försvara mina åsikter inför främlingar längre och därmed skriver det på Facebook, får försvara det för vänner och vagt bekanta i stället, blir sur, tar bort folk från mitt nyhetsflöde, skriver ett till argt inlägg och så går det runt, runt, runt.

Det kanske finns en anledning till att min man brukar kalla mig för "arga rövardotter" ibland.

List of LOOT

Åter igen har jag blivit äldre och åter igen frågar folk om jag fått något fint. Jag får alltid något fint. Mina vänner (nya som gamla) och min familj ger mig alltid helt fantastiska presenter och här kommer ett prylälskande inlägg där jag försöker göra en lista på allt jag fått!

• Ny lekbox med matchande plastfickor med citat från The Raven och bilder på en korp samt en tillhörande Magic-lek med kryptozoologiskt tema.
• Song of the Dryads och Drowner of Secrets (Magic-kort).
• Lajvavgiften till Spiraltornets Fall betald.
• Lajvtält i form av ett tipiformat, tvåmans militärtält från Polen.
• 6 stycken målardukar i olika storlekar, hälften svarta, hälften vita.
• Rökelse: Witches Curse och Goblin Lair.
• Doftljus "Dragons Breath".
• Svart, tunn sjal med silverstjärnor på.
• Solfjäder i svart, blått och guld.
• Två armband med dödskallar och korslagda benknotor som pärlor.
• Läderarmband med en lila sten.
• Läderhalsband med en rödaktig sten.
• Choker med snirkligheter, spets och kors.
• Kajalpennor.
• Fotkräm.
• Två paket svart hårfärg.
• Dansmatta.
• Ritplatta till datorn.
• Glittrig eyliner.
• Ögonskugga.
• Nagellack.
• Xbox 360-spel; Reckoning, Witcher 2 och The Darkness 2.
• Böcker: Tolkiens arv, Från gastkramning till gatuvåld, Häxornas försvarare, Pumpan, Classic tales of vampires and shapeshifters, 50 monster stories, Varulvsnatt.
• Svenska kulter, rollspelet.
• Nya penslar.
• Akrylfärg (två hela tuber svart).
• Sprit: Baileys, Country Lane, Captain Morgan spice, Fullers 170 years anniversary celebration ale.
• Pärlor med stjärnor och dödskallar.
• Ett smyckesträd i svart.
• Monster med sugkoppar.
• Två paket kinderägg och en samling extra kinderchoklad.
• En lieman med blinkande dödskalle i olika färger.
• LP-skivor: Bowies Scary Monsters och Day-in Day-out.
• Mugg som erbjuder gratis kaffe en helg om året (CalCon).
• Teburk med teet "Mareld".
• 6 stycken fina stenar, bland annat rosenkvarts och en eller annan flourit.
• En glasskopa i form av Nessie!

Och jag antar att jag som vanligt glömt en hel hög med fina saker som redan acklimatiserat mig så djupt i mitt liv att jag tar dess guldkant för given. Tja, fast det är den ju också. Given.

Nej, nu kan jag inte sitta här mer och skriva, jag har en skvadron fina saker att leka med och nästa skolkurs börjar inte förrän på måndag. Tjipp!

Deathgame för alltid

Vissa dagar så hoppar hjärnan direkt tillbaka in i beredskap. Det kan vara en liten sak som utlöser det; ett kvarglömt gosedjur på en lekplats, någon som står utanför ens trappuppgång, ett okänt nummer som ringer på mobilen... Och adrenalinet rusar genast igång igen, som om det aldrig legat stilla. Man känner att man lever igen och trevar desperat i väskan efter den banan som borde finnas där.
Men den är aldrig där längre.
Gosedjuret är en nallebjörn. Den som står utanför trappuppgången är grannen som tar en cigg. Det okända numret är självklart en telefonförsäljare som undrar varför man inte tittar mer på TV.
Och adrenalinet lägger sig igen, men det finns fortfarande där, redo att när som helst dyka upp till ytan igen. Och det är jag tacksam för. Det ger vardagen en liten eftersmak av den där fantastiska spänningen man en gång upplevde i och med Deathgame. När vem som helst kunde vara fienden och varje dag kunde bli ett äventyr på liv och död.

Jag fick många vänner genom Deathgame. Jag fick mycket kärlek genom Deathgame. Jag fick mycket fantastiska skratt och episka purjostrider och oheliga allianser. Deathgame gav mig mycket, och jag har förstått att det också gav andra mycket.

Eller för att sammanfatta det i texten jag hade på en tröja en gång:
Jag skapade Deathgame - vad är DITT bidrag till samhället?

Så alla ni som någon gång känner en extra gång på purjolökarnas kvalitet innan ni köper dem till middagsmaten, alla ni som ser apor på second hand och tänker "Jag kanske borde...", alla ni som aldrig riktigt kan se en våtdräkt som en våtdräkt längre - Ni är underbara. Tack för att ni finns och har gjort min värld mindre verklig. Tack för att ni hjälpte till att skapa ett fenomen.

Vuxenskalet

På väg till dagis stannar vi alltid vagnen vid skogsbrynet så att goblinen skall kunna kliva av och gå genom skogen den sista biten. Först vill han titta på de stora snäckorna som flockas i våta dagar. Han noterar var de är, vad de gör och hur de flyttat sig. Jag antar att jag inte borde tycka det är lika intressant som han, men det är spännande att se hur de rört sig och fundera över vad som lockar dem till det. Motvilligt övertalar jag honom till sist att gå vidare.
Han vill plocka pinnar, ropar "An-GAAR!" och vill fäktas. Det vill jag också. Mycket gärna. Fast jag har ju vagnen, och det är ju dagistiden, så det blir bara en liten liten stund. Han får vinna och avslutar med att låta pinnen bli en trollstav och kasta formler på mig. Bra goblin. Smart. "Mot trolleri hjälper det inte att vara stark", som de säger i Bamse.
Vi går vidare. Han stannar till vid en snäcka som dragit in sig i skalet. "Nigel sooovve!" säger han förundrat. Så gör han en gest som att han tar fram något ur fickan och ger det till snäckan. Två gånger. Jag frågar vad han gör och han förklarar att han gett snigeln en napp och Kaba. Kaba är hans favoritgosedjur. Jag smälter totalt och vi fortsätter att gå. Springer, hoppar över rötter och pekar på saker.
En duva hörs ropa någonstans, en annan svarar. Jag för ihop händerna och härmar dem medan goblinen förundrat ser på. Sedan förklarar han att duvorna härmar ugglor för att skrämma bort monster. Det låter logiskt.
Sist i skogen har det bildats en jättestor pöl av vatten och lera över stigen. Jag slår om till vuxen och lirkar och tjatar tills vi går runt den, fast jag egentligen också vill klafsa rätt igenom och se hur djup den egentligen är, kasta stenar i den och hoppa där vattnet är som grumligast. Den vuxna sidan segrade. Igen.
Sedan är vi framme vid dagis helskinnade, men några minuter försenade. Som vanligt.

När jag går hem genom skogen vadar jag genom lerpölen. För att jag kan.

Konventspesten

Jag tänker nu dela med mig av ett uttryck som jag funnit stor nytta av när man åker på spelkonvent, det vill säga "konventspesten". Det är ett tillstånd som ibland drabbar en när man helt plötsligt sover för litet, äter för dåligt, blir överstimulerad av socialt umgänge och aktiviteter och helt enkelt plötsligt knackar hål på alla rutiner i vardagen. Risken för konventspest blir så klart större om man redan innan är i ett psykiskt ickevälmående, men det kan hända även fullt stabila personer. Kort sagt, det kan hända den bäste.

Man deppar ihop.
Man mår så jävla, fruktansvärt uselt.

Förra helgen var jag på Calcon, vilket i min mening är det mysigaste och trevligaste konventet i världshistorien. Redan på fredagsnatten satt jag och grät övergivet en lång stund i en trapp, övertygad om att jag var patetisk, dum, korkad, ignorerad av alla jag känner och omöjlig att älska. Paranoian bredde ut sig över hela universum och hopplösheten var ett gigantiskt, svart hål inombords. Jag ville verkligen dö. Jag har sällan mått så dåligt i vuxen ålder.

Men det är inte ovanligt. Det är ganska vanligt att tidigare nämnda orsaker leder till konventspest. Det brukar gå över efter ett mål mat och en bra dos med sömn. Jag har ännu inte kommit på ett sätt att undvika det helt på, men jag antar att jag måste börja se över mina konventsrutiner, sköta maten, sova bättre och så vidare. Problemet är väl att på konvent finns det så mycket roligare saker att göra än att sova... Fast att låta några timmar gå till att deppa ihop är kanske inte så konstruktivt. Om jag bara kan övertyga mig själv att sova de timmarna i stället så skall det nog bli bättre.

För helvete

Din äckliga, feta, lata, värdelösa, korkade, missanpassade jävla SUBBA. Skärp dig eller dö, ditt otacksamma fanskap.

Jag hade glömt

Jag hade glömt vikten av böcker i mitt liv. Missförstå mig rätt, jag har alltid älskat böcker, alltid läst, men på senaste tiden har något liksom saknats utan att jag ens märkt det.
Men så sitter jag då här. Jag läser Lev Grossmans bok Magikerna och de berättar om att det bor en drake i varje större flod eller älv. Som en fotnot, något i förbifarten, och jag lyfter. Jag vecklar ut vingarna och lyfter för att flyga högt och långt och djupt. Jag börjar tänka på vilka vattendrag i Sverige som kan innehålla drakar, hur de ser ut, hur de påverkats av sin omgivning, hur många det kan finnas i hela världen. Jag får tusen bilder och namn och personligheter som paraderar genom min hjärna och mitt hjärta. Det känns som om jag kan dö lycklig. Drakar finns. I några sekunder, minuter, evigheter, existerar faktiskt drakar i vattendrag. Det är en fantastisk känsla. En trygg känsla. En känsla jag har saknat. Det är häpnadsväckande. Även när stunden har passerat finns leendet kvar.

Den tunna röda linjen (julsnöret, antar jag)

Det är en tunn linje som skiljer genialitet och galenskap åt, sägs det. Som småbarnsförälder känner jag av det konstant. Det är december. Det är snart jul. Det är en årstid jag brukar älska utan förbehåll, men nu kryper stressen på mig i helt andra nivåer än under tidigare år. För jag vill göra allt fint och bra och pyssla och mysa och slå in klappar och baka pepparkakor och lyssna på hatiska julsånger av H.P. Lovecraft Historical Society, men i stället sitter jag här. Med barnet. Varenda stund går åt till att passa honom. Visst, det heter inte "passa barn" när det är ens eget barn, men lik förbannat måste man vara jävligt påpasslig och alltid passa sig när han är hemma och vaken. Jag kan inte diska, för då klättrar han upp och börjar ösa ut vatten eller sitter på golvet och gallskriker. Jag kan inte baka, för då yr mjöl över hela världen. Jag kan inte ens lämna soffan för att dammsuga eftersom den lille goblinen är inne i en mammig period och förföljer mig om jag rör mig utanför en tre meters radie.

Jag har mer sorters roliga julpapper och snören än någonsin. Jag har massor med nytt julpynt och en stor fin gran som skall sättas upp. Men jag vet inte ens hur jag skall hinna med att göra grundarbetet.
Antar att det är det här som folk pratar om när de snackar om julstress. För även om jag inte på något sätt förväntar mig en perfekt jul så har jag en viss grundstandard jag vill uppnå - exempelvis att det är så städat att inte julpyntet försvinner i röran.

Och goblinen. Sitter som ett plåster. På mig. Hela. Tiden.

(Missförstå mig rätt, jag är superstolt över att maken har ett jobb och när han väl är hemma blir inte så mycket gjort heller eftersom då passar vi båda upp på goblinen...)

Morgnar

Morgnar har alltid varit min fiende. Jag har en lång startsträcka, är grinig och asocial och vill helst av allt bara sitta på balkongen och kedjeröka med en kopp kaffe tills världen känns nätt och jämt acceptabel igen.
Men vissa morgnar. Vissa morgnar går jag upp tidigare än vad som för mig egentligen är fysiskt möjligt. Vissa morgnar ligger sockernivån perfekt, jag tittar på ett par avsnitt av något mysigt innan barnet vaknar och sedan kramas vi och busar och tittar på tecknat tills det är dags för dagis.
Luften är kall och krispig och i nästan alla fönster glimmar stjärnor och lampor och adventsljusstakar och skänker en guldkant på tillvaron. Vi tar vägen genom skogen där man måste kämpa litet med vagnen över alla trädrötter och få leriga skor där isskorpan brister i förmån för leran. Det är okej, för det är vackert. Jag förstår att de hade en tomtepromenad för barnen i just den skogen, för den känns inte som en liten dunge i mitten av ett lägenhetslandskap, den känns som en riktig skog.
Och på dagis möts jag av idel leenden och glada hälsningar. Jag hjälper sonen av med ytterkläderna och får en kram och en puss innan jag återvänder genom skogen, läsandes den senaste i den långa raden böcker (ja, jag kan läsa när jag går, det är min käraste superförmåga). Sedan återvänder jag hem för att fortsätta med dagen efter en välbehövligt bra morgon.