Jag vandrar på en tunn tråd genom fredagen. I dag har jag på något sätt reducerats till ett känslodjur, tankarna är långsamma, osamarbetsvilliga, men känslorna slår till snabbt och skoningslöst. Det är som att ha fastnat oförberedd i en storm, och mitt i allt detta har jag ett barn att ta hand om. Så jag tar fram allt skådespeleri jag kan uppbåda, klistrar fast ett leende i nyllet och doppar den giftdrypande tungan i honung. Nedräkningen till Läggdags pågår ständigt, för när han äntligen sover kan jag till sist kura ihop mig i fosterställning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar