Havslängtan

I dag är det varmare inne än ute. Således vill jag ut, följa stranden, se var man hamnar och vad man hittar.

Men paranoian gnager i mig. Något felas. Något står inte rätt till, men jag vet inte vad. Känslan är så stark, men kanske är det den känslan i sig som gör att jag skär mig med folk nu. Att det liksom bara blir fel om jag försöker umgås. Och känslan blir starkare hela tiden.

Har jag hamnat utanför bilden igen? Har glaskupan återvänt för att avskärma mig från de mina?

Jag vet inte.
Om jag inte hade min familj hade jag grinat illa för länge sedan.