Summan av hat är konstant

Jag hörde häromdagen någon säga att den lider av sitt människohat och kunde inte låta bli att le litet överseende. Ni som känner mig eller följt mig på nätet vet att jag själv en gång led av detsamma. Inte längre. Har jag då blivit en mer kärleksfull människa på senare år? Inte direkt. Summan av mitt hat är alltid konstant, en fixerad punkt i min existens, det är bara fördelning och inriktning som skiftar.
När jag mått som sämst har hatet sträckts ut, riktats mot verkligheten och mot mig själv, stundtals även mot såväl vänner som släktingar. Det har varit jobbigt, men nu har jag hittat en god balans. Jag har intensivt hat riktat mot saker som språkmisshandel och allmän idioti, men de flesta saker orkar jag inte ödsla intresse eller energi på. Som idioter (människor). I sådana fall känner jag mest bara en trött acceptans av läget. Det är som det är. Jag kan inte utrota alla idioter, då skulle jag aldrig få tid till viktiga saker som att läsa bra böcker eller hitta på sardoniska observationer av livets missfostrade sidor.
Det underlättar också att inte längre helt och fullt kunna ta något på allvar. Som den store filosofen Jack Handey sa en gång:
"Jag hoppas inte livet är ett skämt, för jag fattar det inte."
Och jag sedemera fyllde i:
"Livet är ett rätt dåligt skämt, men jag skrattar ändå, för det är roligare att skratta än att gråta."