Doll no. 4 - Niina Faithdreamer

Ms. Niina Faithdreamer always sits just outside the stone wall around the Graveyard Empire. No one knows where she came from, she seem to always have been there. She never talks to anyone, she always just watch creatures and fiends as they pass by. Always with a book or two in her lap, always quiet. One would think that the dark beings wouldn't leave her alone, but they always do. Some say that she dreams the dream they all excist in, and no one - not even the most horrifying nightmare - wants to challenge faith in the end.

Doll no. 3 - Firiel Fall

Firiel once was a day fairy. Once. No one knows what happened to her, but one evening she left the court never to be seen again. Word says that she lost her mind and turned to the dusk fairys. Some say that they've seen her flying around, searching for something just when the last light of the sun is vanishing into night.

Mr. Oberon Tombking

This is the second doll in my collection, completely hand made by me. Oberon got the Empire of the Graveyard from his father, and now he is a bit lost and don't know what to do with it. All night he is surrounded by zombies and ghouls, and all he really wants is just to be alone and to have no responsability what so ever. And as if that wasn't enough, all that's left of his best friend is the scull in his hands. What a drag...

Det kunde ha varit jag

Jag visste det ju egentligen, inte sant? Jag visste det från första början, jag fick bevis när dina dagböcker citerades i tidningar. Ändå så tvivlade jag. Någonstans inuti så fanns det ändå en röst som enträget sade "Det kan ju inte vara du. Så klart det inte är du."

Men i natt såg jag ett publicerat foto, visserligen suddat över ansiktet, men jag kände igen din tröja. Jag har kramat dig när du haft den tröjan på dig.

Det var först då det slog mig med full kraft: Det kunde ha varit jag. Det kunde ha varit jag som låg fastkedjad vid ett element med otaliga knivhugg genom kroppen. Det kunde ha varit jag. Det kunde ha varit Caroline. Det kunde ha varit Anna. Det kunde ha varit vem som helst av oss. Det kunde ha varit jag.

Och jag måste fortfarande vidhålla att jag är chockad, men inte förvånad. För på något sätt så visste jag ju att du var en av de mest sinnesstörda personer jag någonsin träffat. Att du var en av de på topp tre som låg i riskzonen för att verkligen ta det sista steget ut över stupet.

Men samtidigt är inte alla minnen av dig onda. Det är inte bara ångest och psykoser. Det finns bra minnen också. Minnen som jag nästan glömt att jag hade. Silverfallen. Promenader mitt i natten. Ditt sätt att prata som om vi hade hela framtiden tillsammans klarlagd, som om det var så självklart på något sätt.
Nu visade det sig inte vara så självklart. Det visade sig att vi skulle gå skiljda vägar och nu - ett antal år senare - är du en mördare och jag har fortfarande en framtid. En framtid med någon annan. Någon som inte är du - och jag tackar alla gudomligheter i världen att han inte är du.

För det kunde ha varit jag. Hur lätt som helst.
Det kunde...

Meet Mr. Olek Darrk

This is the first doll in my collection, completely hand made by me. Olek is a misunderstood beeing that likes to lurk in the shadows while thinking deep thoughts about his next action against the fairys of the light.

Ibland saknar jag Hallsberg

I morse och förmiddags när jag knallade runt i Hallsberg kom jag fram till något underligt - ibland saknar jag verkligen den hålan. Där vet jag var allt finns, där vet jag hur jag hittar sakerna jag gillar och människorna som gör dagen lite gladare. Här kommer en förteckning av mina absoluta smultronställen i Hallsberg - de få sakerna som gör att hålan förtjänar en eloge trots allt:

PeWe konditori
Västra Storgatan 11
Ett mysigt fik där man kan få världens bästa köttbullebaquetter och universums mest suveräna negerbollar. Neutral och lugn inredning, trevlig personal (nu när de slutat försöka kristna mig) och sällan mycket folk.

Sten & Kristallboden
Västra Storgatan 2
Mysigaste "flumaffären" i alla världar. Där kan man alltid få ett gott råd, en trevlig pratstund och min favoritrökelse till resonabelt pris. Alla stenar man kan tänka sig behöva finns läckert framlagda bland drakar, smycken och magiska hjälpmedel. Att ägarinnan är en av de mest behagliga människor jag haft äran att stöta på gör ingenting sämre direkt.

Hallsbergs Bibliotek
Västra Storgatan 10
Mitt favoritbibliotek främst av nostalgiska skäl. Jag minns fortfarande den ljuva tiden utan datorer då vi brukade sitta nere i arkivet och läsa på eftermiddagarna efter skolan. Det är ett trevligt bibliotek med skön sortering och dessutom en bibliotekarie så underbar att man bara vill ta med honom hem och ha honom i en bur.

Stigs Bokhandel
Västra Storgatan 7C
Även fast den inte längre ligger kvar i den mysiga gamla lokalen borta mot arbetsförmedlingen till så är det ändå min favoritbokaffär. Inte för att utbudet är annorlunda eller priserna särskilt låga, utan för att där jobbar en man som gör att man blir alldeles lycklig inuti. Han känner alltid igen en och minns vad man tycker om för böcker, ja han skulle helt klart passa i vilken saga som helst och jag är glad att han bor i min.

Nannas Garn
Nytorget
När det kommer till garnbutiker så är den här utan tvekan bäst. En utomordentligt trevlig kvinna finns alltid där för att språkas några ord och hjälpa till när man behöver det. Dessutom har de ett stort utbud med underbara garner som bara gör att det kliar i fingrarna att få göra någonting av dem.

Arken Zoo
Trädgårdsgatan 13
En djuraffär som är bra mycket större än man förväntar sig av lilla Hallsberg och med allt man kan tänkas behöva till sitt husdjur - eller om man inte har ett husdjur: alla husdjur man kan tänkas vilja äga. De fluffigaste hamstrarna och de piggaste gerbilerna hittar man tveklöst här.

Linds Ur & Guld
Västra Storgatan 1
Oavsett om man vill ha ett nytt hål i öronen eller något nytt att stoppa i hålen i öronen så är det här stället tveklöst värt ett besök. Trevlig och kunnig personal, lyxigt utseende på affären och ändock resonabla priser.

Hallsbergs Hälsokosthandel
Stortorget 1
En urtrevlig butik där man kan finna allt från mumsiga teer till lyxigt fairtradeshampoo. Alltid trevligt bemötande och hemtrevlig lokal med stort utbud.

Skomakare
Stortorget
Jag vet inte exakt vad skomakaren heter eller exakt vad det är för adress, men det ligger precis vid Hälsokosten. Jag har personligen inte träffat skomakaren, men älskar honom villkorslöst för att han räddade mitt senaste lajv. Mamma lämnade in mina trasiga gamla näbbstövlar från Artonhundrafrösihjäl som spruckit totalt vid båda sulorna. Dagen därpå var de som nya igen och det kostade nästan ingenting!

Förutom detta kan jag också meddela att den bästa grillade kycklingen finns på Konsum, bästa vitlöksbrödet på ICA, trevligaste pressbyrånpersonalen på tågstationen, mest italienska pizzorna på det där stället som förut hette Oscars och den mest fantastiska mamman i världen hittar man i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler. Så det så.

Örebro of the living dead

Att gå ut i centrum en fredag- eller lördagkväll är som att bli inkastad rätt i Night of the Living Dead. Bakbunden.
Längsmed hela Drottningsgatan raglar människor fram med blanka miner och utstöter oartikulerade läten samtidigt som de sträcker armarna efter en... och man kan inte ens dänga en kofot i skallen på dem. De två saker man kan göra för att överleva är att antingen springa (men då drar man på sig deras uppmärksamhet) eller låtsas vara en av dem. Det senare brukar aldrig fungera särskilt bra det heller. Det måste vara något som avslöjar mig. Kanske är det lukten av rädsla? Kanske är det föraktet jag inte riktigt kan dölja? Kanske är det för att jag rör mig lite, lite för snabbt för att höra till.

En del pratar om hur läskigt det är att gå ensam på natten i Vivalla eller Markbacken eller något av de andra ghetton som finns här i trakterna, men jag föredrar det framför centrum en lördagkväll när som helst.
Hellre två zombier än hundra.

Dessutom är det lättare att slå in skallen på odöda där inga vittnen finns...

Efterkur

Big Bang Theory - Frukost - Spela flashspel - Cigaretter - Hundpromenad - Kebabtallrik, godis och cola - mer Big Bang Theory - snart ett bad - och jag är fortfarande bakis.
Om två timmar börjar nästa fest...

Smoke over troubled water

"I love to smoke. I smoke seven thousand packs a day, okay, and I am never fucking quitting! I don't care how many laws they make. What's the law now? You can only smoke in your apartment, under a blanket, with all the lights out? Is that the rule now, huh?! The cops are outside, "We know you have the cigarettes. Come out of the house with the cigarettes above your head." "You'll never get me copper! I'm never coming out, you hear? I got a cigarette machine right here in my bedroom. Yeah!"" - Denis Leary, No Cure for Cancer

Den sista cigaretten försvann. Nästan fyra dygn senare är jag rökare igen. Jag har slagit sönder ena handen och sparkat sönder fotleden. Jag har bulor över hela huvudet efter vettlösa dunkanden mot väggar och dörrar. Jag har skrikit mig hes. Hela underarmarna är sönderskurna. Ögonen känns som om de vore fyllda med aceton efter allt gråtande. Jag har börjat känna lukter starkare igen och världen, gott folk, världen luktar illa.

En cigarett för mig är en rutin. Den enda rutin jag lyckats hålla, en enda fast punkt i tillvaron och en enda tillhörighet som känns självklar. Man kan ifrågasätta alla andra grupper. "Hör jag verkligen till?" "Passar jag in?" "Borde jag vara här?". Rökare är jag, det kan ingen betvivla. En cigarett är själsro för mig.
För jag har hört talas om folk som har "svårt att sluta röka." Hah! De blir ledsna, rastlösa och griniga. De går upp i vikt. En baggis. Om det vore så lätt så hade jag slutat för länge sedan. Jag blir vettvillig. Jag blir ett patetiskt monster. Jag förstår inte hur jag kunde glömma det. Jag ylar och gråter och får så mycket frustration som inte kan ta sig ut och som måste ut på något sätt... och där går det över till självdestruktivt beteende som får mitt dylika i tonåren att likna en tripp till Gröna Lund.

Önskar jag då inte att jag vore ickerökare? Jodå, det önskar jag. Men jag önskar att jag redan var det, inte att jag behövde leva ett kaotiskt liv där jag är redo för madrasserad cell i minst ett halvår för att bli det. Om ens ett halvår räcker.

Så, gott folk, för att inte halka tillbaka till ruta ett i en värld så kaotisk att jag omöjligt kan hantera den röker jag igen. Min hälsa får jag främja på andra sätt. Om jag äter rätt, sover mer och motionerar så tycker jag att jag gott uppväger de nackdelar som rökandet ger.

Man måste ha några laster, och jag har valt mina.

Yeah, we tried to be nice to you non-smokers. We tried. But you just fucking badger us, you know? You won't leave us alone! You got all your little speeches you're always giving to us. All these little facts that you dig out of a newspaper or pamphlet and you store that little nugget in your little fucking head, and we light up and you spew 'em out at us, don't ya? I love these little facts. "Well you know. Smoking takes ten years off your life." Well it's the ten worst years, isn't it folks? It's the ones at the end! It's the wheelchair kidney dialysis fucking years. You can have those years! We don't want 'em, alright!? - Denis Leary, No Cure for Cancer

Jag älskar verkligen igelkottar

Och så bestämde jag mig för att fixa en bild till inlägget nedan. Jag började googla på "thorns" eftersom jag för min inre syn såg någon slags svartvit konstellation med en ihopkurad människa som hade en massa taggar spretandes. Sedan fick jag upp några bilder på igelkottar och fastnade där i stället. Allt bara totalt rasade, hela ångesten försvann som i ett trollslag.
Jag älskar verkligen igelkottar.

Första dagen

I dag har jag brustit i gråt minst tre gånger utan någon egentlig anledning. Ingen fin liten gråt med några tårar på kinden heller, utan rödmosig har jag vrålat ur mig en hel massa frustration och sorg och ångest med tårarna sprutande. Jag har varit lika arg som ledsen och all den där energin, all den där aggressionen som liksom inte kommer till någon annan nytta än för att göda Maurius.
För han står bakom min axel och ler nu. Han njuter av det här i fulla drag. Han smeker mig över kinderna med mina tårar på sin tungspets och skrattar lika högt som jag gråter.

Det här är min verklighet.

Min hjärna bygger konspirationsteorier i hundraåttio och hinner spotta ut dem genom munnen innan jag ens har förstått vad som sagts. Ibland hinner hjärnan lura mig också eftersom den är så snabb, ack så snabb. Jag känner mig komplett värdelös också. Inte bara lite värdelös, utan verkligt värdelös. Jag kan inte teckna, skriva, rollspela. Jag kan inte göra någonting rätt eller bra. En del saker är okej, kan medgivas, men inte mer än så. Jag är ingenting och krymper hela tiden. Sedan avlöses krympandet av ilskan över att inte vara någon alls och då skriker jag i stället. Skriker de hemskaste saker och ser vännerna falla en efter en över slagfältet. För mina pilar.

Det här är min verklighet. Första dagen av min verklighet såsom jag har haft den förr och aldrig velat ha den igen.
Den är tillbaka.

Hur i helvete kan det vara värt det?

Lågkvalitets-kängor

Jag har just nu inga hela skodon förutom mina lajvstövlar och ett par underbara, högklackade saker som tyvärr ger skavsår under fotsulan om man bär dem för länge. I stället hasar jag omkring i gamla äckliga stallkängor som håller på att spricka i sömmarna, eller joggardojjorna där sulan gapar efter mat för varenda steg jag tar.
Jag måste alltså köpa skor. Jag vet precis vad jag vill ha. Jag vill ha svarta lågkvalitetskängor med minimalt foder och plats för raggsockor. Sådana som jag under hela min tonår och en bra bit in i vuxet liv köpte på Skokanonen eller andra billiga ställen. De höll ungefär en vinter, men så skavde de bara några dagar också innan de resignerade och anpassade sig efter min ärade fossing. Kvalitetskängor däremot kan ta ett år att bryta in ordentligt.
Problemet är att alla billiga skoköparställen ligger en bra bit bort, och när jag senast besökte ett sådant så kunde jag inte se något som ens liknade vad jag ville ha.

Nåja, bara en tanke. Nu skall jag dra på mig de gapande skorna och låta dem äta löv i parken.

Är jag obotlig?

I morgon bitti när jag vaknar skall jag inte ta någon morgoncigg. Jag skall inte heller ta någon cigg efter lunchen, middagen, disken eller någon annan gång. Jag skall inte ta någon cigarett alls. Jag skall sluta.
Det skrämmer mig att sluta. Det skrämmer mig såpass att jag kallsvettas och måste tvinga mig själv att inte hyperventilera. Förra gången slutade jag i tre månader. Det var de tre värsta månaderna i mitt liv. Jag var nästan konstant gråtfärdig, började med självdestruktivt beteende igen (som jag då hade lagt ned i en hel bunt med år), ilsk, bitsk, utan tålamod, gick upp sju kilo, alltid hungrig, ett konstant sug efter någonting och frös ständigt.

Min kropp luktade annorlunda, hela min mun smakade annorlunda, jag hostade inte, jag hade aldrig huvudvärk, jag drömde inga mardrömmar och jag sov bättre än någonsin.

Så i slutänden kommer det att vara värt det, men hur lång väg är det dit? Hur lång väg skall jag gå omkring i ett tomt ingenting och bara känna leda, sorg, smärta och allmän tonårsaktig ångest?
Kommer jag ens att klara det?
En del är kanske obotliga?

Är jag obotlig?

If I ever leave this world alive

Morgonen har tillbragts med att lyssna på Debussy (Genialt! Genialt!) och rota omkring bland kläder för att förbereda utgång bland folk. Jag leker med textilier och sminkningar, strör lite glitter här, lägger till en fjäder där... och jag hade glömt hur mycket jag saknat det.
Ingen torgskräck i sikte när jag låter bli att ta det på allvar. Inga problem att röra vid dörrhantaget eller till och med öppna dörren. Hakuna matata.

Om jag skulle beskriva min stil i dag så skulle det förmodligen bli varité-älva med drag åt modern goth och kärlek till Holly Black.

Staden väntar!

Efter lajvet

Här vet jag att jag borde skriva ett långt och utförligt inlägg om hur Blodspår var. Det tänker jag inte göra. Jag nöjer mig med att nämna att jag hade mer roligt än tråkigt och att det var mer bra än dåligt. Nästa lajv blir Frosthjärta - och där skall jag spela troll!

Allt är lugnt

Skomakaren kunde laga mina gamla näbbstövlar. Jag har använt dem på lajv i tio år och de är som gjutna efter mina fötter, samt fluffigt fodrade. Nu står de nysmorda och väntar på morgondagen.
På stolen hänger min mantel som jag ägnade ett antal hela dagar med att sy. Innerfodret i indisk bomull, sedan fodrat med fleece, nästa lager lappar i filt och linne och sista lagret pälsspill löst påsytt. Jag blir dubbelt så bred och den ser liksom maffig ut.

Allt är packat. Vår käre norrlänning sitter på tåget hit. Vem som åker med vem, var och när är också ordnat. Jag har läst intrigerna. Pirret i magen växer till kaos till och från.

Nu gäller det bara att kunna släppa taget och spela.

Fegstrumpa

I går var jag överbjuden till en granne och tillika lajvare som jag egentligen inte träffat utanför lajvvärlden förut. Jag var livrädd! Det är ju det där med jag i sammanhang med främmande personer som gör att risken för sociala klavertramp är stor. När som helst kan jag råka spotta ur mig något som får mig att framstå som ett miffo och som kommer att jaga mig för evig tid.

Som den där gången när jag satt och pratade om husdjur med en grupp tjejjer och vi kom in på smeknamn på de små liven. Jag berättade att min katt kallas "Tofflan". Tyvärr frågade de varför, varpå jag glatt svarade att "om man smörjer in foten i vaselin och sparkar hårt nog så ÄR det en toffla". Oj. Oj. Jag är van vid att man vet när jag skämtar. Att man inte tar det på allvar. De tog det på allvar och där fick jag psykopatstämpeln åter en gång.

Eller när jag lyckades säga att USA i alla fall har gjort en bra sak i ett främmande sällskap i Skövde... och svarade på följdfrågan "Vad?" med "Hiroshima". Stämningen blev genast så mycket frostigare.

Och jag förstår inte sådant här. Jag vet inte vad jag kan säga och inte kan säga. Jag vet inte vad som är okej i vilka sammanhang och jag kan inte läsa folks kroppspråk särskilt bra. Jag är dålig på kallprat och har gott om fördomar och åsikter som inte är särskilt politiskt korrekta. Mina skämt kan säkert i vissa kretsar anses både plumpa och upprörande och det är så svårt att avgöra var som vad är okej.
Egentligen borde jag kanske tänka som så att om folk tar illa upp så är de ändå inga potentiella vänner, men det går inte. Jag menar, en del av dem som blir stötta är säkert härliga människor som inte skulle ta illa upp om de kände mig bättre och visste när jag skämtade eller när jag inte var allvarlig.

Så ironiskt nog kommer jag nog bäst överrens med folk då jag undviker dem. Åter igen.

Kvällen blev i alla fall trevlig med snack, lajvpyssel och kladdkaka. Med lite tur har jag inte lyckats göra mig ännu en fiende.

För övrigt någon som minns vem Anders från Kumla är?

Min syster, fru Lembke

I går gifte sig min lillasyster. Min lilla Nilla som aldrig riktigt blivit mer än tolv år i mina ögon, trots att hon fyllt tjugoett. Nu är hon inte fröken Pettersson längre, utan fru Lembke. Fru Lembke! Det är ju helt sinnessjukt... hm. Visste inte om jag skulle skriva "sinnessjukt häftigt" eller "sinnessjukt läskigt, så jag stannade vid "sinnessjukt."
Bilden ovan är från Nillas student, eftersom jag ännu inte fått se några foton från bröllopet, men de pussas ju i alla fall, vilket kändes passande.
Oavsett så är jag mest chockad, men inte förvånad. Massor med gratulationer till min syster såväl som Patrik som för länge sedan fångade hennes hjärta, och nu också hennes hand.

Men för helsike, Nilla, du är ju bara toooolv åååår!!!

Eget bibliotek

Drömmen om ett eget bibliotek lever kvar i mig, lika tydligt som den gjorde redan för tio år sedan och för femton år sedan, kanske till och med tidigare än så. Hyllmeter efter hyllmeter i mörkt trä prydda med otaliga vackert inbundna volymer. De vackraste böckerna står i fina bokställ med framsidan ut mot betraktaren så att man verkligen kan njuta av omslaget. Här och var finns små drakar, kristallkulor och mystiska föremål. I glasmontrar skall de mest fantastiska handskrivna böckerna ligga uppslagna med en diskret belysning samman med relevanta föremål som kan härledas till skriften.
Mitt i rummet skall det stå ett biblioteksbord med sliten träskiva och en bekväm fåtölj, lagom nedsutten. Vid fotöljen skall det stå en golvlampa och det måste stå en stor kopp te på bordet. Under fötterna en orientalisk matta i dämpade färger.
Samma dröm. Mitt privata bibliotek i huvudet har sett likadant ut i alla tider och kommer förmodligen att göra det tills den dagen när jag dör.

Men vad har jag då? En och en halv dåligt organiserad bokhylla. Helst skulle jag vilja ha fler, men av någon anledning så ser sambon bokhyllor mest som dammsamlare och inser inte att de är de mest fantastiska föremålen i världen och att ur inredningssynpunkt finns det ingenting vackrare än en välsorterad bokhylla.

När jag blir stor skall jag bo någonstans där jag kan ha ett privat bibliotek, tills dess får mina stackars böcker ligga kvar i plastpåsar hos min mor, eller trängas i lågprishyllor från IKEA.

Förlåt böcker, jag lovar att gottgöra er.

We're choosing the path between the stars

Nyförälskade människor är självgoda. Deras lyskraft är starkare än vår och därför anser de sig vara i sin fulla rätt att smutskasta allt som inte lyser lika kraftigt. De säger att det inte är i sin ordning att gräla så mycket som vi gör, de säger att det inte är okej att vara så olika, att man skall vara i symbios. De påstår att det inte är värt att kämpa så mycket för ett förhållande.
Jag säger att det är värt det.
De säger att allt bara skall falla på plats och sedan är livet en enda saga. Visst, det händer säkert vissa undantag och det är säkert fantastiskt. Jag har varit så blint vanvettsförälskad en gång i mitt liv, en enda gång. Det sög musten ur mig, tog all min energi som riktades mot den andre parten, ett halvt leende från honom gav mig lycka nog att leva i ett rus i dagar. Jag åt inte, jag sov knappt, resten av världen försvann. Det var underbart när det hände, men att leva så ett helt liv? Jag tror inte jag skulle ha klarat av det, jag skulle brinna ut till sist. Man måste landa någonstans också.
Jag har landat med min Faun. Jag var aldrig vanvettsförälskad i honom. Det växte fram. I början av förhållandet var jag inte ens kär, inte i vanliga mått mätt. Folk sa att jag borde göra slut för det, men jag känner mig själv. Jag visste att jag med tiden skulle älska honom och jag hade rätt. Känslan blir starkare hela tiden i stället för att falna och dö.
Vi grälar, vi är oense om det mesta, jag är olycklig stundtals, men oavsett så kommer det hela alltid fram till samma insikt:
Jag är lyckligare med honom än utan honom.

Ingen kan säga att det inte är värt att kämpa för.