Örebro of the living dead

Att gå ut i centrum en fredag- eller lördagkväll är som att bli inkastad rätt i Night of the Living Dead. Bakbunden.
Längsmed hela Drottningsgatan raglar människor fram med blanka miner och utstöter oartikulerade läten samtidigt som de sträcker armarna efter en... och man kan inte ens dänga en kofot i skallen på dem. De två saker man kan göra för att överleva är att antingen springa (men då drar man på sig deras uppmärksamhet) eller låtsas vara en av dem. Det senare brukar aldrig fungera särskilt bra det heller. Det måste vara något som avslöjar mig. Kanske är det lukten av rädsla? Kanske är det föraktet jag inte riktigt kan dölja? Kanske är det för att jag rör mig lite, lite för snabbt för att höra till.

En del pratar om hur läskigt det är att gå ensam på natten i Vivalla eller Markbacken eller något av de andra ghetton som finns här i trakterna, men jag föredrar det framför centrum en lördagkväll när som helst.
Hellre två zombier än hundra.

Dessutom är det lättare att slå in skallen på odöda där inga vittnen finns...