Är jag obotlig?

I morgon bitti när jag vaknar skall jag inte ta någon morgoncigg. Jag skall inte heller ta någon cigg efter lunchen, middagen, disken eller någon annan gång. Jag skall inte ta någon cigarett alls. Jag skall sluta.
Det skrämmer mig att sluta. Det skrämmer mig såpass att jag kallsvettas och måste tvinga mig själv att inte hyperventilera. Förra gången slutade jag i tre månader. Det var de tre värsta månaderna i mitt liv. Jag var nästan konstant gråtfärdig, började med självdestruktivt beteende igen (som jag då hade lagt ned i en hel bunt med år), ilsk, bitsk, utan tålamod, gick upp sju kilo, alltid hungrig, ett konstant sug efter någonting och frös ständigt.

Min kropp luktade annorlunda, hela min mun smakade annorlunda, jag hostade inte, jag hade aldrig huvudvärk, jag drömde inga mardrömmar och jag sov bättre än någonsin.

Så i slutänden kommer det att vara värt det, men hur lång väg är det dit? Hur lång väg skall jag gå omkring i ett tomt ingenting och bara känna leda, sorg, smärta och allmän tonårsaktig ångest?
Kommer jag ens att klara det?
En del är kanske obotliga?

Är jag obotlig?