Fegstrumpa

I går var jag överbjuden till en granne och tillika lajvare som jag egentligen inte träffat utanför lajvvärlden förut. Jag var livrädd! Det är ju det där med jag i sammanhang med främmande personer som gör att risken för sociala klavertramp är stor. När som helst kan jag råka spotta ur mig något som får mig att framstå som ett miffo och som kommer att jaga mig för evig tid.

Som den där gången när jag satt och pratade om husdjur med en grupp tjejjer och vi kom in på smeknamn på de små liven. Jag berättade att min katt kallas "Tofflan". Tyvärr frågade de varför, varpå jag glatt svarade att "om man smörjer in foten i vaselin och sparkar hårt nog så ÄR det en toffla". Oj. Oj. Jag är van vid att man vet när jag skämtar. Att man inte tar det på allvar. De tog det på allvar och där fick jag psykopatstämpeln åter en gång.

Eller när jag lyckades säga att USA i alla fall har gjort en bra sak i ett främmande sällskap i Skövde... och svarade på följdfrågan "Vad?" med "Hiroshima". Stämningen blev genast så mycket frostigare.

Och jag förstår inte sådant här. Jag vet inte vad jag kan säga och inte kan säga. Jag vet inte vad som är okej i vilka sammanhang och jag kan inte läsa folks kroppspråk särskilt bra. Jag är dålig på kallprat och har gott om fördomar och åsikter som inte är särskilt politiskt korrekta. Mina skämt kan säkert i vissa kretsar anses både plumpa och upprörande och det är så svårt att avgöra var som vad är okej.
Egentligen borde jag kanske tänka som så att om folk tar illa upp så är de ändå inga potentiella vänner, men det går inte. Jag menar, en del av dem som blir stötta är säkert härliga människor som inte skulle ta illa upp om de kände mig bättre och visste när jag skämtade eller när jag inte var allvarlig.

Så ironiskt nog kommer jag nog bäst överrens med folk då jag undviker dem. Åter igen.

Kvällen blev i alla fall trevlig med snack, lajvpyssel och kladdkaka. Med lite tur har jag inte lyckats göra mig ännu en fiende.

För övrigt någon som minns vem Anders från Kumla är?