We're choosing the path between the stars

Nyförälskade människor är självgoda. Deras lyskraft är starkare än vår och därför anser de sig vara i sin fulla rätt att smutskasta allt som inte lyser lika kraftigt. De säger att det inte är i sin ordning att gräla så mycket som vi gör, de säger att det inte är okej att vara så olika, att man skall vara i symbios. De påstår att det inte är värt att kämpa så mycket för ett förhållande.
Jag säger att det är värt det.
De säger att allt bara skall falla på plats och sedan är livet en enda saga. Visst, det händer säkert vissa undantag och det är säkert fantastiskt. Jag har varit så blint vanvettsförälskad en gång i mitt liv, en enda gång. Det sög musten ur mig, tog all min energi som riktades mot den andre parten, ett halvt leende från honom gav mig lycka nog att leva i ett rus i dagar. Jag åt inte, jag sov knappt, resten av världen försvann. Det var underbart när det hände, men att leva så ett helt liv? Jag tror inte jag skulle ha klarat av det, jag skulle brinna ut till sist. Man måste landa någonstans också.
Jag har landat med min Faun. Jag var aldrig vanvettsförälskad i honom. Det växte fram. I början av förhållandet var jag inte ens kär, inte i vanliga mått mätt. Folk sa att jag borde göra slut för det, men jag känner mig själv. Jag visste att jag med tiden skulle älska honom och jag hade rätt. Känslan blir starkare hela tiden i stället för att falna och dö.
Vi grälar, vi är oense om det mesta, jag är olycklig stundtals, men oavsett så kommer det hela alltid fram till samma insikt:
Jag är lyckligare med honom än utan honom.

Ingen kan säga att det inte är värt att kämpa för.