Första dagen

I dag har jag brustit i gråt minst tre gånger utan någon egentlig anledning. Ingen fin liten gråt med några tårar på kinden heller, utan rödmosig har jag vrålat ur mig en hel massa frustration och sorg och ångest med tårarna sprutande. Jag har varit lika arg som ledsen och all den där energin, all den där aggressionen som liksom inte kommer till någon annan nytta än för att göda Maurius.
För han står bakom min axel och ler nu. Han njuter av det här i fulla drag. Han smeker mig över kinderna med mina tårar på sin tungspets och skrattar lika högt som jag gråter.

Det här är min verklighet.

Min hjärna bygger konspirationsteorier i hundraåttio och hinner spotta ut dem genom munnen innan jag ens har förstått vad som sagts. Ibland hinner hjärnan lura mig också eftersom den är så snabb, ack så snabb. Jag känner mig komplett värdelös också. Inte bara lite värdelös, utan verkligt värdelös. Jag kan inte teckna, skriva, rollspela. Jag kan inte göra någonting rätt eller bra. En del saker är okej, kan medgivas, men inte mer än så. Jag är ingenting och krymper hela tiden. Sedan avlöses krympandet av ilskan över att inte vara någon alls och då skriker jag i stället. Skriker de hemskaste saker och ser vännerna falla en efter en över slagfältet. För mina pilar.

Det här är min verklighet. Första dagen av min verklighet såsom jag har haft den förr och aldrig velat ha den igen.
Den är tillbaka.

Hur i helvete kan det vara värt det?