Jag visste det ju egentligen, inte sant? Jag visste det från första början, jag fick bevis när dina dagböcker citerades i tidningar. Ändå så tvivlade jag. Någonstans inuti så fanns det ändå en röst som enträget sade "Det kan ju inte vara du. Så klart det inte är du."
Men i natt såg jag ett publicerat foto, visserligen suddat över ansiktet, men jag kände igen din tröja. Jag har kramat dig när du haft den tröjan på dig.
Det var först då det slog mig med full kraft: Det kunde ha varit jag. Det kunde ha varit jag som låg fastkedjad vid ett element med otaliga knivhugg genom kroppen. Det kunde ha varit jag. Det kunde ha varit Caroline. Det kunde ha varit Anna. Det kunde ha varit vem som helst av oss. Det kunde ha varit jag.
Och jag måste fortfarande vidhålla att jag är chockad, men inte förvånad. För på något sätt så visste jag ju att du var en av de mest sinnesstörda personer jag någonsin träffat. Att du var en av de på topp tre som låg i riskzonen för att verkligen ta det sista steget ut över stupet.
Men samtidigt är inte alla minnen av dig onda. Det är inte bara ångest och psykoser. Det finns bra minnen också. Minnen som jag nästan glömt att jag hade. Silverfallen. Promenader mitt i natten. Ditt sätt att prata som om vi hade hela framtiden tillsammans klarlagd, som om det var så självklart på något sätt.
Nu visade det sig inte vara så självklart. Det visade sig att vi skulle gå skiljda vägar och nu - ett antal år senare - är du en mördare och jag har fortfarande en framtid. En framtid med någon annan. Någon som inte är du - och jag tackar alla gudomligheter i världen att han inte är du.
För det kunde ha varit jag. Hur lätt som helst.
Det kunde...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar