Andra sidan av saken

Det är så konstigt. Om en människa jag tycker om visar sig ha en annan åsikt eller en annan inställning gällande någonting jag anser vara ganska viktigt för mig, alltså inte ens livsviktigt utan bara ganska viktigt, så känns det som om jag faller. Jag blir liksom alldeles tom inombords och mattan dras bort under fötterna på mig. Hjärtat sjunker i bröstkorgen och jag får svårt att ens försöka le. Jag mår uselt rent ut sagt. Jag blir så ledsen. Jag känner mig sviken. Övergiven.

Och det kan gälla småsaker. Sådana småsaker som att personen inte gillar en film jag gillar, eller att personen tycker om en artist jag själv ogillar. Det blir så konstigt med ens, för jag kan inte se saken från den sidan. Jag kan inte förstå. Jag vill kunna förstå precis som den personen ofta kan förstå och ha överseende med min sida av saken, men jag kan inte.

Nu på senare år har jag lärt mig att för det mesta knipa käft och nicka tappert medan jag tar första bästa tillfälle att smita undan, gömma mig med mitt stentunga hjärta och slicka mina blödande sår.

Konsumtionssamhället överstyr

Jag har nu aktivt hållit på med sopdykning i de lokala soprummen under några få månaders tid, men kommer här räkna ett halvår tillbaka.

Alla saker som nämns i texten är saker jag hittat. Jag har inte alltid kunnat ta hand om dem och därför är texten bara hypotetisk för att bevisa vilket vansinnigt slöseri som pågår och understryka min poäng. Okej? Bra. Då kör vi.

Scen: En trerumslägenhet med kök och uteplats.
Hypotetisk familj: Två vuxna, två barn, ett spädbarn och en femåring.

Hallen:
En hallmatta, en indisk matta, en hallspegel med spegelbord, en fin stol med skinnklädsel, en skohylla och ett litet telefonbord. På hallbordet ligger det en locktång och en trimmer. På skohyllan står det fullt med skor i alla storlekar åt familjen. Samma sak gäller för de jackor, mössor och vantar som hänger på klädhängaren. I städskåpet står en ny skurhink med tillhörande mopp. På väggarna hänger två tavlor, en av dem är en inramad bild av en häst och den andra ett naturmotiv. Framför titthålet på dörren hänger en utsirad tavelram i guld (lite som i Vänner). På golvet står även en gigantisk palm i sin kruka.

Köket:
Ett bord och fyra stolar. Stolarna i fråga har utsnidade stolsryggar och stoppade dynor. På fönsterbrädan är det fullt med frodiga krukväxter i vackra ytterkrukor. Varmt röda, långa gardiner hänger i fönstret samman med några ljuslyktor med tillhörande ljus. Ljuslyktor står även på bordet, och där ligger även en småblommig duk.
På golvet ligger två trasmattor, den ena i plast.
I skåpen och på bänkarna finns kastruller, ugnsformar, uppläggningsfat, brickor, glas, muggar, skålar, bestick, slevar, koppar, stora glasburkar där man kan ha torrvaror, kristallglas, bunkar och mycket mer. Det hänger kökshanddukar och handdukar på en krok på väggen. En klocka tickar på en annan vägg och på en tredje hänger en stor tavla med skog och vatten.
I taket hänger en fin lampa med gröna växter som mönster. Det finns så klart även såväl bänkdiskmaskin som micro.

Vardagsrummet:
En fashionabelt sliten hörnsoffa står vid ett soffbord av trä. Under finns en stor, blå matta med vackert mönster. På soffan ligger många prydnadkuddar och en rosa filt. På vardagsrumsbordet står en statyett av en hund samt en ljusbricka med blockljus och små värmeljusstakar på. En TV står på TV-bänken och en stereo står på en långsmal bänk samman med två cd-ställ där det finns lite filmer och skivor. Några LP-skivor står även lutade mot stereon. Det finns ett datorbord med tillhörande dator och skrivbordsstol. Det finns en bokhylla som är full med böcker, pärmar och en del prydnadssaker, bland annat ett änglaspel och en stor snäcka. Även här inne är fönstret fullt med frodiga krukväxter i fina ytterkrukor av olika sorter och det hänger underbara spetsgardiner i fönstret.
En korg full med garn och ett par stickor står i ett hörn i väntan på att förvandlas till något fint.

Föräldrarnas sovrum:
En garderob full med kläder till dem båda i ett hörn. En stor 120 cm-säng som är bäddad med fräscha sängkläder och ett överkast i indisk bomull. En byrå står i ett hörn. Även här är det gott om krukväxter och spetsgardiner, dock i mörkare spets. Det finns också en rullgardin utifall att det är ljust ute när man vill sova. På vardera sida om sängen finns indiska mattor och sängbord. En stor drömfångare hänger i taket.

Barnens sovrum:
En byrå med kläder åt båda barnen. En säng åt det äldre barnet och än så länge bara en "babylift" åt det yngre. Givetvis är båda ordentligt bäddade med kuddar, filtar, lakan och allt sådant. En mjuk trasmatta på golvet och gardiner med stora prickar på i fönstret. På golvet finns allehanda leksaker, bland annat en tågbana från Brio, en massa hästar i olika former och storlekar, massor med bilar, drakar, mängder av gosedjur och en liten leksaksdator. Ett mindre bord finns också med en barnstol vid. På väggarna sitter små tavlor med nallar och annat "barnsligt".

Badrummet:
Massor med fluffiga handdukar, parfymer och helt nya tvålar. En badrumsmatta som ser ut som en fisk, ett duschdraperi med glada ankor, nackstöd till badkaret, tvålkoppar och en badrock.

Uteplatsen:
Tjugo olika fröpåsar har just blivit förplanterade i krukor i väntan på att sättas ut i rabatterna. Ett utebord med tre stolar. En hängampel med en krukväxt samt två korgar som hänger på en vägg med fler växter.

Och det här, mina vänner, är bara en liten bråkdel. Förstår ni nu vidden av det hela?

Valet om barn

Det är konstigt det där med hur människor skall lägga sig i saker och ting som de inte har att göra med. Exempelvis; om någon bestämt sig för att inte skaffa barn av en eller annan anledning (som de inte borde behöva redovisa för inför kreti och pleti), vad är då problemet?
Jag tror lite att föräldrar på ett sätt är som nyfrälsta. De är så överfyllda med lyckan av att ha hittat något i sitt liv som ger extra mening att de vill unna ALLA samma lycka. Problemet är ju att vi alla är olika och att alla måste hitta sin alldeles egna, individuella väg till lyckan. Oavsett om det gäller barn eller gudar.

Av samma anledning så måste givetvis de som väljer bort barn kunna respektera att andra väljer barn, men det är ju självklart. Jag har mött en del gliringar om att jag valt att skaffa barn och har till och med mått lite dåligt över att jag trivs så bra med ett "normalt" familjeliv. Det är ju faktiskt inte häftigt nog.

Men vet du vad? Det är häftigt nog.

Samtidigt vill jag kollektivt be alla mödrar om ursäkt för alla de gånger jag under min egen tid som frivilligt barnlös sagt "det är väl ingen konst att klämma ut en unge!" med raljerande tonfall och himlande ögon.
För jo, det är en konst. I alla fall om konst gör ont och resulterar i en ny skapelse. ;P

Snällhet är?

Häromdagen var jag mycket stolt över att jag lyckades hålla inne med ett drygt svar och i stället bara nickade och lät saken bero.
Jag började sedan undra. Innebär det här att jag är snällare? Det är ju snällt att inte säga dryga saker. Sedan började jag fundera på om alla snälla människor bara är människor som har vett nog att hålla käften och tänka elakheter i stället för att säga dem högt?

Julmagi

Det gör mig ont att inte alla kan känna julens magi, att det kanske till och med är väldigt få i vuxen ålder. Jag känner samma upprymdhet som jag gjorde när jag var liten. Det känns som om vad som helst kan hända, som om magi faktiskt existerar och väntar runt hörnet. Som om något mirakulöst när som helst kan inträffa och hända precis just mig.
Om det inte gör det så blir jag inte ledsen heller, för själva väntan i sig är magisk. Jag älskar snön som vilar över landskapet och döljer allt fult. Jag älskar doften av glögg, pepparkakor och apelsiner med nejlikor i. Jag älskar att slå in paket och pryda dem med silvertext och klistermärken. Jag älskar att pynta och titta på glittrande små lampor eller stjärnor. Jag älskar människors rödrosiga kinder i kylan och den pyntade staden. Jag älskar stearinljus i den mörka lägenheten och en mysig bok i mitt knä. Jag älskar min familj och mina vänner. Jag älskar god mat. Jag älskar allt med julen, till och med de kitchiga och fula sakerna tycker jag om på något paradoxalt vis.

Jag önskar att alla kan få en liten, liten del av all den julmagin, om så bara i några sekunder då du kan stanna upp, dra ett djupt andetag och märka ett leende på dina läppar.

Vittberest

Om man tittar på en vanlig världskarta är jag inte särskilt vittberest. Mina rese-eskapader begränsar sig till några få enskilda ögonblick.

Jag har vandrat genom samma uråldriga valv som Cappuccinomunkarna när de formade människoben till konstverk. Mina fötter har nött samma gator som Julius Caesar. Genom dammig öken har jag följt spår av levande gudar in i tempelruiner med över tretusen års historia viskande omkring mig. En dimhöljd morgon har jag sett ett fjärde lands strandkant, men aldrig gått iland.

Det är klart lysande minnen som jag bevarar djupt i mitt hjärta samman med andra, minst lika lysande minnen. I mitt hjärta är jag nämligen vittberest.

I mitt hjärta har jag minnen av Nyissas obarmhärtiga träskmarker och Maragors bäckar med dess röda guld. Jag kan tydligt se bilden av Elfenbenstornet och kan känna dofterna från matborden i Hobsala. På tungspetsen dröjer smaken Eidolons kryddiga vin. I det medeltida Prag hittar jag som i min egen ficka och jag längtar ständigt hett och högt tillbaka till Bläckvärldens skogar.

Jag har dessa minnen och tusentals till, så är jag vittberest? Ja. Gudabenådat så.

Jag kan inte

Jag kan inte skriva längre. Jag kan inte få fram min mening, inte formulera mina tankar. Inte skriva något av det som rör sig inuti mitt huvud. Jag blir missförstådd, oförstådd, förrådd av mina egna ord.

Ord som alltid har varit min största källa till glädje är nu min största källa till sorg. Jag hittar inte längre i mitt eget huvud. Jag kan inte dra fram några dikter eller historier. Jag kan inte skapa några vänner eller ovänner.

Jag är tom.

Inköp

Att man kan bli så glad över en möbel!

Riktigt vackra saker

Riktigt vackra saker får det att värka i hjärtat på mig av längtan. Riktigt vackra saker får mig att hata varje ful och tråkig detalj i vardagen. Ibland undrar jag om min hjärna hade slutat skava i en värld med övervikt av riktigt vackra saker?

Svar på frågestund!

Hurra! Jag fick in tre frågor från Johanna Rose och slipper därmed sitta och hitta på egna frågor den här gången! Nu kör vi.

Fråga: Varför finner många en sådan avsky över att vara selektiv? Tex, "Du är gravid, barnet har en missbildning och du kan fortfarande göra abort". VARFÖR bestämmer sig så många för att behålla det barnet?
Själv är jag helt med på att sätta ut det i skogen som förr. Varför anses det så hemskt att göra abort för den sakens skull? Handlar det bara om etik och religion, eller är det något annat påfund?
Svar: Det handlar mest om att folk är dumma i huvudena, som vanligt. Cthulhu kommer att fixa biffen, det är bara att vänta!

Fråga: Varför glittrar inte riktigt stjärnstoft? Hur underbart hade det inte varit att ha någonting som ser ut att vara sand, men som glittrar i månljus. Men vad jag har hört så förstörs den illusionen ganska kvickt. Varför?
Svar: Klart det glittrar på riktigt, problemet är bara att de flesta lever i dåliga fantasivärldar och ser inte den riktiga världen. Stackarna. =(

Fråga: Hur kommer det sig att de flesta av hankön (inte alla) har svårt att slita sig från logiken i saker och ting? Min upplevelse är att vi kvinnfolk oftast har lättare för att drömma oss bort till en annan värld, eller att acceptera att saker och ting bara som de är i en serie eller liknande, medans hanarna sitter och beklagar sig över att det som visas i rutan inte stämmer. Är det fel på dem? Eller känner de bara att de måste visa att de faktiskt vet mer än de i serien?
Svar: Du har hittat fel hanar. Man får slå dem tills de blir lite roligare.

Luulnallen är tillbaka igen!

Enligt gammal hävd och en uråldrig tradition som sträcker sig nästan femton år tillbaka i tiden kommer luulnallen en gång om året för att bringa glimmande myspysjulekänslor till alla annars så ONDA och SVARTA själar. Legenden berättar om hur KillerQueen på chatten Exilen för en dag lade ned sin annars så superdupermörka chatbild och i stället gick in med en bild på en luulnalle. Hon förväntade sig spott och spe, men hör om detta julmirakel - ty alla andra onda ondingar började leta reda på egna luulnallar att pynta sin användarbildsruta med - och så började Luulnallens tradition!

Låt den inte dö, skaffa dig en luulnalle DU också!

(Annars är du inte TRUE goddamnit!)

Som vanligt kommer luulnallen i sällskap av luulsnigeln som sig bör!

Skavande verklighet

Jag har löst spridda minnen som ligger och glimrar precis under ytan ibland. Som att bada en sommarkväll vid en långgrund badstrand så att den svarta kajalen rinner. Där mötte jag en tunn, tunn kvinna med missbrukarens utmärglade utseende som petade mig på nästippen och sade något jag inte kan komma ihåg.

Just nu känner jag mig malplacerad i världen igen. Verkligheten skaver av flera lager och blottar minnen och drömmar och känslor. Saker jag inte känner för att dela med universum direkt.

Allt är för komplicerad och för simplistiskt på samma gång. Människor krånglar till och förenklar, men alltid på fel ställen, alltid i otakt.

Hela världen går i otakt och mina toner verkar inte ens finnas med i symfonin.

Inget fel på normer

Trillade in i en diskussion angående "heteronormen" och den påstådda ondskan av denna. "Det är vår plikt att kämpa mot heteronormen!" var ett av uttrycken i diskussionen. Eh. Vad? Vet folk inte ens vad "norm" betyder nuförtiden?

"Norm" är en beteckning för det som är vanligast, det normala, det mönster som majoriteten följer. Exempelvis tillhör det normen att ha Windows. Intet fel i att somliga har andra operativsystem, men Windows är lik förbannat vanligast och därmed normen.
Smarta företag ser till att göra mjukvara anpassad för såväl Windows som andra OS eftersom folk skall ha en valmöjlighet.

Skall vi då krossa windowsnormen bara för att windowsanvändarna är i majoritet? Precis som man måste "kämpa mot heteronormen"? Nej. Givetvis måste man bara se till att det finns alternativ för avvikelser mot normen, precis som när det gäller datorer. Det finns alltid avvikelser mot normen, alltid, annars skulle det inte vara normer utan naturlagar.

Kallsvett

Jag är livrädd. Jag tror att jag kanske fått hål i en tand. Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag kallsvettas och sitter med gråten i halsen och rädslan som gnager i magen på mig. Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag har inte råd med tandläkare, det finns inte med i beräkningarna. Särskilt inte som det kan bli praktiskt taget hur dyrt som helst. Jag har ju ännu inte gått och gjort något med den "tillfälliga lagningen" som skulle hålla "ett par månader" för två år sedan.

Brevet till Rhino

Hittade ett fiktivt brev som jag skrev efter ett underbart lajv med fantastiska människor och jag tänkte dela det med er:

"Käre Rhino,

jag har aldrig varit mycket för att skriva brev, men just nu känns det som om skriva är det enda jag kan göra för att inte fördärvas av uttråkning.

Det är nu snart ett år sedan allt började rasa, ett ras som började i Falhem och spred sig över hela Norrdömet. Jag vet inte ens om du lever längre, eller om dessa ord kommer att nå dig. Jag hann aldrig tala med dig innan jag gav mig av, tala ut ordentligt, förklara vad som hände.
Jag saknar de lugna dagarna i Falhem. De som höll på att driva min rotlösa kropp till vansinne. Var dag jag såg vandrare ge sig av ville jag följa med dem. Jag hatade dem för att de var fria och jag fångad. En sådan dumskalle jag var! Jag saknar solen över det slitna värdshusgolvet och pigornas skratt, jag saknar sångerna och vättarnas skrän. Jag saknar allt. Jag har förlorat allt.

När jag såg fogdens män svär jag att jag frös till is inombords. Det var en skräck olik allt annat jag känt. Tidigare har jag inte haft något att förlora, men nu kändes det genom hela kroppen att allt var över. Att min värld såsom jag byggt upp den skulle rasa och förtäras.

Snart stod det klart att mina farhågor skulle besannas. Det där packet satte mig i en situation där jag bara kunde förlora hur jag än vred mig. Bättre då att resa med dem och ta dem bort från allt jag brydde mig om. Det var så jag resonerade. Drägg hör hemma med drägg och jag var en gång värre än de flesta på det området, det vet du. Nu är jag det än en gång, värre än de flesta.

Jag reste inte länge med dem, i stället försökte jag förgifta Räven, men gav mig av innan jag fick reda på utgången. Jag vet nu inte om han lever eller är död. Då och då hör jag talas om bägaren, men ingenting annat än sagor och rykten.
Jag har försökt att hjälpa Katia på andra sätt, men vet inte heller om den hjälpen nått fram.

Har du hört att Tinghälla har fallit? Tydligen klarade inte Konung Ujâk av att hantera sitt rike efter drottningens död, och då urukernas frihetsrörelse vann alltmer stöd så hade de till sist en armé stor nog att sätta huvudstaden i brand. Jag var med vid slaget - på svartblodens sida givetvis. Det var underbart att få strida igen, så jag saknat det, men samtidigt var det något som kändes tomt inombords.
Det var där jag skadade mig. De vet inte om jag någonsin kommer att kunna gå igen. Jag vet inte om jag orkar bry mig längre. Det känns ibland som om hela Norrdömet står i lågor och allt jag någonsin älskat har förgåtts i lågor och aska.

Kanske även du.

Jag hoppas dock annorlunda, lite hopp finns kvar i det här blandblodet.
Men nu börjar luften här bli svår att andas då rök blandar sig med luften, rök från lik och rök från byar som brinner över hela landet. Jag hör fortfarande stridslarmet utanför mitt fönster.

Din
Lea"

Rikare liv

Om man redan har ett rikt liv så tror jag inte att det blir fattigare av ett barn i bilden, utan snarare rikare. Bara för att jag har en liten pjuklarv så betyder ju inte det att tidigare intressen försvinner. Jag lajvar, planerar lajv, läser, skriver, drömmer, pratar om fantasygudar, tar promenader med vänner, dricker te med min bror, kysser min yeti, tecknar, målar, pysslar, umgås med mina djur, tar hand om växter, spelar TV-spel OCH tar hand om min pjuklarv.

Dagen har trots allt 24 timmar, och jag sover sällan mer än 6 av dem (två mer än förr! Hurra för mig!).

Dags för frågestund!

Så var det dags för frågestund! Jag vet ju att jag har ett par, tre läsare och det måste ju finnas något här i världen, inom vilket ämne som helst, som ni undrar över!

Fråga vad du vill och vad du känner för. Jag har GARANTERAT svar på allt!

Kommer det inte in några frågor så tänker jag hitta på frågor, så oavsett slipper ni inte undan.

Så. Kör!

Hitta tillbaka

Åter igen är det dags för en stunds paus. Eftertanke. En chans att hitta tillbaka till mig själv. Komma ihåg vad som får mig att le, vad som alltid fått mig att le. Saker man glömmer bort att man älskar. Platser som man glömmer bort att besöka. Människor som man glömmer bort att prata med. Ibland känns det som om livet konstant försöker få en att glömma bort vad som är viktigt. Inte vad som är viktigt generellt sett, utan viktigt för mig, mig och inte alla.

Jag är för splittrad. Jag måste fokusera. Hitta vad som verkligen får hjärtat att slå och hålla fast vid det med näbbar och klor. Inte göra saker som inte är jag, men som jag antingen önskar vore jag eller hoppas på att jag är.

Det är dags att hitta tillbaka. Dags att gräva upp mig själv.
Om ni letar efter mig så kommer ni förmodligen att hitta mig någonstans östan om sol, västan om måne. Ta till vänster när ni hör en sång av Amanda Palmer och ser spår av glitter på marken samt spindelväv i träden. Välkommen.

En hund

En hund skällde ute på gården. Min spontana reaktion var att den var arg på mig. Just då insåg jag att jag måste skärpa mig, lugna ned mig, andas.

Stressen har gått så långt att jag inte fungerar längre. Jag behöver fungera, så jag blir stressad över det också. Idiotiskt, inte sant?

Dag 30 - 10 ställen jag vill åka till

1. Italien - Jag har bara varit där en gång, men kände mig väldigt hemma. Det finns en viss magi över Italien helt klart. Arkitekturen, maten, människorna, språket. Det är lätt att förälska sig i hela alltet.
2. Egypten - En vacker dag återvänder vi, Alv! 
3. Kamtjatka - För att det är ett utmobbat ställe dit ingen annan verkar vilja åka. Tycker det verkar fantastiskt; vackert och vilt!
4. England - För att jag vill träffa Cate och förmodar att det kommer dröja tusen år tills jag lyckas övertala henne att komma hit.
5. Skottland - Som kryptozoolog är det min plikt att besöka Loch Ness.
6. Texas - Jag vet inte varför, det känns bara så rätt att tänka sig det.
7. Mexiko - Jag och maken har bestämt att vi skall dit inom fem års tid ungefär. Det känns spännande! Jag vill helst åka på de dödas dag, givetvis.
8. Frankrike - För att det känns som en plats jag helt enkelt vill ha besökt.
9. Polen - Kanske lite speciell önskan, men det verkar fortfarande som en fantastisk plan på så många plan.
10. Och lite mer specifikt så vill jag hemskt, hemskt gärna någon gång besöka DragonCon - alla nördars våta dröm.