Boken som fick vara i fred.

I två år lämnade jag den i fred, den bok som nu verkar bli min första att verkligen satsa på. Jag körde fast, som vanligt, och kom inte vidare.
Jag hade hoppats på att om jag lät den ligga skulle den utveckla sig själv på egen hand. Nu är idén klar, men inte för att den fick ligga utan för att jag helt enkelt har ett underbart författarstöd i min bror Einar och min gode vän Johan.
Egentligen borde jag plugga just nu, men jag brinner, jag andas, jag lever. Orden lever. Jag kan äntligen få ned dem svart på vitt. Jag kan äntligen i detalj få reda på vad som händer med bokkaraktärerna som jag kommit att tycka så mycket om. Det är spännande, men lite läskigt också. Det är en resa.