Jag har nyligen insett att en av mina anledningar till att jag inte skriver så mycket längre och inte heller kommer igång med att skriva någon av alla de böckerna som bor i mitt huvud är dubbelmoralisk skrivkramp.
När jag får en idé så studerar jag den för länge och om det finns med klassiska element så tänker jag "fan så kliché" och om det finns med kärlek så tänker jag "nusspusseduss då, far åt pipsvängen". Jag älskar att läsa så kallad skräplitteratur, men jag kan uppenbarligen inte skriva den. Det gäller inte bara skräp. Till och med när huvudkaraktären i den senaste Neil Gaimanboken möter en flicka i sin egen ålder där han bor på kyrkogården så tänker jag "Åh vad jävla typiskt", fastän herr Gaiman är en av mina stora författarförebilder. Till och med HONOM dissar jag på något slags prettomanér.
Det blir värre.
När jag i stället skriver saker som inte har någon ordentlig substans utan är lite mer drömlika och tolkningsbara så tänker jag "Men för fan, jävla prettohora" och lägger ned det också.
Om jag försöker skriva skräck så blir det i stället "Är det skräck, eller är det bara smaklöst?" och "Det här skriver jag ju fan bara för att chocka, det har inget litterärt värde".
Och om jag läser något som är lite mer flytande i kanterna tänker jag också "Jävla prettohora" (oavsett kön på författaren).
Samtidigt kan jag sitta och gotta mig åt Margit Sandemo eller med stor iver fördjupa mig i tonårs-onanimedlet Twilight (ja, jag tycker det är fånigt med glittrande vampyrer, men ja jag läser också böckerna med stor uppskattning av underhållningsvärdet de faktiskt innehåller).
Så jag kan alltså inte skriva pretto, inte skriva episkt, inte skriva skräck, inte skriva romantik, inte skriva. Jag kan inte skriva. Jag har satt en mental blockering mellan mina händer och tangentbordet eller för all del det vita pappret.
I mitt huvud trängs minst trettio klara böcker och vill ut, men jag kan inte släppa ut dem för jag hittar inte nyckeln till burdörren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar