Inte död, men drömmande

 Det finns början på alldeles för många historier i mitt huvud. Det är ingenting nytt. Jag har alltid haft alldeles för många historier som blixtrar omkring där inne. Man kan jämföra det med en damm med på tok för många fiskar som ilar omkring, man kan se glimret av fjäll när de drar förbi, men inte mer. De är svåra att fånga, såvida man inte har en håv. Jag har aldrig haft en sådan håv. Min håv har för stora maskor och för övrigt vet jag inte var jag har lagt den.

Men jag har läst Tommy Bildströms Hjältesaga och jag har sett hela Syskonen Baudelaires Olycksaliga liv på Netflix. Och någonstans har jag insett att jag tappade lekfullheten i skrivandet. Jag började fundera på målgrupper och tolkningsmöjligheter och säljbarhet. Jag slutade att låta historien svälja mig hel och föras vartän den ville ta mig. Jag slutade lita på min egen fantasi. Nu när jag vet problemet borde jag kunna ta itu med det igen, men jag hittar alltid nya fallgropar. Jag gillar inte mitt tangentbord. Det är aldrig tyst här hemma. Katten är förbaskat söt och behöver klappas. Jag kanske borde limma warhammer-gubbar eller sortera mina böcker... Och plötsligt är det dags för mat eller någon annan trist, men nödvändig syssla.

Just nu lever cirka fem olika böcker i mitt huvud. Jag har börjat på några av dem. Jag fastnar i research, eller formuleringar eller något annat lika rörigt. Kanske borde jag sätta upp en speciell skrivtid för mig själv och tvinga mig att skriva, men det är aldrig så jag har fungerat. Kommer det inte bara att döda kärleken till skrivandet?

Fast, ärligt talat, lever den ens som det är nu?