Tre katter och en kattliknande sak

Jag hörde katterna diskutera häromdagen. De pratade om hunden. Hunden i fråga är ungefär lika stor som katterna, töntigare än den töntigaste tönt du kan tänka dig och en riktig lipsill. Han tror dessutom att han är en i gänget och tvättar sig glatt som en katt och försöker leka med katterna. De leker när de orkar.
- Alltså den där sjuuukt konstiga katten! sa Voldemort och himlade med ögonen. Han är så GRYMT störig.
- Ja, muttrade Murkla. Har ni sett hur han hänger efter matte jämt?
- Jag är faktiskt sjukt thöööt, inflikade Tonks eftertänksamt och fladdrade med ögonfransarna.
De andra såg kort på Tonks, nickade trött och återvände till samtalet.
- Fast det är ju liksom synd om honom, fortsatte Voldemort. Han är ju liksom... inte... helt...
- Inte riktigt riktig i huvudet, avslutade Murkla.
- Nej, just det.
- Och han är en så sjukt FUL katt också, fortsatte Murkla föraktfullt och halvslöt ögonen.
- Skitful. Jag undrar varför matte skaffade honom?
- Jag är mycket thööötare.
- Tyst Tonks. De vuxna pratar.
- Du är ju knappatht vuxen, Voldie!
- Det är jag som är ledaren här. Så det så. Dessutom, den där konstiga katten är så efterbliven att han inte ens kan använda lådan som vi andra!
Murkla öppnade ett öga.
De andra stirrade på Murkla en stund, rädda att de gjort bort sig. Deras blickar vandrade vidare till den nylagda högen bredvid badkaret och så tillbaka till Murkla igen. Han såg inte glad ut.
- Jag KAN faktiskt. Jag VILL bara inte. Det är SKILLNAD.