Spegel, spegel....

Nu har det hänt mig också. Alltsedan Festen (den där med stort F) så står jag inte ut med mig själv. Tusen bilder av mig och på allihop ser jag ut som en fet, svettig sugga. Jag försökte sminka upp mig hemma och ta Fördelaktiga Fotografier i de vinklar som alltid fungerat, men de fungerade inte längre. Deras magi var som bortblåst. På alla bilder tittade den där flottiga fläsksuggan tillbaka mot mig.
Vad är det för poäng i att färga om håret? Vad är det för poäng i att sminka sig? Varför skall jag bry mig om vad jag tar på mig eller när jag duschar eller om jag ens kammar mig? Det hjälper inte. Jag är vidrig. Jag är motbjudande.
Jag fick bevisat för mig att jag inte duger som jag är och nu ekar alla fotografier jag ser samma ord och bekräftar det. Det spelar ingen roll vad någon säger nu, för jag vet. Jag ser igenom det. Jag vet. Jag såg. Jag ser.
Ovanpå det hela kan vi placera en trettioårskris som jag trodde att jag skulle slippa. Mitt ansikte har blivit bredare. Kantigare. Snart kommer rynkorna och då spelar det inte ens någon roll om jag går ned i vikt (hur nu det skulle gå till). Så, jippie. Jag är inte bara en fetsvettig sugga med dubbelhakor och bensår. Snart är jag en rynkig sugga med dubbelhakor och bensår. Hurra.

Nåja. Man kan ju alltid trösta sig med att man kommer bli en saftig stek åt Cthulhu när han väl behagar dyka upp.