I flera veckor har jag nästan börjat träna. Jag har lagt ut en fin och lagom löprunda, jag har bra skor. Jag har läst på att man i början bara skall jogga och springa så mycket man orkar och gå resten och att med tiden kommer man att orka mer. Jag har gått rundan ett par gånger för att lära mig den ordentligt och inte behöva fundera över var jag är på väg.
Nu sitter jag här i mina träningsbyxor och en urtvättad t-tröja från Arvikafestivalen. Jag har på mig en bra stöd-BH och jag har tagit på mig strumpor. Jag har satt upp håret i en ordentligt hästsvans så att jag inte skall få det i ögonen. Det här är det längsta jag kommit i min träning.
Det är liksom nästan läskigt att ge sig ut. Om jag börjar träna i dag och inte tränar något mer resten av veckan så kommer det vara ett misslyckande. Att börja träna och sedan sluta. Så typiskt förlorar-aktigt. Så länge jag bara har planerat att börja träna så är jag vettig som planerar så noga och så bra. Eller rättare sagt så kanske det var så jag kunde se mig själv för en vecka sedan, nu börjar det bli lite löjligt. Nu har det gått så långt att jag i stället återgått till att vara en av de där typerna som "börjar i morgon". Det vill jag inte heller vara.
I år fyllde jag trettio och jag är i sämre form än jag någonsin varit i hela mitt liv. Det läskiga är att jag har kunnat säga det senare i mer än fem år också.
Ofta när jag är ute och går får jag en längtan efter att springa i stället. Bara använda benen och komma framåt precis som vanligt, fast snabbare. För går, det gör jag. En normal vecka blir det ett större antal timmars promenad sammanlagt. Ibland blir det tre timmar på en dag, ibland tjugo minuter. Jag har märkt att ju mer jag går, desto mer vill jag också gå.
Nej, är det här bara ännu ett sätt för mig att skjuta upp löprundan? Så att jag sedan kan säga "Äh, fram mot lunchtid så blev det så attans varmt att jag bestämde mig för att vänta till kvällen"? Förmodligen. Nu går jag ut genom dörren. Jag lovar.
Och jag kan nästan garantera att jag inte går ut för att köpa cigg. Nästan.
Nu sitter jag här i mina träningsbyxor och en urtvättad t-tröja från Arvikafestivalen. Jag har på mig en bra stöd-BH och jag har tagit på mig strumpor. Jag har satt upp håret i en ordentligt hästsvans så att jag inte skall få det i ögonen. Det här är det längsta jag kommit i min träning.
Det är liksom nästan läskigt att ge sig ut. Om jag börjar träna i dag och inte tränar något mer resten av veckan så kommer det vara ett misslyckande. Att börja träna och sedan sluta. Så typiskt förlorar-aktigt. Så länge jag bara har planerat att börja träna så är jag vettig som planerar så noga och så bra. Eller rättare sagt så kanske det var så jag kunde se mig själv för en vecka sedan, nu börjar det bli lite löjligt. Nu har det gått så långt att jag i stället återgått till att vara en av de där typerna som "börjar i morgon". Det vill jag inte heller vara.
I år fyllde jag trettio och jag är i sämre form än jag någonsin varit i hela mitt liv. Det läskiga är att jag har kunnat säga det senare i mer än fem år också.
Ofta när jag är ute och går får jag en längtan efter att springa i stället. Bara använda benen och komma framåt precis som vanligt, fast snabbare. För går, det gör jag. En normal vecka blir det ett större antal timmars promenad sammanlagt. Ibland blir det tre timmar på en dag, ibland tjugo minuter. Jag har märkt att ju mer jag går, desto mer vill jag också gå.
Nej, är det här bara ännu ett sätt för mig att skjuta upp löprundan? Så att jag sedan kan säga "Äh, fram mot lunchtid så blev det så attans varmt att jag bestämde mig för att vänta till kvällen"? Förmodligen. Nu går jag ut genom dörren. Jag lovar.
Och jag kan nästan garantera att jag inte går ut för att köpa cigg. Nästan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar