Internet was great before you guys got here

Minns du när du försökte prata om någonting som du varit med om på Internet och klassens socialt välanpassade änglar och demoner tittade på dig med avsmak i blicken?
När de med illa dolt förakt och stort eftertryck spottade ur sig: "Jävla Nörd."?
När Internet krävde i alla fall en gnutta intelligens (och hörselskydd) för att ta sig online?
Minns du hur töntförklarade vi blev för att vi chattade?

På den tiden var det skitfarligt att träffa någon från nätet. Man skulle träffas första gången på allmän plats och det var med all säkerhet något läskigt freak eller en mördare och inte alls den person man pratat intimt med i månader. Spaltmeter efter spaltmeter i tidningarna om faran med att träffa någon från chattar. Det var ju bara kufar som hängde på nätet. Kufar som du och jag. Vi som minns.

Minns du tiden när man kunde höra ord som "internetberoende" uttalat av bekymrade skolkuratorer för att man tillbringade hela sex timmar på nätet i veckan? Vi förnekade det då, men innerst inne visste man att beroendet brände som en feber i blodet för att internet var den enda fristad man hade. Den enda plats i hela världen där man blev accepterad som den man var.

Internet var inte helt verkligt på den tiden. Det flöt lite mellan fantasi och verklighet. Det var skymningslandet, ögonblicket innan man vaknar, precis när man slår upp ögonen. Där Tingeling skulle vänta på Peter Pan. Chattarna på den tiden var lika delar lek och konversation.

Minns du hemsidorna? Alla hade en hemsida, alla som räknades i alla fall. Angelfire, Tripod, Fortunecity. Vansinnigt formulerade hemsidor med animerade gif-bilder högt och lågt. Det fanns så mycket lekfullhet, för normen var ännu inte riktigt fastställd.
En kille hade inte en enda undersida på sin hemsida. Allt han hade var en bakgrund med stjärnor och "VARFÖR?" skrivet i stora, illgröna bokstäver. Det blev ett konstverk i sig.
Det var innan MSN. Innan Facebook. Hell, det var även innan Helgon och Lunarstorm och till och med innan Skunk. Det var innan bloggar.

Jag minns en artikel om en kille som skrev dagbok på nätet där han berättade om allt i sitt liv. Allt. Det var en stor artikel med psykologer som nämnde fina ord som i stort sett gick ut på att killen var psykstörd. I mitt minne är han den förste bloggaren. Jag undrar vad han tänker i dag? Är han lika bitter som jag?

Det var lättare på den tiden, innan alla var uppkopplade.
Då var man ett freak och internetberoende om man chattade några timmar i veckan.
Nu är man ett freak om man inte har Facebook.

Era jävlar. Internet var bättre innan ni kom hit. Så, ni socialt välanpassade och välartade skithögar som förut hånade oss för något ni nu gör dagligen; kan ni inte bara ta era Iphones och meningslösa Facebook-statusuppdateringar och modebloggar och "bli alltid nådd"-attityder och dra åt helvete.