Samlade svenska kulter

Det är inne med samlingar av skräcknoveller nuförtiden. Vännen Niklas kom traskandes med Samlade svenska kulter av Anders Fager, och såväl skräck- och boknörd som jag är så tog jag genast ett svanhopp in mellan bokbladen.
I början var novellerna okej. Inte dåliga, men inte geniala heller. Jag fortsatte läsa. Några noveller in så kunde jag inte riktigt sluta. När jag kom till Lyckliga för evigt på Östermalm blev jag slukad med hull och hår. Jag ville inte läsa, för jag ville inte att den skulle ta slut. Jag kunde inte låta bli att fortsätta. Fröken Witts stora konstverk som kom strax efter var också lysande och i den stilen fortsatte det. Fängslande. Slukande. Hotande. Ack ljuva skräck.

Leka med Liam var en annan storfavorit, men kanske främst för att jag alltid uppskattat skräck som innefattar barn. "Alla barn är som psykopater" som någon sade en gång. Världen är inte helt på riktigt när man är liten och samtidigt är den verkligare än någonsin.
Det som gav mig mest var nog att allt blev sammanflätat, men så listigt att man liksom inte såg mönstret förrän det blev uppenbart. Dock aldrig för uppenbart, bör påpekas.

Till sist skall jag nog säga att trots att jag läst mycket skräck och ofta blivit rädd eller illa berörd så är det här första gången en bok med skräckberättelser lyckats låsa upp små igenrostade hänglås i mitt huvud och få mig att se världen ur helt andra vinklar en stund.
Så, för instant sanity loss 1d10, läs den. Det är värt det. Vad skall du med din sanity till egentligen?