Insidious

Åh nej, det är ett Darth Maul-fan med ansiktsmålning!

Efter att ha fått ett hemskt entusiastiskt tips från min vän Rylander och en besviken varning från min vän Niklas bestämde jag mig nyfiket för att se Insidious. Vem skulle komma att ha rätt? Rylander tenderar att ha god filmsmak, men är allmänt känd som lite vansinnig (på ett bra sätt) och Niklas... tja, låt oss för ärlighetens skull nämna att han tyckte b-filmen Reeker var helt okej.

Flera recensioner på nätet (och Niklas) har nämnt att de tyckte början var lovande. Själv tyckte jag att början var seg och trist. Handlingen är lätt beskriven: Ett par flyttar till ett hus där det ibland öppnas dörrar av sig själva och lite sådant. Deras ena son hamnar i koma. Mamman upplever fler dörrar som öppnas, lite läskiga röster och ser slutligen någon läskig främling. De flyttar, men spökerierna upphör inte utan blir värre (bättre). Mamman ser någon liten unge som springer omkring och det är lite klassiska moment. Till sist söker de hjälp av någon medial tant och hennes geek-medhjälpare. De säger att sonen gått vilse på astralplanet och att spökena och en demon (se bild) är ute efter hans kropp. Pappan hade samma problem som liten och går nu över till astralplanet för att hämta sin son. Han verkar lyckas, men självklart visar det sig att så inte är fallet helt och hållet. Slut.

Den bästa delen av filmen är när de just flyttat till ett nytt hus och mamman går och småplockar lite. Hon går igenom något slags kapprum och den som är uppmärksam (vilket hon inte är) kan se att det bredvid hängande jackor står en liten pojke vänd mot väggen. Creepy. Annars är det här en film som skriver tittaren på näsan hela, jävla tiden. Titt som tätt när det visas någonting som skall vara läskigt så kommer hög musik som säger "DETTA ÄR LÄSKIGT", ifall man skulle missa det, liksom. Det gör tyvärr att saker som kunde varit lite läskiga i stället blir fåniga. Som att mamman hittar ett blodigt handavtryck på lakanen i sin sons säng. DAM-DAM-DAAAAAAM! Suck. Sådan teknik fungerar bara i två fall: 1. Vid en slut-twist och 2. Vid en jump-effekt.
Jag måste skaffa mig en liten bandspelare med det läskiga ljudet som jag kan spela upp när kaffet är slut eller när katten balanserar på balkongräcket eller när... ja, ni förstår nog.

Sedan bör jag väl påpeka att jag i vanliga fall är onaturligt lättskrämd, men av någon anledning så lyckas den här filmen aldrig suga in mig. Jag bryr mig inte om vad som händer med karaktärerna. Jag blir inte rädd för varken spöken eller demoner. Jag stör mig på DAM-DAM-DAAAAAAM!-effekterna.
Demonen i fråga är en sminkad snubbe med Darth Maul-komplex och spökena är i stort bleksminkade människor i dockliknande kläder. Hell, som svartrockare har jag vänner som ser läskigare ut på daglig basis och för att möta folk som ser ut som dockor behöver man bara gå på random spelkonvent och hålla utkik efter Lolita-japanofiler.

Det känns också lite som om Insidious vore en independent-film. Visst, den är snygg, men samtidigt är den så sjukt billig. Alla effekter är gjorda med sminkningar eller blinkande lampor och ljussättning. Allvarligt talat, året är 2011 och det krävs lite mer än en annorlunda ljussättning för att göra någonting skrämmande. Blinkande lampor! Wooooh! Precis lika skrämmande som det var i Alone in the Dark, alltså; Inte alls.
När pappan beger sig till astralvärlden för att hämta sin son så har de möjlighet att göra något rejält coolt av det hela. I stället filmar de en stor del av det i mörker med en liten ljuspunkt och resten i samma hus som historien börjat i, fast med - gissa vad? - annorlunda ljussättning. Urk.

En annan sak som är störande är att den är GRYMT förutsägbar. Den är nästan lika förutsägbar som den mest förutsägbara skräckfilm jag någonsin sett (The Marsh) och ingenting förutom ungen vid klädhängaren kommer som en överraskning.

Att filmen fått en sjua på IMDB känns lite som när folk pratade om att Scream var en läskig skräckfilm och inte en parodi.

Jag är dock en grymt generös människa och därför får den två döda kattungar av fem möjliga.