Landskapsbilder

Vid havet känner jag mig lätt. Det finns något så sorglöst och storslaget i någonting så fullständigt otyglat av människan. Jag blir lätt om hjärtat när jag hoppar från klipphäll till klipphäll, letar strandfynd, vadar, eller bara njuter av vinden och vågorna som rullar in mot land. Det som känns mest hemma av allt är klippiga öar med låg vegetation där det alltid blåser. Ljuset är alltid annorlunda vid havet, luften känns ren och ny och det är som om allt det mörka, svarta och svåra skalas av och blottar en annorlunda människa hos mig. En lycklig människa.

I skogen känner jag mig lugn. Barrskog eller lövskog spelar ingen roll. Hösten är den bästa tiden på året, men även om våren eller sommaren efter ett rejält regn när myllans doft blandas med mossans fukt är det underbart. Att följa en skogsbäck med bara fötter, att få lyssna på vad träden säger när vinden viskar i kronorna, att kura ihop mig under en åldrig gran. I skogen blir jag eftertänksam och känner mig som en del av allt som växer, krälar och kryper. Det gör mig mer rotad, mer som en hel människa. En lycklig människa.

På fälten känner jag mig fri. Särskilt lycklig blir jag en riktigt klar och kall höstdag när solen inte värmer ett dugg och luften känns isande frisk att andas, som om den renar inifrån och ut. Vått gräs mot benen och så otroligt mycket himmel överallt. Det är nog det jag minns bäst, all denna himmel med moln eller stjärnor eller bara klar, blå luft. Att få springa genom gräset eller vandra genom dimman när älvorna dansar. Fälten tar tag i min fantasi och låter mig andas igen. De gör mig till en springande människa, en fri människa. En lycklig människa.